Det lyckade skenet kan bedra

Tänk om svenskt kulturliv och media styrs av ett gäng före detta mobboffer. Barn iklädda vuxna köttkostymer som omedvetet vill ge igen. Som varje gång de ser någon som lyckas, är framgångsrik eller bara råkar vara snygg, vill förstöra den personen. För att hämnas. För att ge tillbaka lite av smärtan de själva känt.

Många av de författare, journalister, konstnärer, artister, programledare och kreatörer jag känner bär på en mörk historia. Inte alla, men tillräckligt många för att bilda ett mönster.

Många av oss blev slagna, mobbade, utfrysta och lämnade utanför gruppen som unga. Ibland saknade vi grundläggande sociala förmågor vilket gjorde oss otroligt tråkiga eller konstiga på fester eller så var vi kassa på lagsporter vilket gjorde att vi blev valda sist eller inte alls.

Där vi stod utanför discot, satt på avbytarbänken vid fotbollsplanen eller stod ensamma i ett hörn av skolgården började vi betrakta världen.

Vi blev duktiga på att lägga märke till saker. Vi blev bra på att lyssna.

Vi sökte vår tillflykt i böcker, filmer, dataspel, sånt som inte involverade stora grupper av människor att förhålla sig till. Om vi behövde interagera med andra skedde det genom regler, gränssnitt eller språk som vi hade makt över.

Smärtan av att känna sig utanför bestod men vi började skapa egna världar. Vi kände oss mindre ensamma, hittade andra nördar, flyttade till Göteborg, Stockholm, 
Malmö. Började sminka oss, supa, prova droger, festa, gå på gym, hitta våra gäng.

Smärtan av att känna sig utanför fanns kvar men vi lade på lager av framgång, jobb, duktighet, pengar, makt, sex, status. De försvann nästan. Vi blev en i gänget. Vi blev accepterade. Nästan.

Så såg vi dem. De snygga, lyckade och sociala. Vi såg dem på tidningsomslag, på scen, på tv eller hörde dem intervjuas i radio.

Något i oss ville plocka ner dem. Förstöra deras ansikten. Håna dem på sociala medier. För att de var lyckade, framgångsrika, smarta, vältränade, rika. Vi utgick från att de alltid varit det. Att de aldrig varit mobbade. Att de aldrig känt sig utanför. Att de alltid haft status, pengar och karriär. Vi glömde att det kanske är så människor ser på oss 
i dag. Att de tror att vi alltid varit så här. Att de tror vi är lyckade och lyckliga.

Göteborg, du kan bättre än så

Göteborg. Jag är trött när jag skriver det här. Inte för att jag sovit dåligt eller för att jag varit ute och festat. Jag känner mig trött för att det känns som att vi har gått igenom det här förut. Som att vi borde ha lärt oss. Som att vi gjorde läxorna, fick MVG på proven men sen glömde allt på bara några år.

Tiden är en orm som biter sig själv i svansen. De gamla grekerna kallade den för Ourobouros. En antik symbol av en gammal reptil som äter upp sig själv bakifrån.

Lite så känns dina regniga gator och fullbokade avenykrogar just nu, älskade hemstad. Som gamla trötta repriser av sig själv. Ältande spöken.

Vi åkte skateboard ner från Göta­platsen och blev jagade av både poliser och nazister. Vi samlade fackeltåg mot främlingsfientlighet och visade att vi stod eniga mot det tungsinta våld som kommer ur konserverad rädsla..

Vi delade ut flygblad på 30:e november och visade vad Göteborg känner i sitt stora salta hjärta. Vi gick på Bokmässor, Filmfestivaler och Kulturnattor för att visa att kulturen var en mötesplats där vi fick prata om komplexa, motsägelse­fulla och kontradiktoriska ämnen. Där människor bjöds in för att höja sina röster, tala för sin sak och berätta vad de tänkte, kände och hur de såg på världen. Vi var överens om att det var en bra sak. Att yttrandefriheten var munnen och att kulturen var kroppen. Att våra ensamma hjärnor med sin klaustro­fobiska akustik kunde få vara separerade, men att händerna var möjligheten. Munnarna var högljudda tunnlar mellan liven.

