Mitt nervsystem är skadat på samma sätt som hos många krigsflyktingar.

november 17, 2016

url.jpg

 

 

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

 

http://www.gp.se/nöje/mitt-nervsystem-är-skadat-på-samma-sätt-som-hos-många-krigsflyktingar-1.189292

 

Jag är två år gammal och sitter i min mammas knä i ett skyddsrum i Irans huvudstad Teheran. Ovanför mullrar staden i explosioner och små bitar sten och jord lossnar från taket och faller mot golvet där vi sitter omringade av vattendunkar, konserver och skräck. Vissa håller en hand för munnen, någon gråter in i sin sjal. Jag frågar min mamma vad det är som låter så förfärligt. Hon svarar att det är fyrverkerier.

Några månader senare sätter vi oss på en röd buss på bussterminalen i Teheran och tar oss på en lång flykt via Turkiet, Polen och Tyskland till det trygga och svala landet i norr. Bombflygplanen skingras och jag har sen dess inte sett insidan av ett enda skyddsrum. Men fram tills att jag fyllde sex sprang jag och gömde mig under min säng varje nyårsafton. För det är ju det man gör när de smäller fyrverkerier eller hur?

Den första helgfria måndagen i mars, juni, september och december testar Länsstyrelsens enhet för skydd och säkerhet en larmsignal i Sverige. Signalen kan varna för krig, bränder och gasutsläpp om detta inträffar. För några dagar sedan träffade jag en nyanländ man som berättade att hans barn sprang och gömde sig under våningssängarna på flyktingförläggningen när det tutande larmet fyllde luften ovanför dem.

Vuxna män och kvinnor började gråta. Skräcken finns kvar under huden. Som små paket med kodlås som väntar på rätt kombination för att öppna upp för smärtan och sorgen.

För ett år sedan fick jag diagnosen PTSD eller Post-Traumatisk Stress Diagnos och fick psykologisk och medicinsk hjälp för att kunna hantera vissa enkla vardagssituationer. Mitt nervsystem är skadat på samma sätt som hos många krigsflyktingar, krigsveteraner eller våldsoffer och vissa ljud, situationer eller beteenden triggar oro och ångest utan att det behöver vara varken rimligt eller logiskt.

Det tog trettio år för mig att både förstå och våga söka hjälp. Jag hade lärt mig att leva med oro, mardrömmar och ett nervsystem som var i konstant larmläge. Men inte nu längre. Nu förstår jag att anledningen till att jag sökte mig till kaotiska och intensiva personer och situationer var för att det var det min kropp kände igen. Jag har börjat lära mitt nervsystem att skilja på verklig oro och skapad sådan.

Sverige genomgår en stor omställning just nu och att förstå vad krig, trauma och flykt gör med människor är inte kompetenser som enbart handläggare på Migrationsverket, poliser, kuratorer och lärare behöver lära sig mer om och förstå för att kunna hjälpa och se vad som händer i vårt land. Det är något som vi alla behöver ta in för att kunna leva med varandra. Lyssna på människors berättelser, hjälpa dem att hitta ett tryggt lugn och börja bearbeta den smärta som exploderar i kroppen när bomberna från himlen har tystnat.

Tummen upp: Min vän Ali Reza Ahmadi i Malmö som kom ensam till Sverige för tre år sen. Han ägnar all sin tid åt att berätta om hur vi kan bli bättre på integration i Sverige.

Tummen ner: Att våra politiska strategier för integration ofta handlar om att prata OM i stället för att prata MED människor som är nyanlända.