Alla vill ha mångfald men ingen vill dö – en kurs i 15 dagar för att utmana dig själv

15078804_384158218585899_85854067480014908_n

 

Det största problemet med mångfald är att det inte går att göra. Mångfald är inget verb.

I den här kursen ligger fokus inte på att göra mångfald utan att träna på öppenhet. För att vi ska kunna ha mångfald så måste vi vara öppna för att lära oss nya saker om varandra.

Jag kommer att utmana dig att göra något nytt varje dag för att öppna upp världen lite mer. Vi har alla olika världsåskådningar och det handlar inte bara om hårfärg, sexualitet eller kroppsfunktionalitet. Du kan lära dig någonting av alla. Om du vågar öppna upp.

Ska vi prata om vad jag är eller om vem jag är?

inlagg

 

 

När någon frågar om jag är svensk eller iranier svarar jag: ja. Jag föddes i Iran och sprang som två-åring mellan min mormors hus och skyddsrummet under jorden. Växte upp i Sverige och sprang mellan att äta pizza med mina klasskramater i bomberjacka och rakade skallar till datasalen där vi hackade lärarnas mailkonton och spelade Counterstrike.

Jag är inte iranier. Jag är inte svensk. Jag är Navid. Och när jag 30 år gammal ser ett klipp när några politiker från Sverigedemokraterna talar om för komikern Soran Ismail att Sverige inte är hans land blir jag både ledsen och arg. När jag efteråt ser hur människor på sociala medier fortsätter kalla varandra för blatte, svenne, vänsterpack och jävla borgare blir jag både arg och ledsen.

Jag är inte antirasist och du är inte rasist. Jag är Navid och du är du. När vi inte förstår varandra så börjar vi kasta etiketter som Super Mario kastar sköldpaddskal. När vi debatterar med varandra lyssnar vi lika bra på varandra som Donald Trump lyssnar på sin Twitter-rådgivare. Det hjälper inte att göra varandra till ännu mer främlingar. Avstånden är stora nog som de är. Filterbubblor blåses upp och växer. Vi lever i parallella verkligheter och istället för att försöka förstå varandra mer och kliva in i varandras liv kliver vi längre ifrån.

Världen är inte svart eller vit. Det finns inga vi och dem. När du tror att du är anti-rasist bara för att det står på en pin på din skjorta har du fel. När du tror att en annan person är rasist bara för att den personen säger korkade, ogenomtänkta, känslofyllda eller konfliktskapande saker har du fel. Det finns lika mycket rasism i dig och mig som det finns i marscherande skinnskallar.

Om du tycker att jag är en idiot som skriver det här så vill jag be dig om en sak. Fundera på detta: tänk om du har fel. Tänk om det finns något värdefullt här som du missar för att du är upptagen med att vara arg på mig. Tänk om du är så upptagen med att tro på myten om vi och dem att du sätter punkt med ditt ”idiot!”. Att du slutar tänka. Vad händer om du fortsätter tanken? Om du följer den lite djupare? Lite längre?

När jag spelade golf med Jimmy Åkesson pratade vi om hip-hop. Fördomarna haglade. När jag frågade Stefan Löfvén om han ville spela golf och prata integration kom det fram att han hade enorma fördomar mot golf. Och mot Sverigedemokrater. När jag träffar antirasister snackar de skit om varandra, andra politiska aktivister och Sverigedemokraterna. När jag träffar en Sverigedemokrat snackar den skit om F!.

Jag är inte antirasist eller rasist. Jag är inte iranier eller svensk. Jag är inte SD eller S. Jag är inte som den eller den. Jag är inte med på uppdelningen. Jag är inte med på den separationen. Jag är inte med i spelet som spelas. Jag vägrar. Jag står med ena foten i ena och andra i andra. Jag står mellan väggarna. Jag vägrar säga vilket team. Jag vägrar säga vi eller dem. Jag står här tills jag inte är ensam längre.

Att hitta balans i en obalanserad värld.

14889726_1108132802638817_407159978566894089_o

 

 

”Om att inte orka gå utanför dörren
Om ensamhet
Om produktiva vs kreativa rum
Om att punda meditation
Om Pokemon Go”.

Länk till avsnittet med Navid: https://soundcloud.com/balanspodden/6-navid-modiri-om-ensamhet 

Länk till Balanspoddens Facebooksida där du kan hitta avsnitt med andra grymma människor: https://www.facebook.com/balanspodden/?fref=ts

Varför drömmer du om fred på jorden?

Jag har inte en dröm om fred på jorden. Jag tror att vi kan bättre än så. Att sprida en dröm om att vi ska ha fred på jorden är som att du och dina vänner bestämmer er för att målet med att umgås med varandra är att inte ha ihjäl varandra. Att ni ska vara överens och tillåta varandra att finnas.

Jag tror vi får sikta lite högre än så.

Drömmen om fred på jorden är en feg inställning till det ihopvikta segel i vår mänsklighet som är vår outvecklade potential. Att drömma om fred är en skam mot både oss, konceptet dröm och fred som den process det är. Fred är en väg, inte ett mål. Fred är ett förhållningssätt till ditt inre som gör att du också skapar det i ditt yttre. Att världen ser ut som den gör har till stor del att göra med att vi inte förhåller oss på ett fridfullt sätt till oss själva och varandra. Att vi fuckar upp världen är bara en effekt av det.
Jag har inte en dröm om fred på jorden. Jag tror vi kan bättre än så. Jag tror vi behöver sikta bortom freden. Freden är en vägg och vi behöver likt kapten Ahab sikta med harpunen och borra igenom valen, göra ett stort hål rakt igenom väggen för att se vad som är bakom. Jag förstår att det kan kännas olustigt att använda ett så våldsamt vapen som en harpun som en metafor för att prata om fred men jag utgår ifrån att den delen av din hjärna som hanterar symbolik och abstrakt tänkande är stark och vältränad, annars hade du slutat läsa vid det här laget ändå. Och kapten Ahab var mer än en kapten. Moby Dick var bortom val.