Göteborg. Jag lärde mig läsa i dina nattliga famnar. När gatljusen låg som en hackig morsekod över Hisingen prasslade jag mig igenom serieböcker jag köpt på Bokmässan, såg filmer min pappa hyrt i smyg på Stadsbiblioteket och gick tonårsfull på Kulturnattan och såg band som skrek ut sin politik över hela Järntorgets hala kullerstensrygg.

Göteborg. Jag älskar dig och när vi älskar varandra så visar vi ryggrad och säger hur det känns i hjärtat: du kan mer än så. Du kan mer än alternativa bokfestivaler som separerar oss mer än enar oss. Du kan mer än marscherande nazister utanför synagogor. Du kan mer än ängsliga polistillstånd och luddiga definitioner av demokrati. Du kan mer än pajkastning och anklagelser.

Just nu är jag trött och vet inte varken in eller ut. Jag stirrar på tidens orm och undrar vad som är samma och vad som förändrats egentligen. Regnet faller på tåget jag strax ska ta till Bok­mässan för att prata om min bok. Det känns som att vi har gjort det här förut. Det känns som att allt det här har hänt förut. Snälla visa mig att allt också har förändrats.

Dagen jag skulle dö var en måndag

Dagen jag skulle dö var en måndag. Det lilla propellerflygplanet dök med nosen rakt ner genom molnens söndertvättade segelduk. Jag höll så hårt i de svarta gummihandtagen på sätet att underarmarna krampade. Käkarna frös fast. En äldre kvinna skrek i panik. Mannen bakom mig viskade en stilla bön till Gud. Min vän pratade oavbrutet. Och jag skrattade. Hysteriskt.

Vi skulle ta oss över från huvudstaden San José till den lilla orten Tambour för att vidare genom Costa Ricas landsbygd bosätta oss två veckor i Santa Theresa. Jag och min vän skulle åkte först och sen skulle de andra männen komma dit. Två veckor med några av mina närmsta vänner. Nyttig mat, yoga och meditation. Långa samtal på stranden medan solen erbjud sig själv som selfiemotiv för alla festdeltagarna mellan sandkornen. Eremitkrabbor som gjorde sin nattliga Hadj varje kväll. Bon fires och herrelösa hundar. Allt detta låg framför mig. Om jag överlevde.

När vi klev på det lilla propellerflygplanet på den stora flygplatsen i San José kändes det lite som ett kosmiskt skämt. Som att någon på Universum AB hade placerat ett leksaksflygplan bland de vuxna flygplanen och att två 747:or lite längre bort viskade opassande skämt om det lilla planet som långsamt svalde de ängsliga passagerarna genom den gälformade dörren i sidan.
Vi var inte fler än åtta personer som klev in i planet. Jag, min vän och sex främlingar. Det var då tanken kom för första gången. Dör jag nu så är det tillsammans med de här människorna.
Jag vet inte ens vad de heter. Jag vet inte om de har sagt sina förlåt till alla människor de sårat. Jag undrar om de kommer välkomna eller springa från Döden när hon knackar på.. Kanske jag ska fråga om någon är troende. Kanske jag ska hålla käft och tänka på min egen närstående död.

Jag och min vän satte oss bredvid varandra och började skämta om hur litet planet var och hur enkelt det skulle vara för oss att kapa. Om vi skulle vara terrorister. Skämt efter skämt landade som hårt packade kuddar i ansiktet och jag märkte hur det blev varmare och varmare. Precis när jag skulle skämta om att någon hade råkat höja värmen så blev jag avbruten av en halvtjock skäggig man med pilotkeps. Han såg något berusad och sömnig ut. Utan varken mikrofon eller pondus slängde han ur sig några hastiga fraser samtidigt som han fnissade bakåt till sina kollegor i cockpiten. Detta kunde han göra eftersom cockpiten varken hade dörr eller något annat emellan. Värmen steg. Min vän skrattade åt pilotens skämt. Jag tvingade fram ett skratt för att fylla munnen med något annat än en spya. Vi tog på oss bältena. Planet började rulla.

