Jag skriver alltså finns jag.

december 16, 2016

 

Descartes pratade om det tänkande jaget som ett bevis på existens. Tanken tänkt räcker för att svara på Den stora gåtan. Så enkelt: Jag tänker alltså finns jag. Femåringen inuti mig viskar om det skrivande jaget som ett bevis på att någonting finns överhuvudtaget. Ordet skrivet räcker för att känna Det stora lugnet: Jag skriver alltså finns jag.

Ett berättande jag, två limpor hög med pottfrisyr, fem våningar över Hisingens melankoliska gatubelysningar. Alla lyktstolpar vi sparkade på för att se hur mycket de pallade. Alla lärare vi kastade kritor på för att se när de skulle lämna oss. Du överskrider inte en gräns, du flyttar den bara lite.

Jed pratar om skrivandet som en eld. Skriv och bränn lögnerna. Berättaren kanske är den största lögnaren av dem alla. Hur ska jag skriva för att komma på mig själv? Är jag både polisen och seriemördaren som lämnar ledtrådar och vill bli hittad, Brad Pitt och Kevin Spacey i samma person.

Jag skriver postitlappar och sätter upp i lägenheten. Mementopåminnelser om vad jag behöver komma ihåg för att funka som människa. Skalman hade förmodligen Assbergers han också, halva Silicon Valley är gamla mobboffer med diagnoser som försöker återskapa maktsituationer de kan kontrollera, varje app är ett BDSM-play, varje digital plattform ett svart hål i väntan på ett safe word.

Jag skriver om allt. Jag skriver alltså finns jag. Jag satt i två år på Fridhems folkhögskola och skrev vad jag såg genom mitt fönster på första våningen. En skrivuppgift som vi fick i början på första året och som uppenbarligen ballade ur. Klassföreståndaren bad oss att skriva en diktsvit på 13 dikter som hette ”13 sätt att betrakta en koltrast”. Jag gjorde det och lämnade in uppgiften. Sen fortsatte jag i två år efter det. Jag gör det fortfarande vissa dagar. Ser ut genom fönstret och börjar med att skriva det jag ser. Sen hittar jag på. Hon gav mig en hjälpstruktur, en pepparkaksform för tankarna. Precis som Jed gjorde. Precis som en krönika, ett brev, en Facebookstatus, en låt, en dikt, en roman. Små former där du kan hälla ut den flytande dimman så du inte kvävs inifrån.

Jag vet inte ens vad som är sant och inte. Jag skriver om allt och väver in fragment och dammkorn från berättelser jag inte ens vet om jag varit med om. Ökensagor, lejon och krigarinnor, drömmar som går in i sånt min pappa berättat från mig. Filmer som vävs ihop med mammas överdrivna revolutionära berättelser om hemlandet. Det andra hemlandet. Det är också en mening: det andra hemlandet. Bara genom att ändra språket, ändrade jag känslan. Jag skriver alltså förändrar jag. Jag skriver alltså finns jag. Alla årsringar i mig, alla versioner av mig själv som jag berättar om, som berättar om sig själva, en spegelspiral som pratar i mun på varandra. Försöker förklara de stora frågorna, försöker hitta de enkla svaren, försöker ta sig fram genom dagarna som fulla sniglar.

Ibland när jag tittar på en bild så sväller den, det är som att det brinner bakom. Jag förväntar mig nästan att det ska börja pysa och växa små brännblåsor i texturen. Det finns något bakom som vill ut. Det finns en berättelse, en bubbla av röster som vill spricka, rinna ut genom bilden.

Att sitta tyst framför bilden och bara titta på den. Att se den för vad den är och inte lägga till en berättelse. Att hålla händerna för munnen och bara vara i stunden. Inte kommentera. Inte berätta. Inte hitta på. Det är den största smärtan av alla.