Konsten att sluta hata människor

Det är måndag morgon och centralstationens betongklädda famn försöker hålla pendlarna i ett stadigt grepp. Människorna suddar förbi med blicken rakt ner i telefonen eller på en punkt bakom mig. De hemlösa står tysta i en vaggande ram runt oss och försöker hitta små gnistor av uppmärksamhet. Jag har en stor klump i halsen och känner mig som världens mest ensamma människa. En förbispringande man tittar plötsligt rakt upp på mig och för en sekund tror jag att någonting har förändrats, men blicken som möter mig är två frusna insjöar i november. Jag faller bakåt i en suck. Blundar och när jag öppnar ögonen har allt förändrats.

Det är måndag morgon och centralstationens fönster serverar buketter av morgonljus över våra skallar. Människorna studsar sina varma kroppar i sicksack. Ögonen är fulla av liv och leenden avfyras som swishande fjäderbollar under en badmintonmatch. Någon köper en tidning av en hemlös, en annan stannar till med ett hej och släpper några kronor i en tom kaffemugg. Bröstet spricker nästan av all kärlek och hjärtat är vidöppet. Jag faller bakåt i en suck. Blundar och när jag öppnar ögonen har allt förändrats. Det är så mycket som avgör om en dag känns bra eller dålig. Om den går i dur eller moll. Som en melankolisk Kentlåt eller en discostudsande Abbadänga. 

Vädret, ljuset, trötthet, magont, om etiketten på den nya t-shirten kliar mot nacken, skoskav, jobbstatus, relationsstatus, om jag drömt mardrömmar, vem jag ska träffa, vem jag har träffat, om jag fått kaffe, musiken i lurarna.

På 90-talet när nazisterna slog ner invandrare på öppen gata var min pappa alltid ledsen när han kom hem. Han tyckte att svenskarna på bussen tittade konstigt på honom. Hårda blickar och misstänksamma ansikten. Han tog det personligt. En föreläsare jag känner blir alltid nervös när kostymklädda män sitter längst fram med armarna i kors. Jag blir ofta ledsen på T-centralen i Stockholm när alla människor skyndar förbi varandra. Men hur mycket av den känslan kommer från oss själva? Tänk om människor är stora segeldukar och du är projektorn som spelar upp filmer på dem. Filmer där de är onda eller goda. Misstänksamma eller tillitsfulla. 

Jag tänker inte låta som en amerikansk självhjälpsbok men jag tror det finns saker vi kan göra som kan påverka vårt tillstånd. Vad händer om du byter musiken i lurarna? Om du utgår ifrån att människor varken är onda eller goda? Att alla du ser går omkring med just de här tankarna och undrar vad du tänker om dem. Varför du ser svår ut. Varför du tittar på dem sådär hårt när du går förbi på centralstationen en kall, stressad måndagsmorgon.

Det lyckade skenet kan bedra

Tänk om svenskt kulturliv och media styrs av ett gäng före detta mobboffer. Barn iklädda vuxna köttkostymer som omedvetet vill ge igen. Som varje gång de ser någon som lyckas, är framgångsrik eller bara råkar vara snygg, vill förstöra den personen. För att hämnas. För att ge tillbaka lite av smärtan de själva känt.

Många av de författare, journalister, konstnärer, artister, programledare och kreatörer jag känner bär på en mörk historia. Inte alla, men tillräckligt många för att bilda ett mönster.

Många av oss blev slagna, mobbade, utfrysta och lämnade utanför gruppen som unga. Ibland saknade vi grundläggande sociala förmågor vilket gjorde oss otroligt tråkiga eller konstiga på fester eller så var vi kassa på lagsporter vilket gjorde att vi blev valda sist eller inte alls.

Där vi stod utanför discot, satt på avbytarbänken vid fotbollsplanen eller stod ensamma i ett hörn av skolgården började vi betrakta världen.

Vi blev duktiga på att lägga märke till saker. Vi blev bra på att lyssna.

Vi sökte vår tillflykt i böcker, filmer, dataspel, sånt som inte involverade stora grupper av människor att förhålla sig till. Om vi behövde interagera med andra skedde det genom regler, gränssnitt eller språk som vi hade makt över.

Smärtan av att känna sig utanför bestod men vi började skapa egna världar. Vi kände oss mindre ensamma, hittade andra nördar, flyttade till Göteborg, Stockholm, 
Malmö. Började sminka oss, supa, prova droger, festa, gå på gym, hitta våra gäng.