Min vän är mer som en bror. Är det någon jag kan tänka mig att dö tillsammans med är det med honom. Och medan planet accelererar och skakande lämnar marken börjar han berätta för mig om Universum. Hur det fortfarande expanderar. Att avståndet mellan himlakropparna ökar precis som avståndet mellan oss och marken, mellan planet och planeten. Att Universum är som en långsam och svällande utandning. Att vi sedan Big Bang fortfarande växer och andas ut. Att vi lever och vecklas ut. Som stora svarta slöjor genom rymdens eviga mörker. Jag älskar min vän av många anledningar. Att han föreläser om Universums expansion medan jag dör är en av dem.

Det är måndag och jag kommer att dö. Jag vet det. Hela min kropp ringer i larmsignaler och alla kroppsfunktionerna går in i standby-läge med röda små lampor som blinkar frenetiskt. Min vän skrattar och pratar om graviationens magi. Yogakvinnan på planet ler och blundar. Den tjocka farbror nmed Gore Tex-väskan svettas och biter ihop. En äldre kvinna skriker.
Jag skrattar. Jag tittar på min vän och skrattar. Jag tittar ut genom fönstret och skrattar. Jag tänker på mitt liv och skrattar. Greppet om handtagen lossnar när jag äntligen förstår vad min vän säger. Vad min bror menar. Käklederna knastrar när jag släpper hakan och låter munnen hänga.
Vi ska dö idag. Min bror och jag. Och alla andra dagar ska vi också dö. Och när jag som en amfetaminknaprande Red Bull-version av Forrest Gump snabbspringer genom mitt liv inser jag att det skulle vara helt okej. Jag är så tacksam över de 33 år jag har fått och alla magiska människor och ögonblick. Det skulle vara helt okej. Jag är okej. Vi är okej. Och samtidigt som jag andas ut för första gången på trettio minuter känner jag en enorm smäll under planets skrangliga kropp.
Vi har landat på en liten grusplätt i Tambour. Och allt är precis som förut.

Lyssna på Björn & Navids podd där vi i det andra avsnittet pratar om DÖDEN och fundera på: hur skulle du känna om du skulle dö idag?

Lyssna här: https://soundcloud.com/bjornoch…/avsnitt-2-bjorn-navid-doden

Nej, jag tror inte att du är rasist.

 

Hej bror. Är du okej? Det där såret i pannan ser inte bra ut. En tjuga till tågbiljett? Jag har inga kontanter men jag kan lösa ut en biljett åt dig. Såklart. Här, ta de här servetterna mot pannan. Det går ett tåg om tjugo. Här ta en servett till. Behöver du vatten?
Låt mig trassla loss dina hörlurar. Lyssnar du på Dropkick Murphys? Hög volym. Såklart. Feeling är viktigt. Jag har varit i Stockholm och föreläst. Ska hem nu.

Fotboll? Nä, jag är en sån som bara kollar under VM, var det match ikväll? Vann ni? Vad tråkigt att höra. Här har du tågbiljetten. Det är så lite så. Absolut inte. Den bjuder jag på. Bror, du hänger på min axel. Det är ingen fara men jag tror du ska dricka lite vatten. Tack. Det var snällt sagt. Tack. Jo. Såklart, det är så lite. Absolut. Tack.

Jag? Jag har bott här i trettio år. Iran. Jag var två när jag kom hit. Amir i Göteborg? Nej, jag känner inte honom. Nej, jag är inte muslim. Nej, inte kristen heller. Nej, inte ateist. Jag tror på gemenskap, lite som i fotbollen men även bortom spelplan och stadion.
Tack, efter trettio år lär man sig ganska bra svenska. Göteborg. Goa gubbar ja, precis. Hisingen. Höghus, handboll och bingolotter du vet. Gjorde ni? Ja Liseberg är nice.

