Får jag be om största möjliga…?

september 13, 2017

Första gången jag är tyst tillsammans med andra människor har jag hunnit fylla tjugofem år. Jag sitter med benen i ett slags försök till lotusställning, svettas i knävecken och har ont i ryggen. Rökelsestickan som glöder i en trähållare längst fram i rummet bredvid meditationsläraren blåser ut en långsmal doft som letar sig in i mina näsborrar och kittlar i hela näsan.

Det är inte som att jag inte har varit tyst med andra överhuvudtaget. Vi har varit tysta i några sekunder när ingen har något att säga när vi fikar. Vi har varit tysta när vi har sett på film eller gått promenader. I några minuter. Men aldrig på det här sättet. Inte tillsammans med sjuttio främlingar i tio dygn. Inte utan att möta någons blick, kommentera det som händer utanför eller inuti min kropp eller ens i paus­erna mellan meditationspassen.

Det är egentligen inte tystnaden som är det svåra. Mitt stora problem är att jag inte vet var jag ska göra av mig själv, mina händer, mina ben, min rastlösa kropp och alla röster i mitt huvud som ropar på mig, tycker saker eller vill att jag ska förändra ­situationen jag befinner mig i. De sa att tystnadsmeditation skulle vara bra för mig. De sa aldrig att det skulle kännas som en näradödenupplevelse.

Nästan tio år senare använder jag tystnad i nästan allt jag gör. Både i jobbet och i hemmet. Det är som att jag har upptäckt en ny krydda och använder den till allt. I mina föreläsningar, i min musik, när jag läser in radio­krönikor eller gör podd tillsammans med min vän Björn är tystnaden mer som en följeslagare än en fiende. Det tog bara några år för mig att välkomna den, lära känna den och bli vän med den.

När jag möter ett hundratal högstadieelever eller en handfull chefer i en ledningsgrupp är tystnad nästan alltid en av de största utmaningarna. Att lägga undan dator och mobil. Att vara tysta tillsammans utan att kommentera det. Att inte skoja bort tystnaden efteråt.

Hemma har vi börjat äta tillsammans i tystnad. Det är fortfarande utmanande. Att inte låta tunneln mellan tanken och talet vara helt obevakad. Jag märker att det gör en skillnad. Vi äter långsammare, kropparna tappar sin kursiva framåtlutning och musklerna spänns av. Det är som att vi slipper prestera snack och producera kallprat. Ingen behöver göra något mer än att äta sin mat.

När det har gått en stund brukar någon av oss titta upp och le. Det är signalen för att börja småsnacka med varandra igen. Med mer luft mellan orden. Med ett slag fluffighet i bokstäverna. Med andetaget som en stadig puls mellan meningarna.