Smärtan av att känna sig utanför fanns kvar men vi lade på lager av framgång, jobb, duktighet, pengar, makt, sex, status. De försvann nästan. Vi blev en i gänget. Vi blev accepterade. Nästan.

Så såg vi dem. De snygga, lyckade och sociala. Vi såg dem på tidningsomslag, på scen, på tv eller hörde dem intervjuas i radio.

Något i oss ville plocka ner dem. Förstöra deras ansikten. Håna dem på sociala medier. För att de var lyckade, framgångsrika, smarta, vältränade, rika. Vi utgick från att de alltid varit det. Att de aldrig varit mobbade. Att de aldrig känt sig utanför. Att de alltid haft status, pengar och karriär. Vi glömde att det kanske är så människor ser på oss 
i dag. Att de tror att vi alltid varit så här. Att de tror vi är lyckade och lyckliga.

Göteborg, du kan bättre än så

Göteborg. Jag är trött när jag skriver det här. Inte för att jag sovit dåligt eller för att jag varit ute och festat. Jag känner mig trött för att det känns som att vi har gått igenom det här förut. Som att vi borde ha lärt oss. Som att vi gjorde läxorna, fick MVG på proven men sen glömde allt på bara några år.

Tiden är en orm som biter sig själv i svansen. De gamla grekerna kallade den för Ourobouros. En antik symbol av en gammal reptil som äter upp sig själv bakifrån.

Lite så känns dina regniga gator och fullbokade avenykrogar just nu, älskade hemstad. Som gamla trötta repriser av sig själv. Ältande spöken.

Vi åkte skateboard ner från Göta­platsen och blev jagade av både poliser och nazister. Vi samlade fackeltåg mot främlingsfientlighet och visade att vi stod eniga mot det tungsinta våld som kommer ur konserverad rädsla..

Vi delade ut flygblad på 30:e november och visade vad Göteborg känner i sitt stora salta hjärta. Vi gick på Bokmässor, Filmfestivaler och Kulturnattor för att visa att kulturen var en mötesplats där vi fick prata om komplexa, motsägelse­fulla och kontradiktoriska ämnen. Där människor bjöds in för att höja sina röster, tala för sin sak och berätta vad de tänkte, kände och hur de såg på världen. Vi var överens om att det var en bra sak. Att yttrandefriheten var munnen och att kulturen var kroppen. Att våra ensamma hjärnor med sin klaustro­fobiska akustik kunde få vara separerade, men att händerna var möjligheten. Munnarna var högljudda tunnlar mellan liven.

Göteborg. Jag lärde mig läsa i dina nattliga famnar. När gatljusen låg som en hackig morsekod över Hisingen prasslade jag mig igenom serieböcker jag köpt på Bokmässan, såg filmer min pappa hyrt i smyg på Stadsbiblioteket och gick tonårsfull på Kulturnattan och såg band som skrek ut sin politik över hela Järntorgets hala kullerstensrygg.

Göteborg. Jag älskar dig och när vi älskar varandra så visar vi ryggrad och säger hur det känns i hjärtat: du kan mer än så. Du kan mer än alternativa bokfestivaler som separerar oss mer än enar oss. Du kan mer än marscherande nazister utanför synagogor. Du kan mer än ängsliga polistillstånd och luddiga definitioner av demokrati. Du kan mer än pajkastning och anklagelser.

Just nu är jag trött och vet inte varken in eller ut. Jag stirrar på tidens orm och undrar vad som är samma och vad som förändrats egentligen. Regnet faller på tåget jag strax ska ta till Bok­mässan för att prata om min bok. Det känns som att vi har gjort det här förut. Det känns som att allt det här har hänt förut. Snälla visa mig att allt också har förändrats.

Får jag be om största möjliga…?

Första gången jag är tyst tillsammans med andra människor har jag hunnit fylla tjugofem år. Jag sitter med benen i ett slags försök till lotusställning, svettas i knävecken och har ont i ryggen. Rökelsestickan som glöder i en trähållare längst fram i rummet bredvid meditationsläraren blåser ut en långsmal doft som letar sig in i mina näsborrar och kittlar i hela näsan.

Det är inte som att jag inte har varit tyst med andra överhuvudtaget. Vi har varit tysta i några sekunder när ingen har något att säga när vi fikar. Vi har varit tysta när vi har sett på film eller gått promenader. I några minuter. Men aldrig på det här sättet. Inte tillsammans med sjuttio främlingar i tio dygn. Inte utan att möta någons blick, kommentera det som händer utanför eller inuti min kropp eller ens i paus­erna mellan meditationspassen.