Min tatuering? Det är 42 på persiska. Du vet: svaret på frågan om meningen med livet i Liftarens guide till galaxen. Gör du? Jag med, det är en av mina favoritböcker. Hur många? Shit. Oj. Jag gillar vargen du har på axeln. Om jag gillar sydstatsflaggor? Inte så värst, men den klär dig. Bilar? Nej, inte jättemycket. Ja, jag har varit i Trelleborg. Bodde där några månader när vi precis kom till Sverige. Nima? Nej, jag känner inte honom. Bor han där? Grymt. Käkar ni där ofta?

Tråkigt att höra. Hoppas du syster mår bättre snart. Gjorde de? Det är ju fruktansvärt. Ja, jag har flera afghanska vänner. Nej, det gör de inte. Nej, varken i kulturen eller i landet. Bror, det finns inga snabba ursäkter men flera förklaringar. Ja, utbildning, tro, demokratisk infrastruktur. Hoppas din syster mår bättre snart. Jag har också en syster så jag känner din smärta.
Jag vet inte vad jag ska rösta på än. Jasså ska du. Jag förstår. Vad är det du gillar med deras politik? Okej. Nej, tycker inte du verkar vara det. Rasist är ett ord jag föredrar att inte använda.

Jag är ledsen att höra om din pappa. Jag har haft några vänner som gått igenom det där också. Ja. Det är en sjukdom. Absolut. Ingen alls? Vissa myndigheter är tröga. Absolut. Nej. Ja. Det tycker jag är lite väl hårt. Nej, det håller jag inte med om. Det har inget med varandra att göra. Bror, du skriker i mitt öra. Nej, det är okej. Ta lite mer vatten.
Komvux låter fett. Ja, klart du ska göra det. Kock? Sushikock? Det låter ju helt jävla briljant. Ja, då kommer jag och tar med polarna. Lätt. Du kommer bli grym. En skånsk varg i ett sushikök.

Ditt tåg kommer om några minuter tror jag. Absolut. Här. Ta några servetter till. Javisst. Facebook funkar. Klart vi ska. Ja. Klart vi ska. Sushi. Lätt. Du med broder. Tack. Ja. Absolut. Absolut. Ja. Det var det lilla. Behåll vattenflaskan. Sköt om dig.

Vad händer om du provpratar?

 

”Vi har pratat om döden, livet, kärleken, varför Buddha ibland är ledsen och ibland glad, varför tvåsamhet finns, varför omklädningsrum kan vara obehagliga, hur stort universum är, vad smärta egentligen består av och hur det kommer sig att den tecknade dokumentären Happy Feet gör oss glada ända in i svansmärgen.”

 

 

Ända sedan jag träffade Björn Natthiko Lindeblad för ett blomfång år sedan har vi pratat oavbrutet med varandra ( med undantag för vissa inslag av toalettbesök och sömn) . Vi har pratat om döden, livet, kärleken, varför Buddha ibland är ledsen och ibland glad, varför tvåsamhet finns, varför omklädningsrum kan vara obehagliga, hur stort universum är, vad smärta egentligen består av och hur det kommer sig att den tecknade dokumentären Happy Feet gör oss glada ända in i svansmärgen.
 
Om jag och Björn har suttit vid ett skrangligt köksbord och pratat i flera år så är skillnaden nu att vi har öppnat ett fönster. Det fönstret är en podd som heter Björn & Navid. Allt började med att en briljant producent som heter Amanda Pesikan hörde av sig och föreslog att vi skulle sluta tjattra för oss själva och bjuda in fler till samtalet. Eftersom jag och Björnpingvinen älskar att prata med fler än oss själva och varandra så hoppade vi på just det isflaket för att se vart det tog oss.
 
Podden börjar i en broderlig kärlek och en förälskelse i det goda samtalet om vad det innebär att vara människa men den tar gärna en roadtrip förbi dig för att plocka upp dina tankar, funderingar och frågor. Inför varje avsnitt fråga vi vad du vill att vi ska prata om och hur det ämnet berör, inspirerar, utmanar och tankeväxer dina hjärnceller.
 