Att drömma om fred är att drömma om att vi ska komma till en plats där alla är överens genom att göra alla överens nu. Det i sig är en av de mest aggressiva och våldsamma akterna som finns. Eftersom det lättaste sättet att få alla att bli överens är att få dem att tycka som mig.
Utopia finns inte. Fred är inte en plats. Varken du eller jag kan slipa bort människors olikheter, friktion eller smärta.
Det enda vi kan göra är att med mjuka händer hjälpa varandra att komma hem i den känsla av osäkerhet det innebär att vara människa. Freden är en väg. Ett sätt. Inte en ändhållplats där vi alla ska kliva av.

Freden har blivit en grottväg på vilken vi målar gloriebärande Malalor och fredsviftande Mandelor. En dröm om en värld där unga kvinnor ska få studera utan att bli skjutna i ansiktet och där människor med några nyanser mörkare hy inte ska dödas av de poliser som får betalt för att skydda dem.  Är det din dröm? Har du verkligen spänt din båge nu? En värld där vi inte exploaterar sönder våra regnskogar på daglig basis och utrotar hela arter med djur. Är det drömmen?

Att sträva efter fred vore att göra oss mindre. Drömmar har som funktion att göra oss större. Få oss att sträva. Längta.
Få oss att sträcka på oss upp mot de knappnålsstora eldklot som vakar över oss och tänka att vi kanske en dag kommer att ta oss dit. Få oss att sträcka på oss när vi minns att anledningen till att vi överhuvudtaget finns idag var för att en av våra systrar ställde sig på bakbenen. Sträckte sig uppåt efter mer. Vågade drömma.
Freden kommer uppstå först när vi vågar längta bortom den. Jag har inte en dröm fred på jorden. Jag tror vi kan bättre än så.

Vad händer när främlingsfientlighet får pågå ostört?

Begravningsplatsen i Srebenica Den 4:e mars åkte  Unga Mot Antisemitism och Främlingsfientlighet, Samtalsaktivisterna och representanter från Ensamkommandes förbund och Fryshuset på en studieresa till Bosnien för att besöka Sarajevo, Mostar och Srebenica och träffa överlevare, besöka platser för det fruktansvärda folkmordet 1995 och prata om vad vi kan lära oss och ta med kunskap hem till Sverige.

Vi vaknar 05.00 i Sarajevo och fyller en buss mer yrvakna svenskar genom dimmiga landskap och raviner till en plats full av skam, folkmord och tusentals människors blod. Vi är svarthåriga, blonda, rakade och långhåriga, muslimska, kristna, ateistiska svenskar. Några av oss har svenskt medborgarskap, andra har knappt bott tre år i Sverige. Vissa är uppvuxna på julmust, Kalle Anka och faluröda stugor, andra med ångkokt ris, nowrooz och burek. Vi lever i ett avlångt land där flyktingförläggningar brinner och hatet och okunskapen flödar på sociala medier och debattsidor.

Nu kliver vi av en buss och stirrar sorgset över de tusentals vita gravstenarna.

Vi sitter bredvid varandra när den bosniska mannen berättar hur han överlevde massakern medan hans tvillingbror och pappa blev slaktade. Efter den guidade turen sätter han sig i en taxi hem där taxichauffören förmodligen tillhör en av hans landsmän som förnekar att folkmordet ens ägt rum.

Hela släkter utrotades

Under 9 dagar i juli 1995 slaktades över 8000 människor på grund av sin tro i Srebenica. Hundratals kroppar har ännu inte lyckats identifieras. Vi sitter i bussen på väg hem och försöker förstå vad som berättats för oss. Försöker greppa det faktum att detta har hänt och fortfarande händer i världen vi lever i idag: grannar dödar grannar, barndomsvänner lyfter vapen mot varandra och människor dödas över hudfärg, religion och efternamn.

På bussen tillbaka till Sarajevo försöker vi ställa oss själva frågan om och om igen: hur förhindrar vi att det här händer igen. Dagarna rullar vidare.

Jag vaknar upp på vita blöta stenar, innergården runt en moské i Sarajevo och de här tungblöta regndropparna går inte att snooza bror. Osmansk arkitektur är exakt som 3d-printade fraktaler, svävande kransar av guld runt våra skallar. Guiden berättar att alla gäster fick stanna tre nätter utan kostnad enligt muslimsk tradition. Immiga fönster, bönemattorna uppradade. Katternas parkour över muren och klocktornet med lunarkalender som en fastfrusen tandpetare i stadens trasiga tandglipor.

Där är Sarajevos första torg, innan staden ens var stad, den antika vägen som gick hela vägen till Istanbul. Där stod attentatsmannen i sin uppgivenhet efter två misslyckade mordförsök när Franz Ferdinand och hans gravida fru dök plötslig dök upp i bilen igen för att fullborda sin historiska plikt. Där är en kyrka, inte ens tre hundra meter bort. Där är en synagoga, knappt ett gatustenkast och när guiden får våra svenska frågor om tolerans och gemenskap blir han nästan arg: vad är det ni inte fattar, era brinnande kors och flygplatsnojiga överbevakade religiösa rum sysslar vi inte med här.

