Hej Facebook, hur mår du idag?

juni 3, 2017

För ett par veckor sedan kände jag ett starkt behov av att ta en paus från Facebook och valde att ge bort en lapp med mitt lösenord till en person som jag litar på. Jag tog bort alla Facebookappar på min mobiltelefon, nollställde cachen i min dator så att jag inte kunde logga in automatiskt och lade upp en mailadress på mina Facebookkanaler för dem som ville komma i kontakt med mig.
Bara några knapptryck och så förändras hela ditt liv. Hur du vaknar, hur du somnar, hur du pratar och umgos, din koncentrationsförmåga, din energi, ditt sätt att ta kontakt med människor, ditt sporadiska Newsfeedpundande, ditt maniska finger på Like-knappen, delandet av allt du gillar, sett, läst eller tittat på ( och ibland saker du inte ens läst eller tittat på men tänkt att du gillar ).

Nu när jag vaknar på morgonen så känner jag mig lite förvirrad. Vad är det första jag gjorde på morgnarna innan Facebook fanns? Vad kollade jag då? Hur såg mina beteenden ut?

För ett par veckor sedan och med ett par enkla klick så gjorde jag om min neurala karta, mina beteenden och även hur jag relaterar till mina nära och kära, mig själv, träning, kunskap och mitt skrivande.
Istället för att stå med mobilen på morgnarna så kollar jag efter de andra familjemedlemmarna, pratar med dem och leker med vår hundvalp. Jag lägger mer tid på att fördjupa mig i mina böcker ( Tomas Björkmans bok ”Världen vi skapar – från Gud till marknaden” och ”The three dangeorous magi – Osho, Gurdjieff & Crowley” av P.T Mistbleberger ) och jag skriver längre texter istället för snabba och kvicka Facebookdelningar. Jag skriver klart min bok. Jag skriver ny musik. Jag skriver debattartiklar. Jag skriver längre blogginlägg som detta. Det här var jag innan Facebook: umgås, läsa, skriva.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Att det snabba är sämre än det långsamma. Jag säger att jag just nu mår bra av långsamhet, djup och meningsfullhet istället för snabbhet, yta och omedelbar bekräftelse.
Däremot säger jag inte att det är lätt. Hela mitt nervsystem, mitt beteendemönster och min värld är uppbyggd på snabb bekräftelse. Jag är en av de som ständigt letar efter ett sätt att vinna andra människors öron, ögon och bekräftande. Mina fingrar är på andra sidan din Like-tumme. Jag skriver sånt som jag vill att du ska tycka om. Jag delar sånt jag vill att du delar vidare. En stor del av mig tycker att det här med Facebookpaus är skit. En människa är ju sällan bara en människa utan en hel orkester. Vi har olika delar, delpersonligheter som slåss om utrymme och just nu är det en hel stråksektion längst bak som står och surar. De vill ha tillbaka Facebook. Och helst Instagram och Twitter också. Kanske skaffa Snapchat och Musically med. Bara för att kunna håva in ännu mer bekräftelse och gillande från människor jag inte ens känner.

Men det finns en annan del av mig också. En annan del av orkestern som nu får mer utrymme. En långsam och mer lågmäld del som älskar att få växa och ta mer plats. Den är inte lika skrikig som stråksektionen utan mer subtil och noggrann. Den tycker om att ta idéer flera varv och att följa en tanke i flera timmar istället för att skriva ner den efter bara en minut. Den delen finns i mig och den finns i dig också men den behöver utrymme. Den behöver luft och tid. Den behöver få ta en stund på sig att tänka, lyssna in och hitta orden som passar. Och när det snabba, skrikiga och självklara försvinner så sticker den fram sitt lilla sköldpaddshuvud ur skalet för att kolla om kusten är klar. Den har stått längst bak i orkestern och väntat på att få viska sin melodi. Spela med sina små instrument. Men de behöver tomhet och tystnad för att få höras. De behöver tid för att hitta rätt toner. De behöver annat än det som Facebook kan ge.