Pilotavsnittet handlar om intuition och det skulle betyda mycket för oss om du ville lyssna, tipsa om oss och dela podden. Tack för att du tänker, lyssnar och pratar med oss. Här hittar du det:
 
 
(Tack till vårt grymma team som jobbat med podden: bästa Björn Natthiko Lindeblad, Amanda Pesikan Evelina Minberger på Roa, Caspian Almerud och Henrik Wahlström som klippt och gjort den fantastiska signaturmelodin) 

Ibland vet jag absolut ingenting.

 

 

”Istället för att killgissa, göra mig själv större eller viktigare så spärrar jag upp ögonen som en nyfiken och lekglad kanin och låtsas för en stund att jag inte har några åsikter, kunskaper eller idéer om vad som ska göras eller vem som ska göra det.”

 

 

 

När jag och min dotter leker så hittar vi ibland på karaktärer som vi låtsas vara för en stund. En av karaktärerna som Sigrid har hittat på att jag är råkar vara en kanin som säger: Jag vet ingenting.

När vi leker och Sigrid frågar kaninen vad den tycker om maten så svarar kaninen: Vad tycker jag om maten?
Sigrid svarar: Bra.
Då svarar kaninen: Jag tycker bra om maten.
När Sigrid frågar kaninen vad de ska hitta på så svarar kaninen: Vad ska vi hitta på?
Då svarar Sigrid: vi ska lägga pussel.
Kaninen svarar: Vi ska lägga pussel.
Då skrattar Sigrid.
Då skrattar kaninen och säger:
Nu är det roligt.

Även när Sigrid har gått och lagt sig eller vid de tillfällen när vi inte är tillsammans så behåller jag kaninens icke-vetande. Ibland när jag står på scen, svarar på ett mail eller får en fråga som jag inte kan svaret på så blir jag den icke-vetande kaninen. Istället för att killgissa, göra mig själv större eller viktigare så spärrar jag upp ögonen som en nyfiken och lekglad kanin och låtsas för en stund att jag inte har några åsikter, kunskaper eller idéer om vad som ska göras eller vem som ska göra det.

Jag tror att kaninen fyller en värdefull funktion. Den vill utforska och är orädd. Den är dum på ett sätt som gör den klok. Vet en ingenting så vet en inte heller vad en ska vara rädd för. En som inte vet någonting har också väldigt mycket mer att utforska, om det tillåts.

Vet du ingenting så vet du inte längre att du inte kan dansa salsa, och då kan du våga prova. Vet du inte att alla sverigedemokrater är rasistiska svin så kanske du ser en människa bakom. Vet du ingenting så ligger världen öppen för att tas reda på. Att lekas med. Att utforskas.

Alla vill ha mångfald men utan invandring stannar Sverige.

När jag och min vän Jesper Strömbäck föreläste om mångfald och integration för 300 chefer i Karlstad så fick jag hans senaste bok ”Utan invandring stannar Sverige”. I samma veva satte jag ihop min kurs ”Alla vill ha mångfald men ingen vill dö”. Det slog mig hur jag och Jesper båda såg på människors olikheter på liknande sätt trots att vi var så olika. Han med sitt forskarperspektiv och jag som kommunikatör. Han med facklitteratur och siffror, jag med berättelser och storytelling. Han med fakta och jag med känslor. Båda närmade sig ämnet med från olika håll.

Nu planerar vi att göra saker tillsammans för att enas i arbetet för ett helare och öppnare Sverige. En av sakerna är att jag fått tre böcker av honom att lotta ut. Det enda du behöver göra är att följa instruktionerna nedan:

Registrera dig för min kurs ”Alla vill ha mångfald men ingen vill dö?” på Daily bits of här:

https://www.dailybitsof.com/courses/alla-vill-ha-mangfald-men-ingen-vill-do

Under de 15 dagar som kursen pågår så vill jag att du dokumenterar uppgifterna du gör. Det kan vara genom att skriva, fota, filma eller på andra sätt.