Kvinna i nikab hjälper judinna
Han pekar på den svartvita bilden på en muslimsk kvinna i nikab från mellan världskrigen. Hur hon går armkrok med sin judiska väninna för att dölja väninnans gula davidstjärna med sin egen kropp. Med sin egen kropp. Imamen uppe i bergen som gömde den heliga judiska boken under moskéns tröskel för att han visste att nazisterna aldrig skulle leta där. Att SS-soldaternas logik inte rymde potentialen i mänsklig kärlek just då, hur hjärtat är en muskel som växer sig starkare av att du använder den.

Jag vaknar upp andra gången där vi klunkar granatäpplejuice från en gemensam flaska. Jag vaknar tredje gången när vi sänker en bosnisk kaffe.

Jag vaknar upp lite hårdare när bussen kränger på smala bergsstigar mellan Sarajevo och Mostar. Arabisk musik i högtalarna. Sen reaggaeton. Sen persiskt. Sen svensk hip-hop. Sen amerikansk. Min hjärna sorterar intryck som en liten unge med adhd sorterar sitt lego. Jag vet inte var jag ska göra av alla nya ord, minnen som inte är mina men som jag nu får, historien är inte vingslag längre, den är knytnävar, mitt ansikte är en skrivmaskin och mina 20 vänner i bussen bankar sina sms rakt i min panna, skriker sina insikter mellan sätena. Någon sover. Någon vaknar. Någon sjunger Age Ye Rooz med romanimelodi.

Jag vaknar upp på ett översvämmat café bortom den spontana regnbågen vi försöker fånga ( Tobbe undrar var pysslingen är) och det sägs att det bor dervischar i trakten ( jag älskar dervischar, det vet Tobbe) Min hud reser sig i månkratrar och knottriga kycklingvingar över ryggen. Vi kliver ut över bron som går över forsen. Utemöblerna ser ut som småbarn i en plaskbassäng.
Jag undrar vad som händer med kroppar som tappas ner i forsande vatten.

Sarajevos Rosor

Jag vaknar upp en av de sista gångerna av baklavans sockerdropkick mot skallen. Det känns som att jag varit i det här landet i flera månader. Att skotthålen jag sett i regnet är färska/gamla/mina/våra. Det var något vår guide sa tidigare på morgonen: Sarajevoborna har valt att behålla märkena efter granatsplittret på marken. Fyllt i dem med röd färg och kallar dem för rosor. De bär sin sorg som en krona på skallen. Stolt och melankoliskt men STOLT. Så länge de minns så har det hänt. Så länge de ser rosorna på stadens golv, på väg till jobbet, på väg till skolan, på väg till moskén/kyrkan/synagogan så är det verkligt och inte historia. Så länge klubbarna och dansgolvens väggar inte är fläckfria så dansar de med tacksamhet för varje dag i fred, varje danssteg och moon walk är en fredshandling. Att inte ta livet för givet. Att aldrig glömma. Hjärtat är en muskel. Kärleken resultatet att vi tränar den tillsammans varje fucking dag. Fred är en lika aktiv handling som krig. Jag väcker mig själv i några minuter till för att skriva ner de orden igen för att själv aldrig glömma: fred är en lika aktiv handling som krig.

Navid Modiri har stannat upp

Bild: Emma Larsson”Hej syster. Välkommen till Sverige. Ställ ner väskan ett tag. Nej, jag behöver inte se ditt pass. Lägg undan dollarsedlarna. Hur har resan varit? Jag vet att du är tacksam men du behöver inte tacka. Det är okej att vara trött. Det är okej att vara ledsen. Dog han? Jag beklagar verkligen. Din pappa är en av många vi sörjer.”

Några dagar in på det nya året reser sig artisten, kommunikatören och programledaren Navid Modiri från soffan och skriver ett långt inlägg på Facebook. Det har bara gått ett par dygn sedan id-kontrollerna för att resa in till Sverige trädde i kraft och det två meter höga stängslet på Kastrup, som ska skilja människor på flykt från andra resenärer, har kommit på plats.

Inlägget kan ses som ett välkomstbrev till alla de människor som tvingats fly krigets fasor och nått vår landsgräns. Det är fritt från politiska ställningstaganden, fritt från argument för eller mot den flyktingpolitik som regeringen valt att föra. Istället är texten uppbyggd likt ett samtal mellan två individer, ett samtal som framförallt förmedlar medmänsklighet.

Kanske är det just för att texten saknar flera av de element som inlägg på sociala medier brukar bestå av som reaktionen blir – massiv.

På ett par veckor har texten delats över tiotusen gånger och gillats av fler än femtiotusen människor. Under tiden har Navid Modiri fått hjälp med att översatta texten till flera språk.

Medmänsklighet skulle kunna ses som den röda tråden i alla de brokiga projekt Navid Modiri varit involverad i under årens lopp.

En strävan efter ett samhälle en människosyn som bygger på tolerans.

Låter det cheezy eller pretentiöst? Säkert, i vissa öron. Men Navid Modiri har för länge sedan slutat att bry sig om eller oroa sig för hur andra uppfattar honom.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om hur pass medmänsklig han är mot sig själv.

När jag förbereder det här reportaget återkommer ständigt samma fråga: ”Vad går Navid Modiri egentligen på?”

