Ibland vet jag absolut ingenting.

 

 

”Istället för att killgissa, göra mig själv större eller viktigare så spärrar jag upp ögonen som en nyfiken och lekglad kanin och låtsas för en stund att jag inte har några åsikter, kunskaper eller idéer om vad som ska göras eller vem som ska göra det.”

 

 

 

När jag och min dotter leker så hittar vi ibland på karaktärer som vi låtsas vara för en stund. En av karaktärerna som Sigrid har hittat på att jag är råkar vara en kanin som säger: Jag vet ingenting.

När vi leker och Sigrid frågar kaninen vad den tycker om maten så svarar kaninen: Vad tycker jag om maten?
Sigrid svarar: Bra.
Då svarar kaninen: Jag tycker bra om maten.
När Sigrid frågar kaninen vad de ska hitta på så svarar kaninen: Vad ska vi hitta på?
Då svarar Sigrid: vi ska lägga pussel.
Kaninen svarar: Vi ska lägga pussel.
Då skrattar Sigrid.
Då skrattar kaninen och säger:
Nu är det roligt.

Även när Sigrid har gått och lagt sig eller vid de tillfällen när vi inte är tillsammans så behåller jag kaninens icke-vetande. Ibland när jag står på scen, svarar på ett mail eller får en fråga som jag inte kan svaret på så blir jag den icke-vetande kaninen. Istället för att killgissa, göra mig själv större eller viktigare så spärrar jag upp ögonen som en nyfiken och lekglad kanin och låtsas för en stund att jag inte har några åsikter, kunskaper eller idéer om vad som ska göras eller vem som ska göra det.

Jag tror att kaninen fyller en värdefull funktion. Den vill utforska och är orädd. Den är dum på ett sätt som gör den klok. Vet en ingenting så vet en inte heller vad en ska vara rädd för. En som inte vet någonting har också väldigt mycket mer att utforska, om det tillåts.

Vet du ingenting så vet du inte längre att du inte kan dansa salsa, och då kan du våga prova. Vet du inte att alla sverigedemokrater är rasistiska svin så kanske du ser en människa bakom. Vet du ingenting så ligger världen öppen för att tas reda på. Att lekas med. Att utforskas.

Vad vill du berätta?

14446191_351576208510767_7456603281295680351_n

 

När jag var fyra år hade jag väldigt svårt att sova. Flykten från Iran till Sverige var över men kriget hade skakat om hela min familj. Varje gång pappa släckte i sovrummet fylldes de mörka väggarna av gulröda explosioner och grönt självlysande bombflygplan. Jag bad honom att lämna dörren på glänt så att vardagsrummets varma ljus kunde hitta in. Ljudet från mamma och pappas trygga mumlande i soffan var min livlina till verkligheten.

Ibland låg jag och bläddrade i serietidningar för att ha något att göra i sängen eftersom jag ändå inte kunde somna. Det flyttade mitt fokus från de brinnande väggarna och placerade det istället över äventyrande ankor, galler som slogs mot romare eller ett broderligt rövargäng i olika storlekar som skulle råna en diligens.

Jag kunde inte läsa när jag började mitt serietidningsbläddrande men efter ett tag började jag lägga ihop vissa tecken jag kände igen med andra och utan att egentligen förstå det själv så kunde jag till slut förstå vissa ord. Orden kopplades ihop med varandra och med de bilder jag såg framför mig. Mamma och pappa mumlade i vardagsrummet. Någon ringde från Iran. Någon grät i luren. Väggarna rörde sig. Det vibrerade långt under höghuset vi bodde i. Men jag kände mig lugn. Den tecknade världen gjorde mig trygg.
När jag var sju år började jag skolan. Jag kunde läsa och skriva flytande och plöjde flera serietidningar per dag. Jag satt på bibliotekets serieavdelning och läste vuxenserier i smyg. Fornnordiska myter, mörka äventyr med sexuella undertoner, groteska serier med märkliga monster.

Första dagen i skolan kom en svensk pojke fram till mig och frågade var jag kom ifrån. Göteborg svarade jag men han trodde inte på mig. Han började skratta och pekade på mig. Hans kompisar skrattade också. Jag var inte särskilt lång eller stor men jag var snabb. Han märkte inte att min lilla knytnäve träffade hans ansikte men han märkte det när blodet började rinna ner mot läppen.
Lärarna kallade till krismöte första veckan. Jag skulle bli utredd hos en barnpsykolog. Efter tre veckors bläckplumpstester, klossar och prov hos den inlyssnande kvinnan fick jag diagnosen
”understimulerad”. Lärarna föreslog därför att jag skulle hoppa över två årskurser. Det ville jag inte. I 3:e klass gick det ännu större pojkar.
Min klassföreståndare hette Maj-Britt. En äldre kvinna med grått kort hår och ljusblå ögon. Hon skulle snart gå i pension och vi skulle bli hennes sista klass. Hon gav oss allt hon kunde eftersom det var det sista hon skulle få göra som lärare. Vi fick lära oss gammaldags skrivstil, sätta upp pjäser, lära oss gamla svenska sånger och ramsor och dyka med huvudet först in i hennes enorma biblioteket av konst, kultur och kunskap.