Du som redan har gjort kursen kan registrera dig igen, men dokumentera resan den här gången.

Du får gärna lägga ut din dokumentation i sociala medier för att peppa andra att öppna upp och jobba för integration. Hashtagga #allavillhamångfaldmeningenvilldö isåfall, och skicka med prinscreens i mailet.

När du är färdig så skickar du all dokumentation till caspian.almerud@gmail.com med rubriken ”Alla vill ha mångfald men ingen vill dö”, senast den 3/2 – 17. För att hinna med alla 15 delar måste du alltså vara registrerad för kursen senast den 19/1 – 17.

Lycka till!

Vi kom över havet

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.

Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-vi-kom-över-havet-1.146363

 

Vi kom över havet. Vi gömde oss under högar av segelduk. Vi kom i lastbilar, bussar och sotfärgade personbilar. Vi kom i grupper, i familjer, i par och ensamma. Vi gick försiktigt över sanddyner, vi smög över kullar. Vi gick tålmodigt längs motorvägar.

Vi vinkade hej då och vi grät. Vi satt tysta längst bak i bussen. Vi sjöng sånger i minibussen. Vi bjöd på våra sista saltkex till de andra på båten. Vi satt tysta på flygplanet och hoppades ingen skulle fråga oss vart vi skulle.

Vi höll hårt i våra skrynkliga fotografier i fickorna. Vi kände de ihoprullade sedelbuntarna skava mot insidan av underkläderna. Vi memorerade våra falska namn. Vi memorerade våra telefonnummer. Vi memorerade våra riktiga namn.

Vi förträngde vänner, våra släktingar, våra röster, vårt språk, vår mat, våra döda, våra levande. Vi förträngde doften av nybakat bröd på vår gata i hemstaden.

Vi satt på tågstationer och försökte räkna dagarna. Vi satt i kalla väntsalar. Vi satt i förhörsrum. Vi satt i våningssängar. Vi satt på gräsmattor med en cigarett i handen och tittade på taggtråden. Vi satt på lokalbussarna i den nya staden i det nya landet och tittade rakt fram.

Vi svarade ja och nej på frågor. Vi ljög och talade sanning. Vi berättade allt och inget. Vi berättade det vi visste. Vi höll käft. Vi skrek.

Vi vaknade kallsvettiga på nätterna och skrek. Vi höll om varandra och viskade vaggvisor på modersmålet. Vi somnade om. Vi vaknade till mer taggtråd. Vi vaknade till skyltar på ett språk som inte var vårt än. Vi vaknade upp på landsvägar och fortsatte gå. Vi vaknade av slagträn och brinnande kläder. Vi vaknade av tårgas och skällande hundar. Vi vaknade av polissirener och av att vi redan sprang. Vi vaknade av att våra barn var borta.

Vi vaknade av leende främlingar som kramade om oss och gav oss filtar. Vi vaknade till sjungande människor som gav oss kaffe och te. Vi vaknade till skäggiga smala män som gav oss mobiltelefoner med kontantkort så att vi kunde ringa hem.

Vi såg hundratals av oss kliva av på samma perrong och se sig omkring. Vi såg oss i ögonen och log. Vi försökte le tillbaka. Vi mindes våra röster. Vi mindes ljudet av våra föräldrars röster. Vi mindes dofterna. Vi mindes plötsligt allt. Vi grät av lycka. Vi grät av saknad.

Vi kom över havet.

TUMME UPP

Boken Vi kom över havet av Julie Otsuka om japanska postorderfruar som skeppades till USA i början på 1900-talet. Aktuell i och med flyktingsituationen i Europa och med ett språk som jag älskade och lånade till min krönika.

TUMME NER

Att använda skam för att få människor att engagera sig i medmänskliga frågor. Älskade vänner, fokusera på att höja nivån av empati i stället. Det är den valutan som kommer att hjälpa oss genom den här gemensamma utmaningen.