För hans projekt, föreläsningar och uppdrag, de pågår antingen parallellt eller avlöser varand­ra i rasande takt. Att försöka sammanfatta vad han sysslar med, och har sysslat med, resulterar i en lång lista. Skribent. Uppskattad programledare i P3, utskälld programledare i numera nedlagda Filmkrönikan i SVT. Krönikör, prisbelönt bloggare. Kommunikatör, moderator, innovationschef, föreläsare. Musiker och artist. Vd för en kommunikationsbyrå.

Dessutom: pappa, son, bror, sambo.

Då har jag inte räknat in hans egen, personliga utveckling som nådde en avgörande punkt när han flyttade till Malmö för snart två år sedan.

– Kamp. Jag har så långt jag kan minnas sett livet som en kamp, det har varit en stark drivkraft. Det, i kombination med en rastlöshet och vilja att försöka nå ut med hur det är att befinna sig i ett mellanförskap, att kunna använda den erfarenheten i min karriär, där har du svaret på din fråga.

– Men om den drivkraften och livsstilen jag har haft för att nå framgång och få möjligheten att göra alla fantastiska saker jag hittills hunnit med är sund, det är en annan fråga.

Vi sitter i Navid Modiris och hans sambos kök i Malmö och dricker kaffe, de håller på att avsluta sin frukost. Det är helgdag i början av januari och det känns som om hela Slottsstaden sover. Sekelskifteslägenheten lyses upp av dämpad belysning och tända värmeljus. I köksfönstren, som vetter ut mot flera innegårdar, slåss små plantor med späda rötter om utrymmet och kämpar sig upp mot det lilla ljus som vintermorgonen bjuder på.

Lägenheten andas precis motsatta känslor än de Navid Modiri just räknat upp. Lugn, harmoni, trygghet. Istället för kamp, rastlöshet och osäkerhet.

Och för ett och ett halvt år sedan, just i den här lägenheten i Malmö släppte Navid Modiri taget om sin tummade, ständigt resklara, ryggsäck som varit hans följeslagare under alla år.

Tröttheten som en kväll sköljde över honom, känslan av att inte vilja kämpa hela tiden, att ständigt fly och vara på väg mot okänt mål, beskrivs under de sista minuterna av hans sommarprat.

– Självklart bottnar stora livsomvälvande förändringar många gånger i flera händelser, så var det även för mig. Jag hade separerat från mamman till min dotter, jag hade återigen flyttat till en ny stad.

– Men en av de viktigaste orsakerna till hur jag sedan den kvällen försökt att omvärdera mitt sätt att leva, och ta reda på vem jag är, startade med ett samtal jag hade med min mamma.

Många svenskar med persiska rötter skämtar om sina föräldrars besatthet att förmå sina barn att välja rätt utbildning. Och att det bara finns två, och ett halvt, alternativ: läkare, civilingenjör – och tandläkare. Det skämtet drar även Navid Modiri under sina föreläsningar. Men han hade aldrig reflekterat över det när han senast hörde sina föräldrar tjata på honom om hans framtidsplaner.

Inte förrän den där kvällen.

– Min mamma frågade mig ”Vad är det du letar efter?” ”Vem kämpar du för?” Ja, vad fan letade jag efter?

Navid Modiri insåg att hans föräldrar inte varit på honom med sina förhoppningar och drömmar om hur de ville att hans framtid skulle se ut på minst femton år. Att det inte var de som krävde att han ständigt pushade sig framåt, lämnade ett projekt så fort det hade förverkligats eller ansåg att han nog kunde anstränga sig ännu lite mer.

– De hade varit helnöjda och stolta över mig under en lång tid, de är mina största fans. I stället är det ju jag, flyktingbarnet, som bara fortsatt fly, år efter år. Som flyttar fram gränserna hela tiden, som känner mig osäker när något känns lugnt och vant.

– Mammas frågor fick mig att stanna upp för första gången i mitt liv.

I kölvattnet av det samtalet tvingades Navid Modiri omvärdera bilden av sig själv:

– Jag var inte en underdog längre. Det hade gått ljusår sedan tiden då jag tillbringade rasterna med att springa från blattarnas och svenskarnas hot och våld. Livet hade inte varit en kamp på många år, jag har inte behövt se jobbtimmar i antal kronor på länge.

– Istället insåg jag att jag tillhör etablissemanget och i det föddes en helt annan tanke: Det är min plikt när jag befinner mig här att förvalta det väl och fokusera på att lyfta andra runt omkring mig. Och det går inte om jag kör på som tidigare och gång på gång kraschar in i den berömda väggen.

Navid Modiri förklarar ambivalensen med de känslor som uppstod efter samtalet med sin mamma. Insikterna han fick gjorde livet å ena sidan lättare för Navid Modiri – men också ofantligt mycket svårare.

– På många sätt var det en lättnad att släppa ryggsäcken och stanna upp. Samtidigt, om du levt som om livet är en kamp du ständigt måste utkämpa, och du plötsligt inser att kraven du känner inte kommer från någon annan än dig själv, och att det faktiskt inte är någon som jagar dig – ja vad består livet av då? Vem är jag? Och kommer min drivkraft som gett mig så fantastiska möjligheter i livet att försvinna nu?

– Allt detta var smärtsamt att ta in. Även om du inser att du lever på ett sätt som på många vis inte alls är sunt så är det välbekant. Det är det enda sättet du känner till. Men jag har fått lära mig att igenkänning i en situation eller känsla inte nödvändigtvis behöver vara detsamma som trygghet.

