Dagen jag skulle dö var en måndag

februari 22, 2017

Dagen jag skulle dö var en måndag. Det lilla propellerflygplanet dök med nosen rakt ner genom molnens söndertvättade segelduk. Jag höll så hårt i de svarta gummihandtagen på sätet att underarmarna krampade. Käkarna frös fast. En äldre kvinna skrek i panik. Mannen bakom mig viskade en stilla bön till Gud. Min vän pratade oavbrutet. Och jag skrattade. Hysteriskt.

Vi skulle ta oss över från huvudstaden San José till den lilla orten Tambour för att vidare genom Costa Ricas landsbygd bosätta oss två veckor i Santa Theresa. Jag och min vän skulle åkte först och sen skulle de andra männen komma dit. Två veckor med några av mina närmsta vänner. Nyttig mat, yoga och meditation. Långa samtal på stranden medan solen erbjud sig själv som selfiemotiv för alla festdeltagarna mellan sandkornen. Eremitkrabbor som gjorde sin nattliga Hadj varje kväll. Bon fires och herrelösa hundar. Allt detta låg framför mig. Om jag överlevde.

När vi klev på det lilla propellerflygplanet på den stora flygplatsen i San José kändes det lite som ett kosmiskt skämt. Som att någon på Universum AB hade placerat ett leksaksflygplan bland de vuxna flygplanen och att två 747:or lite längre bort viskade opassande skämt om det lilla planet som långsamt svalde de ängsliga passagerarna genom den gälformade dörren i sidan.
Vi var inte fler än åtta personer som klev in i planet. Jag, min vän och sex främlingar. Det var då tanken kom för första gången. Dör jag nu så är det tillsammans med de här människorna.
Jag vet inte ens vad de heter. Jag vet inte om de har sagt sina förlåt till alla människor de sårat. Jag undrar om de kommer välkomna eller springa från Döden när hon knackar på.. Kanske jag ska fråga om någon är troende. Kanske jag ska hålla käft och tänka på min egen närstående död.

Jag och min vän satte oss bredvid varandra och började skämta om hur litet planet var och hur enkelt det skulle vara för oss att kapa. Om vi skulle vara terrorister. Skämt efter skämt landade som hårt packade kuddar i ansiktet och jag märkte hur det blev varmare och varmare. Precis när jag skulle skämta om att någon hade råkat höja värmen så blev jag avbruten av en halvtjock skäggig man med pilotkeps. Han såg något berusad och sömnig ut. Utan varken mikrofon eller pondus slängde han ur sig några hastiga fraser samtidigt som han fnissade bakåt till sina kollegor i cockpiten. Detta kunde han göra eftersom cockpiten varken hade dörr eller något annat emellan. Värmen steg. Min vän skrattade åt pilotens skämt. Jag tvingade fram ett skratt för att fylla munnen med något annat än en spya. Vi tog på oss bältena. Planet började rulla.

Min vän är mer som en bror. Är det någon jag kan tänka mig att dö tillsammans med är det med honom. Och medan planet accelererar och skakande lämnar marken börjar han berätta för mig om Universum. Hur det fortfarande expanderar. Att avståndet mellan himlakropparna ökar precis som avståndet mellan oss och marken, mellan planet och planeten. Att Universum är som en långsam och svällande utandning. Att vi sedan Big Bang fortfarande växer och andas ut. Att vi lever och vecklas ut. Som stora svarta slöjor genom rymdens eviga mörker. Jag älskar min vän av många anledningar. Att han föreläser om Universums expansion medan jag dör är en av dem.

Det är måndag och jag kommer att dö. Jag vet det. Hela min kropp ringer i larmsignaler och alla kroppsfunktionerna går in i standby-läge med röda små lampor som blinkar frenetiskt. Min vän skrattar och pratar om graviationens magi. Yogakvinnan på planet ler och blundar. Den tjocka farbror nmed Gore Tex-väskan svettas och biter ihop. En äldre kvinna skriker.
Jag skrattar. Jag tittar på min vän och skrattar. Jag tittar ut genom fönstret och skrattar. Jag tänker på mitt liv och skrattar. Greppet om handtagen lossnar när jag äntligen förstår vad min vän säger. Vad min bror menar. Käklederna knastrar när jag släpper hakan och låter munnen hänga.
Vi ska dö idag. Min bror och jag. Och alla andra dagar ska vi också dö. Och när jag som en amfetaminknaprande Red Bull-version av Forrest Gump snabbspringer genom mitt liv inser jag att det skulle vara helt okej. Jag är så tacksam över de 33 år jag har fått och alla magiska människor och ögonblick. Det skulle vara helt okej. Jag är okej. Vi är okej. Och samtidigt som jag andas ut för första gången på trettio minuter känner jag en enorm smäll under planets skrangliga kropp.
Vi har landat på en liten grusplätt i Tambour. Och allt är precis som förut.

Lyssna på Björn & Navids podd där vi i det andra avsnittet pratar om DÖDEN och fundera på: hur skulle du känna om du skulle dö idag?

Lyssna här: https://soundcloud.com/bjornoch…/avsnitt-2-bjorn-navid-doden