Det är egentligen inte tystnaden som är det svåra. Mitt stora problem är att jag inte vet var jag ska göra av mig själv, mina händer, mina ben, min rastlösa kropp och alla röster i mitt huvud som ropar på mig, tycker saker eller vill att jag ska förändra ­situationen jag befinner mig i. De sa att tystnadsmeditation skulle vara bra för mig. De sa aldrig att det skulle kännas som en näradödenupplevelse.

Nästan tio år senare använder jag tystnad i nästan allt jag gör. Både i jobbet och i hemmet. Det är som att jag har upptäckt en ny krydda och använder den till allt. I mina föreläsningar, i min musik, när jag läser in radio­krönikor eller gör podd tillsammans med min vän Björn är tystnaden mer som en följeslagare än en fiende. Det tog bara några år för mig att välkomna den, lära känna den och bli vän med den.

När jag möter ett hundratal högstadieelever eller en handfull chefer i en ledningsgrupp är tystnad nästan alltid en av de största utmaningarna. Att lägga undan dator och mobil. Att vara tysta tillsammans utan att kommentera det. Att inte skoja bort tystnaden efteråt.

Hemma har vi börjat äta tillsammans i tystnad. Det är fortfarande utmanande. Att inte låta tunneln mellan tanken och talet vara helt obevakad. Jag märker att det gör en skillnad. Vi äter långsammare, kropparna tappar sin kursiva framåtlutning och musklerna spänns av. Det är som att vi slipper prestera snack och producera kallprat. Ingen behöver göra något mer än att äta sin mat.

När det har gått en stund brukar någon av oss titta upp och le. Det är signalen för att börja småsnacka med varandra igen. Med mer luft mellan orden. Med ett slag fluffighet i bokstäverna. Med andetaget som en stadig puls mellan meningarna.

Orden som öppnar en annan värld

Jag är fem år och kan inte sova. Täcket uppdraget till hakan och det enda som syns är ögonen och de små knogarna. Tapeterna i mitt barndomsrum har förvandlats till biodukar där bombflygplanen glider ljudlöst genom luften och planterar sina exploderande frön i min gamla hemstads ansikte. Mardrömmarna gör att jag inte vågar somna. Klockan är fyra på morgonen och solen börjar väcka måsar och spårvagnar i Göteborg. Min nya hemstad. Jag plockar upp en serietidningar från golvet. Några av symbolerna har börjat fastna i skallen. Jag har upptäckt att när jag sätter ihop dem med andra symboler bildar de ord. Om jag krokar fast orden i varandra bildar de meningar. Det är så jag börjar lära mig att läsa. Mina klasskompisar förstår inte ord som ”läskeblask”, ”pengabinge” och ”björnbuse”. De tycker jag pratar som deras farfar.
Serietidningarna leder till tyngre droger som novellsamlingar, diktsamlingar och romaner. Så fort jag får tillfälle gömmer jag mig under bordet med en bok. På nätterna ligger jag med ficklampa under täcket och läser Kafka, Jules Verne och Anne Rice. Stephen King, Hjalmar Söderberg. Jag slukar bokserie efter bokserie. Bert-böckerna. Sagan om Ringen. Det spelar ingen roll vad, bara det är en port till en annan värld. Ett steg in i en magisk garderob.
När jag är tio sitter jag på biblioteket i Hisingskärra och läser vuxenserier om fornordisk mytologi, detektivbyråer och äventyr. Jag läser Tusen och en natt, Kama Sutra och om tibetansk dödsmeditation. Mina invandrarkompisar säger att jag pratar som en bok. Mina svenska kompisar kallar mig för nörd.
När jag är tolv tar jag bussen in till Stadsbiblioteket själv. Första gången går jag bara runt. Tittar på alla böcker. Till slut slänger jag ihop en korg med böcker om filosofi, rymden och teknologi. Språket är magiskt och jag förflyttas från den kalla verkligheten på Götaplatsen till den mörka magin i Mordor, de svettiga sommardagarna i Maine, den svepande kylan i Nepal och de oberäkneliga äventyren i Ankeborg.
Jag är trettiotre år och skriver böcker, krönikor och föreläser inför tiotusentals människor varje år. Jag vet exakt vilka ord som kan få dem som lyssnar att känna sig varma, kalla, glada eller ledsna. Pennan är inte bara ett plaströr utan en trollstav, och genom den stavar jag mig till känslor och upplevelser. Ordet spell betyder både ”stava” och ”förtrolla” på engelska eftersom den som kontrollerar språket också kontrollerar världen. Eller till och med skapar den.
Jag bestämmer vilka ord jag använder för att beskriva mig själv. Jag bestämmer vilken berättelse jag använder för att presentera mig. Den om flyktingpojken som inte kunde sova, eller den om den lilla magikern som skrev sin egen berättelse.