Utåt ser det ut som om Navid Modiri har lika många järn i elden som tidigare. Samtalsaktivisterna har dragit igång i Malmö. Träffarna på Media Evolution City som han modererar under initiativet Näringslivsuppropet, vars syfte är att nå fram till konkreta förslag om hur näringslivet kan samarbeta med kommuner och myndigheter i flyktingfrågan, är fullbokade långt innan de äger rum. I december släpptes en första singel med det nya musikprojektet Miss Rafiki, mer musik väntas i vår. Dessutom är det snart dags för honom och hans vän Tobias, som tidigare varit aktiv i naziströrelsen, att åka ut på en skolturné tillsammans för att föreläsa om samtalets kraft och vikten av tolerans för våra medmänniskor.

Men livet känns annorlunda och ser annorlunda ut.

Navid Modiri har slutat springa.

I lägenheten hänger en fast telefon så att nära och kära kan nå honom, hans dotter och hans sambo när mobilerna är avstängda – vilket de är under många vardagskvällar.

På banken finns en hög med ”fuck you”-pengar som gör det enklare att tacka nej till uppdrag han inte har tillräckligt med energi för.

Dessutom har han, tillsammans med en järnring av vänner, utarbetat ett slags omtankesy­stem som kickar igång när de märker att någon av dem tappat proportionerna och kommit in i en negativ stresspiral.

– Mina statusuppdateringar på sociala medier brukar avslöja mig. När de avlöser varandra lite för snabbt brukar telefonen börja ringa. En efter en hör mina vänner av sig och undrar hur jag mår, hur mycket jag har jobbat på sistone, och hur mycket jag tagit ledigt. Den tacksamheten jag känner då …

Vi befinner oss i en lokal på Gamla Väster som doftar av kaffe, fikabröd och förväntan. Projektet Samtalsaktivisterna, som Navid Modiri arrangerar tillsammans med en kollega på organisationen Reach for Change, har en träff och en av deltagarna delar med sig till gruppen: han berättar varför han har valt att gå hit just i kväll.

Navid Modiri håller sig i bakgrunden. Hans roll är enbart stöttande för de ungdomar som håller i kvällens workshop. De har fått coachning av honom i hur man övar sig på att prata med varandra och lyssna på sin samtalspartner – istället för att sitta och planera nästa mot­argument.

Projektet är också ett bra exempel på vad Navid Modiri väljer att lägga sin tid på, berättar han:

– Det är ett uppdrag som inte ger mycket pengar, men som är något jag själv tror stenhårt på.

– Idag ser jag till att ha tid för den typen av uppdrag. Det är otroligt privilegierande att kunna jobba så och jag är tacksam för att jag har fattat att jag kan göra så här. Att få engagera mig i saker enbart för att jag själv tror på idén, det ger energi.

Det är en, minst sagt, brokig skara människor som deltar. Gamla som unga, universitetslärare och gymnasieungdomar, utländska studenter och offentligt anställda ”checkar in” i ringen som workshoppen startar med.

Under kvällen hörs flera röster som uttrycker en känsla av hopplöshet över utvecklingen såväl i vårt samhälle här som i världen i stort.

När vi under intervjun kommer in på de frågorna säger Navid Modiri att han känner precis tvärtom.

Seriöst, hur kan du göra det efter det politiska klimat som rått här hemma och i hela Europa under hösten, situationen för alla människor på flykt, planetens mående, den medvind flera länders nationalistiska och främlingsfientliga partier har?

– Missförstå mig inte, jag har suttit framför tv:n och gråtit över nyhetsbilderna som kablats ut om den misär och fientlighet som visas våra medmänniskor som befinner sig på flykt. Allt det du räknar upp är klart oroande.

– Men jag känner hoppfullhet. Särskilt denna höst. Herregud, ingen av de ideella som har stått på Centralen har gått dit under pistolhot. Människor i såväl i storstäder som små byar och orter har inte tvingats ge bort kassar med kläder, skor och leksaker. De har startat språk­kaféer, matlag och fotbollsträningar helt frivilligt.

Navid Modiri säger att det är just därför han väljer att jobba med så många olika människor i vitt skilda konstellationer och från många plattformar.

Däremot har han slutat försöka få med sig politiska företrädare i sina projekt eller sammankomster.

– Jag har gett upp tanken på att förändringen till en mänskligare värld kommer att ta form genom politiken, det har jag faktiskt. Jag menar inte att alla politiker är cyniska och maktgalna, men vårt politiska system är uppbyggt för att främja konflikt, debatt och egenintressen – inte samarbete och gemensamma lösningar.

Hur skulle ett alternativt system se ut då?

– Det vet jag inte, men jag är mer intresserad av att tillsammans med andra försöka hitta alternativ än att verka inom det befintliga.

– Lek med tanken att Stefan Löfven hade hållit ett tal till alla svenskar och tackat för det enorma engagemang, all den givmildhet och öppenhet som majoriteten av vår befolkning har visat upp. Tänk vilka ringar på vattnet det hade kunnat ge och vilka avtryck det hade kunnat göra i politiken.

– Allt är påhittat och går därför att göra om. Jag jobbar med att hitta på en ny bild och framtid för det här landet, och jag är långt ifrån ensam.

 

_________________________________________________________________________

 

Navid ModiriÅlder: Fyller 33 i år.

Familj: Femårig dotter, sambo.

Bor: Lägenhet i Slottsstaden, Malmö.

Utbildning: Fridhems skrivarlinje i Svalöv 2002-2004.

Gör: Föreläser och jobbar med initiativ kring integration och mångfald, innovationschef på Reach for Change där han bland annat driver Samtalsaktivisterna i Malmö, vars fokus är integration genom konversation. Skapar musik genom Miss Rafiki, vd för kommunikationsbyrån Doost, krönikör i Göteborgs-Posten.

