Det är tydligen inte uppskattat

oktober 26, 2016

navidbyline

 

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/navid-modiri-det-är-tydligen-inte-uppskattat-1.2364609

 

Rutorna på jeepen är fuktiga när vi rullar in i den indiska staden. Vid sidan av vägen står grönmålade trästånd där tonåringar säljer koppar och t-shirtar med den kvinnliga guruns ansikte på. Chauffören berättar för oss att det sägs att gurun är uppvuxen bland vargar. Att hon kan krama en spetälsk och att personen sen blir frisk. Jag tittar på min vän Povel i baksätet och märker att han som jag försöker hålla tillbaka ett skratt. Chauffören blir sur. Det är tydligen inte uppskattat.

När vi kliver ur bilen möts vi av en blond kvinnlig volontär. Hon har en tysk-engelsk brytning och ett lager av trähalsband med små tofsar runt halsen. Kvinnan visar oss till våra rum där vi ska bo med åtta främlingar. Rummen är små och mörka. Fyra dubbelsängar i varje. Vi ställer ifrån oss våra väskor och får veta att det snart serveras mat. Hon ber oss irriterat att byta om så att vi inte har kortärmat på oss. Det är tydligen inte uppskattat.

Vi blir visade in i huvudbyggnaden där vi ska visa våra pass och fylla i våra personuppgifter. Plötsligt blir det helt tyst och det är som att det gått en propp. En byggnad fylld av ett hundratal personer riktar alla blickarna mot en liten mörkhyad kvinna med sari som kommer in genom entrén. Vår guide är tårögd och viskar: Amma. Amma. Vi förstår att det är gurun. Vi tittar på varandra och lyfter på axlarna som för att visa: jaha, vad gör vi nu? Vår guide ser det och stirrar strängt på mig. Det är tydligen inte uppskattat.

När jag står i den skrikande kön med spetälska, lemlästade och sjuka människor som vill få en kram från gurun undrar jag vad i helvete jag gör här. Jag känner mig som en flykting som inte förstår reglerna. Ingen berättar för mig vad de förväntar sig av mig eller vad jag ska göra. Ingen säger åt mig vilka regler som gäller eller vad jag får eller inte får göra. De skäller ut mig när jag gör fel. De stirrar på mig som om jag vore en tankeläsare. När det är min tur att få min mat välsignad stirrar jag in i den mörkhyade runda och iögonfallande glada kvinnan. Hon ger mig en stor kram och viskar något i mitt öra. Eftersom alla runt mig skriker hör jag inte vad hon säger. När jag går ut från templet igen träffar jag Povel och berättar att gurun viskat något i mitt öra och så skrattar vi. Vår guide kommer fram och skäller ut oss för att vi inte uppskattar guruns visdom. Att vi skrattar vid templets ingång. Povel får nog och skäller ut kvinnan för att det enda vi har fått höra från det att vi anlänt är hur vi inte fattar, hur vi inte följer reglerna, hur vi är kassa, dåliga, korkade och otacksamma. Vi har inte fått en chans att få vara en del av gemenskapen. Ingen har hjälpt oss att förstå. Kvinnan tycker vi är arroganta och otrevliga. Det är tydligen inte heller uppskattat.

Tumme upp: Cirkus Cirkörs nya föreställning ”Limits” som med akrobatik, spänning och fingertoppskänsla fortsätter att utforska FLYKT som tema.

Tumme ner: Alla vuxna människor runt mig som fortfarande inte förstår skillnaden på åsikter och fakta.