Hej Facebook, hur mår du idag?

För ett par veckor sedan kände jag ett starkt behov av att ta en paus från Facebook och valde att ge bort en lapp med mitt lösenord till en person som jag litar på. Jag tog bort alla Facebookappar på min mobiltelefon, nollställde cachen i min dator så att jag inte kunde logga in automatiskt och lade upp en mailadress på mina Facebookkanaler för dem som ville komma i kontakt med mig.
Bara några knapptryck och så förändras hela ditt liv. Hur du vaknar, hur du somnar, hur du pratar och umgos, din koncentrationsförmåga, din energi, ditt sätt att ta kontakt med människor, ditt sporadiska Newsfeedpundande, ditt maniska finger på Like-knappen, delandet av allt du gillar, sett, läst eller tittat på ( och ibland saker du inte ens läst eller tittat på men tänkt att du gillar ).

Nu när jag vaknar på morgonen så känner jag mig lite förvirrad. Vad är det första jag gjorde på morgnarna innan Facebook fanns? Vad kollade jag då? Hur såg mina beteenden ut?

För ett par veckor sedan och med ett par enkla klick så gjorde jag om min neurala karta, mina beteenden och även hur jag relaterar till mina nära och kära, mig själv, träning, kunskap och mitt skrivande.
Istället för att stå med mobilen på morgnarna så kollar jag efter de andra familjemedlemmarna, pratar med dem och leker med vår hundvalp. Jag lägger mer tid på att fördjupa mig i mina böcker ( Tomas Björkmans bok ”Världen vi skapar – från Gud till marknaden” och ”The three dangeorous magi – Osho, Gurdjieff & Crowley” av P.T Mistbleberger ) och jag skriver längre texter istället för snabba och kvicka Facebookdelningar. Jag skriver klart min bok. Jag skriver ny musik. Jag skriver debattartiklar. Jag skriver längre blogginlägg som detta. Det här var jag innan Facebook: umgås, läsa, skriva.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Att det snabba är sämre än det långsamma. Jag säger att jag just nu mår bra av långsamhet, djup och meningsfullhet istället för snabbhet, yta och omedelbar bekräftelse.
Däremot säger jag inte att det är lätt. Hela mitt nervsystem, mitt beteendemönster och min värld är uppbyggd på snabb bekräftelse. Jag är en av de som ständigt letar efter ett sätt att vinna andra människors öron, ögon och bekräftande. Mina fingrar är på andra sidan din Like-tumme. Jag skriver sånt som jag vill att du ska tycka om. Jag delar sånt jag vill att du delar vidare. En stor del av mig tycker att det här med Facebookpaus är skit. En människa är ju sällan bara en människa utan en hel orkester. Vi har olika delar, delpersonligheter som slåss om utrymme och just nu är det en hel stråksektion längst bak som står och surar. De vill ha tillbaka Facebook. Och helst Instagram och Twitter också. Kanske skaffa Snapchat och Musically med. Bara för att kunna håva in ännu mer bekräftelse och gillande från människor jag inte ens känner.

Men det finns en annan del av mig också. En annan del av orkestern som nu får mer utrymme. En långsam och mer lågmäld del som älskar att få växa och ta mer plats. Den är inte lika skrikig som stråksektionen utan mer subtil och noggrann. Den tycker om att ta idéer flera varv och att följa en tanke i flera timmar istället för att skriva ner den efter bara en minut. Den delen finns i mig och den finns i dig också men den behöver utrymme. Den behöver luft och tid. Den behöver få ta en stund på sig att tänka, lyssna in och hitta orden som passar. Och när det snabba, skrikiga och självklara försvinner så sticker den fram sitt lilla sköldpaddshuvud ur skalet för att kolla om kusten är klar. Den har stått längst bak i orkestern och väntat på att få viska sin melodi. Spela med sina små instrument. Men de behöver tomhet och tystnad för att få höras. De behöver tid för att hitta rätt toner. De behöver annat än det som Facebook kan ge.

Vad händer om jag stänger av allt nu?