Aktuell: I vår åker han ut på skolturné och föreläser om tolerans och medmänsklighet tillsammans med vännen Tobias, som tidigare varit aktiv nazist. Har nyss släppt remix-ep:n ”Fyll dina sprickor med guld” med Miss Rafiki på egna skivbolaget Spacetuk.

Navid om…… mellanförskap: ”Under min uppväxt bråkade blattarna med mig för att jag pratade för bra svenska – svenskarna bråkade med mig för att jag var blatte. I Sverige var jag invandrare – första gången jag hälsade på i mitt födelseland Iran kallades jag för turist. Jag hamnade mellan boxarna – i ett mellanförskap – men den erfarenheten har gjort mig bra på att skapa kontakt med många olika människor och bidragit till min övertygelse att endast genom fler samtal kan toleransen mellan människor och olika grupper öka.

… Sverige 3.0 och Samtalsaktivisterna: ”Efter järnrörsskandalen, när Sverige-demokraternas riksdagsmän böjde sig över Soran Ismael och väste ”Detta är inte ditt land”, skrek jag rakt ut av sorg i tv-soffan. Strax därefter initierade jag, tillsammans med ett gäng andra, ett maratonsamtal på tolv timmar i ett av riksdagens rum där sextio människor deltog. I dag har vi ett Sverige 2.0 som består av ett Sverige fullt av olikheter och där vi ständigt krigar och debatterar mellan olika grupper av människor. Jag vill prata och kämpa för ett Sverige 3.0 där vi pratar mer med varandra, eftersom min erfarenhet säger att vi är alla så mycket mer lika varandra än vad vi tror. Det är genom tolvtimmarssamtalet som Samtalsaktivisterna uppstod, och vår nya skolturné.”

… Miss Rafiki: ”Det är mitt alter ego, en äldre punkig kvinna med glimten i ögat och ilskan närvarande. Genom det här musikprojektet har musiken skapats i ett kollektiv, utifrån vad som händer mellan de som befinner sig i studion och hur de känner just den dagen. Vissa av dem som bidragit till inspiration har jag endast träffat via sociala medier. Själva musikskapandet har därmed inte varit så effektivt men resultatet har blivit så mycket mer effektfullt”.

______________________________________________________________________

Text: Linda Stark

Bilder: Emma Larsson

Publicerat i Sydsvenskan 31:a januari 2016

http://www.sydsvenskan.se/ingen-sektion/kampen-ar-over–leve-kampen/

Vi behöver inte mer debatt – vi behöver lära oss lyssna

En debatt är ett krig. Två sidor som krigar. Båda vill vinna. Ingen vill förstå den andre.
En debatt är ett krig. Två sidor som krigar. Båda vill vinna. Ingen vill förstå den andre.

En debatt är ett krig. Två sidor står ställda mot varandra och argumenten haglar som pilar. Båda sidor pratar för sin sak. Båda sidor vill vinna. Båda sidor är upptagna med långa monologer om varför just den har rätt och den andra sidan har fel.

Båda vill vinna. Ingen lyssnar. 10 miljoner människor i ett land där alla förlorar.

Sverige har precis som resten av världen gått igenom otroligt smärtsamma händelser de senaste veckorna: stora och utmanande förändringar, människor på flykt, bränder på flyktingförläggningar, ett ohyggligt dåd på en skola i Trollhättan, terrordåd i Paris och nu senast en av traditionell media och Säpo uppjagad stämning där vi låste in oss i våra hem och höjde nivån av misstänksamhet till max.

Sverige är i stort behov av terapi. Just nu sitter vi i väntrummet utanför terapeutens kontor med ryggarna mot varandra, med varsin smartphone i handen och driver smutskampanjer mot varandra på sociala medier, kallar varandra för hora, babbe, svenne och idiot på Flashback. Delar artiklar om varför allt är den andres fel. Kastar skuld. Skickar hat. Alla är rädda och för att dölja det så skriker vi ännu högre. Pratar ännu mer. Debatterar oftare.

En debatt är ett krig. Två sidor står uppställda mittemot varandra. Båda sidor som hungriga vargar som vill döda varandra. Vid sidlinjerna står kvällstidningsredaktörer, bloggare, kommentarstroll, partiledare, twittrare, radiojournalister, kolumnister och kommunalråd med dödskalleflaggor, tänder bengaler och skriker åt de olika sidorna att bita ihjäl varandra.

Kvällstidningar vinner läsare. Partier vinner röster. Twittrare vinner följare. Kommunalråd vinner fler kryss. Kolumnister vinner fler klick. Ingen lyssnar. 10 miljoner människor i ett land där alla förlorar.

Jag träffar samtalsledare, konfliktmedlare, demokratikämpar och politiska aktivister och ledare från hela världen och de säger alla samma sak: Det är inte det som händer just nu som är det farligaste, det är vår oförmåga att prata om det, lära av det och hantera det tillsammans.

Sverige behöver samtalsterapi och inte fler debatter. Vi har de senaste åren försökt trycka ner frågorna kring invandring, mångfald och rasism i ett fyrkantigt hål som vi kallar för debatt. Ett samtal som handlar om att komma fram till vad som är rätt och vad som är fel. Som handlar om svart och vitt. Vi och de.

De frågor som utmanar oss just nu är inte frågor som du kan svara rätt eller fel på. Det är komplexa frågor och känslomässiga konflikter. För att vi människor överhuvudtaget ska våga släppa garden och prata om de här frågorna behöver vi skapa trygga rum. En debatt är inte ett tryggt rum. Det är ett krigsrum där alla slåss.

