Orden som öppnar en annan värld

juni 17, 2017

Jag är fem år och kan inte sova. Täcket uppdraget till hakan och det enda som syns är ögonen och de små knogarna. Tapeterna i mitt barndomsrum har förvandlats till biodukar där bombflygplanen glider ljudlöst genom luften och planterar sina exploderande frön i min gamla hemstads ansikte. Mardrömmarna gör att jag inte vågar somna. Klockan är fyra på morgonen och solen börjar väcka måsar och spårvagnar i Göteborg. Min nya hemstad. Jag plockar upp en serietidningar från golvet. Några av symbolerna har börjat fastna i skallen. Jag har upptäckt att när jag sätter ihop dem med andra symboler bildar de ord. Om jag krokar fast orden i varandra bildar de meningar. Det är så jag börjar lära mig att läsa. Mina klasskompisar förstår inte ord som ”läskeblask”, ”pengabinge” och ”björnbuse”. De tycker jag pratar som deras farfar.
Serietidningarna leder till tyngre droger som novellsamlingar, diktsamlingar och romaner. Så fort jag får tillfälle gömmer jag mig under bordet med en bok. På nätterna ligger jag med ficklampa under täcket och läser Kafka, Jules Verne och Anne Rice. Stephen King, Hjalmar Söderberg. Jag slukar bokserie efter bokserie. Bert-böckerna. Sagan om Ringen. Det spelar ingen roll vad, bara det är en port till en annan värld. Ett steg in i en magisk garderob.
När jag är tio sitter jag på biblioteket i Hisingskärra och läser vuxenserier om fornordisk mytologi, detektivbyråer och äventyr. Jag läser Tusen och en natt, Kama Sutra och om tibetansk dödsmeditation. Mina invandrarkompisar säger att jag pratar som en bok. Mina svenska kompisar kallar mig för nörd.
När jag är tolv tar jag bussen in till Stadsbiblioteket själv. Första gången går jag bara runt. Tittar på alla böcker. Till slut slänger jag ihop en korg med böcker om filosofi, rymden och teknologi. Språket är magiskt och jag förflyttas från den kalla verkligheten på Götaplatsen till den mörka magin i Mordor, de svettiga sommardagarna i Maine, den svepande kylan i Nepal och de oberäkneliga äventyren i Ankeborg.
Jag är trettiotre år och skriver böcker, krönikor och föreläser inför tiotusentals människor varje år. Jag vet exakt vilka ord som kan få dem som lyssnar att känna sig varma, kalla, glada eller ledsna. Pennan är inte bara ett plaströr utan en trollstav, och genom den stavar jag mig till känslor och upplevelser. Ordet spell betyder både ”stava” och ”förtrolla” på engelska eftersom den som kontrollerar språket också kontrollerar världen. Eller till och med skapar den.
Jag bestämmer vilka ord jag använder för att beskriva mig själv. Jag bestämmer vilken berättelse jag använder för att presentera mig. Den om flyktingpojken som inte kunde sova, eller den om den lilla magikern som skrev sin egen berättelse.