Kompis, vi behöver prata om magi

februari 28, 2016

Inte den sorten som Joe Labero trollar fram ur sina skjortärmar på Riviera Casino i Las Vegas, även om den gamla leksaksbunkern i öknen från andra galaxer kan se ut som en självlysande speldosa. Vi behöver prata om vad magi egentligen är. Bortom de dedikerade illustionisternas 10.000 intränade timmar i barndomsrummen. Bortom speglar och dimridåer. Zooma in och zooma ut. Den finns där. Vi behöver inte hitta på den. Vi behöver prata om magin som redan finns mellan raderna. Undervattensdjur och celldelningar. Matematiska spekulationer om sånt som inte än har hänt. Tomma blad och fyllda böcker. Konst och sex. Magin som uppstår när vi pausar och förstår storheten i att vi ens existerar. Inte bara du och jag som varelser utan vi som mänsklighet, vi som skapelse, planet.

Jag skriver det här med mina fingrar, på ett tangentbord vars hela struktur kastats till oss genom tidens beiga byråkratkorridorer av Christopher Latham Sholes och så fort jag är klar kommer jag att publicera texten och du kommer läsa den. Du sitter just nu och läser om magi av den enkla anledningen att jag vid frukostbordet fortfarande befann mig i tankeviskningarna av den film jag såg igår: en magisk leksaksaffär där väggar, leksaker och människor alla var en del av en självspelande dans mellan det fysiska och det vi inte ser. Zooma in eller zooma ut. Vad är det om inte magi.
Min sexåriga dotter hade sportlov i veckan och vi besökte olika experimentverkstäder i Malmö. I en av dem satt vi med mikroskåp och tittade på insektsvingar. Studerade nervstrukturer och lager av finess. Plötsligt börjar vi prata om stjärnor. Hon berättar för mig att varje stjärna vi ser pappa, är en sol precis som vår sol och runt varje stjärna som egentligen är en sol finns ett solsystem. Vi är jättestora och samtidigt jättesmå. Att vi alla en gång varit frön, små Sally Bauers som simmade längtsträckor för att visa att vi kunde. Zooma in du är stor och allt kretsar kring dig, dina vänner, din familj. Zooma ut och du är en prick på en prick på ett damkorn av just magi.

När Joe Labero var 12 fick han sin första magilåda. Du, jag och alla vi föddes med en egen kartong av tricks. Jag vet inte hur många av trollkonsterna du upptäckt. Jag vet inte hur mycket av magin du har börjat plocka fram. Men den finns där. Den behöver inga böcker eller gurus för att motivera sin existens. Den behöver inga skolor eller utbildningar för att diplomeras. Inbillning räcker. Magin ligger latent i varje legobit som bygger ditt väsen. Själen ligger dubbelvikt i den fysiska kroppen för att ens få plats. Väggarna är där för att härbärgera svindeln. Huden håller tillbaka trupperna. Vad händer om du pausar ditt springande i nedförsbacken och ser vad som bubblar upp, den existensiella jetlagen är vattnet i ett dricksglas som handen plötsligt håller still.
Persiska mager och drömtolkare. De tre vise männen som nu ligger begravda i Saveh i Tehran. Stjärntydare, solfinnare. Wikipedia samlar stoffet från hundratusentals 12-åringar, mellan koderna finns betydelsen: magin är människans förmåga att påverka den fysiska världen. Du och jag syster. Våra fingrar spela osynliga pianon genom tunnelbanekön. Ett Instafilter över tillvaron, rödgröna toner som sticker ut genom rutan som gula minioner i en 3d-film på bio. Ta av dig glasögonen och allt annat är fortfarande tredimensionellt medan vi pratar om den fjärde eller femte.

Makt och mekanik, den som ser igenom spelet krossar speglarna. Den här texten handlar om magi. Det finns inget övernaturligt, bara sånt du ännu inte kan språket för. Det engelska ordet ’spell’ betyder både ’att stava’ och ’att förtrolla’, orden rinner genom fingrarna som sprinklers med koncentrationssvårigheter. Den typen av diktare som fick sitta längst fram i klassrummet för att lärarinnan skulle kunna kontrollera dem. Hon misslyckades fatalt, vi studsar fortfarande runt som flipperkulor mellan boxarna. Zoomar in, zoomar ut. Lämnar små kaksmulor för att hitta vår väg tillbaka. Kodar bakåt, felsöker för att veta var vi ens började. Om vi ens ”började”.

Doften av bränd salvia när shamanen går runt våra vilande skallar i tältet, trumman en dov puls bakom öronen. Vi letar efter våra kraftdjur, daemoner. Silhuetterna klättrar på insidan av tältets segelduk, illrar och lejon, fladdermöss och varaner.
Jag vaknar upp och ligger i en hängmatta vid universums kant, yogis och surfare spelar schack med sina egna kroppar som torn och löpare vid strandbrynet. Boken i min hand berättar om en liten tavla med en guldfärgad fågel på. I boken står pojken och tittar på tavlan som målats av en man för flera århundraden sedan. Målaren dog i en brand. Tavlan klarade sig. Jag tittar på pojken som tittar på tavlan. Du tittar på mig nu. Silvertråden genom tiden. Vad är det om inte magi. Vi är alla medskyldiga medskapare. Du, jag och Joe.

10417781_249122272089495_271801852193199530_n