Men det finns inte bara två vägar. Det står inte mellan rasist och antirasist. Det står inte mellan SD och S. Det står inte mellan rätt eller fel. Ja eller nej. Med oss eller emot oss. Det finns en tredje väg. Den är inte enkel, den går inte att landa i ett rätt eller fel och den är svårare att tjäna pengar på.

Vägen fram till ett helare Sverige går genom ett samtal där fler människor blir lyssnade till. Vägen fram till ett helare Sverige går genom ett samtal där en ung kvinna med invandrarbakgrund kan vara julvärd utan att få ta del av en flodvåg av hat. Vägen fram till ett helare Sverige går genom ett samtal där människor får uttrycka sina känslor och värderingar utan att bli kallade för rasister, idioter eller outbildade.

En dialog är ett samtal bortom rätt och fel. Ett samtal bortom vi och dom. Ett samtal där den som inte pratade så mycket förut vågar ta mer plats och den som hela tiden pratade börjar lämna mer plats åt andra.

En dialog är ett samtal där vi lyssnar för att förstå, inte för att vinna.

_____________

Läs mer om Samtalsaktivisternas arbete på www.samtalsaktivisterna.se

Hej syster. Välkommen till Sverige. Vad behöver du?

Hej syster. Välkommen till Sverige. Vad behöver du?
Hej syster. Välkommen till Sverige. Vad behöver du?

Hej syster. Välkommen till Sverige. Ställ ner väskan ett tag. Nej, jag behöver inte se ditt pass. Lägg undan dollarsedlarna. Hur har resan varit?

Jag vet att du är tacksam men du behöver inte tacka. Det är okej att vara trött. Det är okej att vara ledsen. Dog han? Jag beklagar verkligen. Din pappa är en av många vi sörjer.

Hur mår ditt barn? Har din man fått medicin för sin hosta?
Du ser alla de här människorna med gula västar. De är här för att hjälpa till. Nej, de får inte betalt. Nej, det är ingen som har tvingat dem. De vill det. De har valt det själva.

Jag? I 30 år. Jag kom hit som 2-åring från Iran. Det var också jobbigt. Jag känner din smärta. Hur jag mår nu? Mestadels bra. Vissa stunder kommer smällarna och explosionerna tillbaka. Det kan vara på nyårsafton eller när någon tappar ett vinglas. Ja, jag dricker vin. Nej, jag är inte muslim men jag har många vänner som är troende. En blandning av religioner. Vissa tror på den kristna Guden och andra på Allah. Några bygger självlysande tempel i öknen och andra jobbar 80 timmar i veckan. Några står på löpbandet på gymmet på alla röda dagar. Röda dagar? Det är när vi svenskar inte behöver jobba. Det gör vi rätt mycket annars.

Till dig? Det finns nog jobb till dig också men de säger att du måste lära dig svenska först. Och utbilda dig. Och ta av dig slöjan kanske. De kommer säga en massa saker. Vissa av dem stämmer.  Andra inte. Här är mitt nummer. Fråga mig om du undrar något eller vill säkerställa att den information du fått är korrekt. Fråga gärna om du undrar något. Var inte blyg eller artig. Säg vad du behöver. Det mesta går att ordna. Nej, jag kan inte garantera att dina kusiner får komma hit. Det är inte upp till mig. Nej, ingen kan garantera det. Ta hand om dig själv, din man och ditt barn först. Vill du prata med någon? En psykolog? En imam? Nej, det är inga besvär alls. Jag vet vad du har gått igenom. Jag har gjort det själv. Nej, det är inget att skämmas för alls. Vi behöver alla hjälp någon gång och andra gånger får vi möjligheter att hjälpa.

Utbildning? Nej, jag lärde mig svenska genom att läsa serietidningar. Serietidningar, ja det är sant. Det är okej att skratta, det är kanske lite konstigt men det är sant. Vad jag gör? Jag gör musik, föreläser om kreativitet och jobbar med olika projekt för att vi ska kunna bli bättre som land, bättre som folk, med olikheter och likheter. I Sverige pratas det mycket om integration idag. Integration, att vi ska bygga våra olikheter till styrkor. Ja, jag håller med dig. Vi är alla människor. Men du kommer att stöta på olika typer av bemötanden. Vissa kommer att titta konstigt på dig. Vissa kommer att ge dig en kram. Några kommer att skälla på dig. Andra kommer att undra hur du mår. Det är som vilket land som helst. Olika människor.

Hur svenskarna är som folk? De är fina. Varma och intelligenta. Lojala och arbetssamma. Hjälper gärna till. Lite blyga i första mötet men när man väl blir kompisar slappnar de av lite mer. Vissa gillar att prata om väder och andra om filosofi. Några respekterar människors olika religioner och andra inte. Det är som vilket land som helst. Blandade känslor. Blandade typer. Om du frågar mig så är det ett av världens bästa länder. Du får betalt av staten för att vara hemma med dina barn. Du får betalt av staten för att utbilda dig. Du kan säga och skriva vad du vill utan att riskera ditt liv. Visst, alla kommer inte hålla med dig och vissa kan bli arga men du behöver inte vara rädd för att bli dödad.

Jag vet syster, jag saknar mina släktingar också. Saknaden försvinner aldrig. Sorgen finns där under huden. Låt den komma. Ställ ner väskan, det är säkert. Jag vet inte om ni får stanna eller inte men just nu kan du andas ut lite. Det är tryggt just för den här stunden. Du ser alla de här människorna med gula västar. De är här för dig och för er. De väljer det. De vill. Det är ingen som tvingar dem. Det är ingen som hotar dem till det. Det är ingen som knuffat hit dem. De har gått hit på sina egna ben precis för att hjälpa dig.