Jag drömmer om en plats där jag kan stänga av, andas ut och inte behöva tänka på jobb, vad som ska göras eller vad jag ska köpa. Jag är så jävla trött på att bara vara en konsument, en passiv mottagare av reklam och marknadsföring, en arbetare i en fabrik, en prestationsrobot som bara mäts i värde av tid, pengar och hur mycket jag gör. Jag drömmer om ett rum i staden dit jag kan smita in och inte behöva tänka på vad klockan är. En plats där det inte finns klockor, pengar, nycklar, datorer, telefoner. Jag drömmer om en plats där jag kan stänga av. Andas in och andas ut. Prata med andra människor, kanske läsa en bok, sitta tyst, lyssna på någon annan som pratar, plantera något, äta något, dricka en kopp té eller kaffe. Inget som pingar. Inget som swoshar. Inget som vibrerar. Ingen som vill att jag ska jobba. Ingen som vill att jag ska köpa. Ingen som vill att jag ska skynda mig till något annat.

Jag och min partner har pratat om den här drömmen i snart ett år. Vi kallar platsen för Oasen. Det är bara ett arbetsnamn och platsen kommer förmodligen att heta någonting annat men en oas är en bra metafor. Mitt i en stekhet öken av jobb, pengar och tid kan vi skapa ett vattenhål av svalka. Våra städer har blivit en förlängning av fabriken. Industrialismen har gjort oss alla till fabriksarbetare. Även när vi har ledigt, sover, är med vår familj eller är ensamma så tänker vi och agerar som en fabriksarbetare. Vi försöker hinna med så mycket som möjligt. Multitaskar. Gör, köper, skyndar. Stressar, hetsar och springer framåt. Till vad? För vem? Varför?

Tänk att du kommer till en plats i din stad där du i lobbyn kan logga in med ditt namn och sen lämna ifrån dig din avstängda dator och telefon, nycklar och plånbok i ett skåp i ett omklädningsrum. Kanske du har myskläder med dig. Eller jeans och t-shirt. Du kliver in i ett stort rum med tända ljus och lugn instrumental musik. Det behöver inte lukta indisk rökelse utan kanske svensk barrskog. Det finns inga symboler, inga Gudar, inga buddhastatyetter, inga Ohm på väggen, inga Shanti-affischer. Helt. Rent. Kanske några levande ljus. Lugn och mjuk belysning. Det finns böcker och tidningar du kan läsa, kanske ta med dig hem om du känner för det. Du kanske tar med en bok en annan gång och lämnar den där. I det stora rummet finns andra människor. Ni pratar så länge ni känner för det. Tills samtalet är slut. Det finns ingen klocka på väggen. Det finns ingen klocka på din arm. Ni pratar så länge ni känner för det.

I de små rummen runt det stora rummet hålls klasser. Det kan vara meditation, gemensam reflektion, samtal, lugnare yoga, föreläsningar, storytelling, botanik, yinyoga, vinyoga, vilostund, sagostund för vuxna. Det är inte ABF. Det är inte en studiecirkel. Det är en oas. En plats för människor att stänga av tiden, pengarna och jobbandet. En möjlighet att vara. Tillsammans med andra och kanske ensam. En möjlighet att reflektera, meditera, om du vill kan du be men du behöver inte om du inte känner för det.

Vi drömmer om att hitta en lokal i Malmö på ungefär 300 kvm och börja bjuda in dig och alla du känner till en oas. Vi tror att det finns fler som känner så här. Vi tror att vi inte är de enda som blir stressade av att allt vill kommunicera med oss hela tiden, att det är så svårt att stänga av sociala medier, pingande, dejtande, pundande, tränande, jobbande, presterande. Det är inte konstigt att människor blir utbrända om de inte får någon svalka. Vi tror att det här kan vara en sån plats. En oas. En fristad.

Vi vet inte exakt hur det ska gå till. Vi har inte gjort något liknande innan. Vi håller på att utforska. Berättar om drömmen vi har för andra så att de också kan hjälpa till med tankar, idéer, resurser, tips på lokaler. Kanske du vill hålla en klass, kanske du vill hjälpa oss hitta en lokal, kanske du vill starta något liknande i din stad. Oavsett vad du känner när du läser det här så ser vi fram emot att läsa dina tankar. Vi tänker inte äga eller låsa in den här idén. Vi låter den springa ut på grönbete. Träffa andra människor, andra idéer, korsbefruktas och växa. Så kom med din din feedback. Hur känns det i dig när du läser det här?