Så vad behöver du?

Kompis, vi behöver prata om magi

Inte den sorten som Joe Labero trollar fram ur sina skjortärmar på Riviera Casino i Las Vegas, även om den gamla leksaksbunkern i öknen från andra galaxer kan se ut som en självlysande speldosa. Vi behöver prata om vad magi egentligen är. Bortom de dedikerade illustionisternas 10.000 intränade timmar i barndomsrummen. Bortom speglar och dimridåer. Zooma in och zooma ut. Den finns där. Vi behöver inte hitta på den. Vi behöver prata om magin som redan finns mellan raderna. Undervattensdjur och celldelningar. Matematiska spekulationer om sånt som inte än har hänt. Tomma blad och fyllda böcker. Konst och sex. Magin som uppstår när vi pausar och förstår storheten i att vi ens existerar. Inte bara du och jag som varelser utan vi som mänsklighet, vi som skapelse, planet.

Jag skriver det här med mina fingrar, på ett tangentbord vars hela struktur kastats till oss genom tidens beiga byråkratkorridorer av Christopher Latham Sholes och så fort jag är klar kommer jag att publicera texten och du kommer läsa den. Du sitter just nu och läser om magi av den enkla anledningen att jag vid frukostbordet fortfarande befann mig i tankeviskningarna av den film jag såg igår: en magisk leksaksaffär där väggar, leksaker och människor alla var en del av en självspelande dans mellan det fysiska och det vi inte ser. Zooma in eller zooma ut. Vad är det om inte magi.
Min sexåriga dotter hade sportlov i veckan och vi besökte olika experimentverkstäder i Malmö. I en av dem satt vi med mikroskåp och tittade på insektsvingar. Studerade nervstrukturer och lager av finess. Plötsligt börjar vi prata om stjärnor. Hon berättar för mig att varje stjärna vi ser pappa, är en sol precis som vår sol och runt varje stjärna som egentligen är en sol finns ett solsystem. Vi är jättestora och samtidigt jättesmå. Att vi alla en gång varit frön, små Sally Bauers som simmade längtsträckor för att visa att vi kunde. Zooma in du är stor och allt kretsar kring dig, dina vänner, din familj. Zooma ut och du är en prick på en prick på ett damkorn av just magi.

När Joe Labero var 12 fick han sin första magilåda. Du, jag och alla vi föddes med en egen kartong av tricks. Jag vet inte hur många av trollkonsterna du upptäckt. Jag vet inte hur mycket av magin du har börjat plocka fram. Men den finns där. Den behöver inga böcker eller gurus för att motivera sin existens. Den behöver inga skolor eller utbildningar för att diplomeras. Inbillning räcker. Magin ligger latent i varje legobit som bygger ditt väsen. Själen ligger dubbelvikt i den fysiska kroppen för att ens få plats. Väggarna är där för att härbärgera svindeln. Huden håller tillbaka trupperna. Vad händer om du pausar ditt springande i nedförsbacken och ser vad som bubblar upp, den existensiella jetlagen är vattnet i ett dricksglas som handen plötsligt håller still.
Persiska mager och drömtolkare. De tre vise männen som nu ligger begravda i Saveh i Tehran. Stjärntydare, solfinnare. Wikipedia samlar stoffet från hundratusentals 12-åringar, mellan koderna finns betydelsen: magin är människans förmåga att påverka den fysiska världen. Du och jag syster. Våra fingrar spela osynliga pianon genom tunnelbanekön. Ett Instafilter över tillvaron, rödgröna toner som sticker ut genom rutan som gula minioner i en 3d-film på bio. Ta av dig glasögonen och allt annat är fortfarande tredimensionellt medan vi pratar om den fjärde eller femte.

Makt och mekanik, den som ser igenom spelet krossar speglarna. Den här texten handlar om magi. Det finns inget övernaturligt, bara sånt du ännu inte kan språket för. Det engelska ordet ’spell’ betyder både ’att stava’ och ’att förtrolla’, orden rinner genom fingrarna som sprinklers med koncentrationssvårigheter. Den typen av diktare som fick sitta längst fram i klassrummet för att lärarinnan skulle kunna kontrollera dem. Hon misslyckades fatalt, vi studsar fortfarande runt som flipperkulor mellan boxarna. Zoomar in, zoomar ut. Lämnar små kaksmulor för att hitta vår väg tillbaka. Kodar bakåt, felsöker för att veta var vi ens började. Om vi ens ”började”.

Doften av bränd salvia när shamanen går runt våra vilande skallar i tältet, trumman en dov puls bakom öronen. Vi letar efter våra kraftdjur, daemoner. Silhuetterna klättrar på insidan av tältets segelduk, illrar och lejon, fladdermöss och varaner.
Jag vaknar upp och ligger i en hängmatta vid universums kant, yogis och surfare spelar schack med sina egna kroppar som torn och löpare vid strandbrynet. Boken i min hand berättar om en liten tavla med en guldfärgad fågel på. I boken står pojken och tittar på tavlan som målats av en man för flera århundraden sedan. Målaren dog i en brand. Tavlan klarade sig. Jag tittar på pojken som tittar på tavlan. Du tittar på mig nu. Silvertråden genom tiden. Vad är det om inte magi. Vi är alla medskyldiga medskapare. Du, jag och Joe.

10417781_249122272089495_271801852193199530_n