Maj-Britt gav mig min första kapitelbok. Jag minns omslaget tydligt. Den hette ”Pojken som inte ville bada”. Medan de andra barnen kämpade med flerstaviga ord fick jag dyka ner i berättelse efter berättelse. Det blev som en drog. Maj-Britt var min litteraturlangare. Jag plöjde bok efter bok. Astrid Lindgren. Kerstin Sundh och Mirandaböckerna. Viveca Lärn Sundvall och böckerna om Mimmi, Anders och Eddie. Tove Jansson.
Efter ett halvår fick jag min första skrivbok av Maj-Britt. Hon lutade sig fram över mig och frågade om det inte var dags att jag delade med mig av mina berättelser.

”Vad vill du berätta Navid?”

Det fanns ingen startsträcka. Det fanns ingen tvekan. Det var som att Maj-Britts fråga var en tändare och jag var fullt med krut. Det sprängdes ur mig som en våldsam tsunami av bilder, berättelser och karaktärer. Den har fortsatt sen dess.
Idag är jag trettiotre år gammal och livnär mig på att skriva och tala. Jag har själv en dotter på sju år. Vi älskar berättelser. Vi lyssnar och läser. Tittar och berättar. Tove Jansson, Astrid Lindgren, Kerstin Sundh. De är kvar. Och de har fått sällskap av Barbro Lindgren, John Lassiter, Hayao Miyazaki, Don Rosa och tusen andra magiker.
Imorgon ska jag föreläsa om mångfald på Bok och Bibliotekmässan i Göteborg och allt jag kan tänka på är att om Maj-Britt inte hade lyssnat på mig och min berättelse så hade jag inte varit den jag är idag. Jag hade inte gjort det jag gör. Jag hade inte haft ett språk.
Jag hade inte trott att också jag hade något att berätta.

Tankar för dagen: Om att leva i mellanförskap.

sportanlage_heerenschuerli_korridor_garderobengebaeude

 

Jag föddes mellan boxarna. Jag växte upp mellan boxarna. Där kan vi mötas och lära oss av varandra.  Där kan vi tänka utanför boxarna. Vill du lära dig att öppna dörren ut till korridoren? Just nu har vi en kurs i öppenhet hos Daily bits of där du får små utmaningar en gång om dagen i 15 dagar. Länk till kursen hittar du i det senaste inlägget.

 

Länk till SR:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/451709?programid=1165 

Varje bord är en ö.

stallet_event

Du sitter på en restaurang och äter mat med dina kompisar. Ni är tio personer vid ert bord. Ni äter mat, pratar och har kul. Ni har beställt in mat ni tycker om, pratar om saker som ni tycker är intressanta och känner er trygga med de som sitter vid bordet. Lite längre bort sitter tio personer vid ett annat bord. Bakom er sitter ytterligare ett bord med tio personer. Restaurangen har sammanlagt plats med tio bord med tio personer runt varje. Personerna vid varje bord känner varandra. De äter mat de tycker om, pratar om saker de tycker är intressanta och alla känner sig trygga och bekväma med personerna vid sitt eget bord. Ibland sneglar du mot de andra borden och undrar vad människorna där borta tänker, känner och äter. Du viskar till en av dina vänner vid ert bord. Hon viskar tillbaka. Ni pratar om hur märkligt det är att personerna vid det andra bordet äter med händerna. Att de pratar lite väl högt. Ni viskar lite till om det andra bordet och sen återgår ni till ert samtal. I ögonvrån ser du hur personerna vid det andra bordet pekar mot er, pratar högt och skrattar. Ni gör det inte för att ni är elaka, rasistiska eller korkade. Ni gör det för att det är mänskligt.

Du väljer ett säte på bussen. Du väljer en plats i en teatersalong. Du väljer en sittplats på flygplan. Du väljer en stol vid ett bord i lunchmatsalen på jobbet. I skolan. Utan att tänka på det så väljer du att sitta med människor som är bekanta. Utan att tänka på det så väljer du att äta det du antingen känner till eller har hört av en vän är gott att äta. Utan att tänka så pratar du ofta om de ämnen som du och dina vänner brukar prata om. Utan att tänka så tänker vi inte och när vi inte tänker så gör vi som vi brukar. Du väljer inte bord. Bordet väljer dig. Du gör det inte för att du är elak, rasistisk eller korkad. Du gör det för att du är människa.

Ofta när vi pratar om integration så pratar vi om att de människor som precis kommit in på restaurangen eller anlänt till vårt land ska ta ansvar för att hitta en plats. Vi pratar mer sällan om att ställa sig upp från sitt eget bord och gå fram till bordet längst bort i lokalen och säga: hej, vilka är ni? Vad äter ni? Vad gör er ledsna? Vad inspirerar er?

Att det finns tio olika bord i en restaurang där tio olika grupper äter den maten de gillar, pratar om de saker de är bekväma med och bara umgås med varandra är inte integration. Att det finns 50 olika nationaliteter på en arbetsplats är inte per automatik integration. Att det finns 200 olika nationaliteter i ett land är inte integration bara för att den sittande regeringen säger att det är det.

Integration är något vi skapar tillsammans och inget du bara kan ha. Det är något du och jag aktivt gör varje dag. Om och om och om igen genom att bryta mot våra egna invanda mönster och beteenden.

Ordet integration betyder från början: när summan av delarna blir större än helheten. Det är alltså ett sätt att skapa något nytt av det vi har. Inte att förlora det vi kommer ifrån.

Du behöver inte sluta umgås vännerna vid ditt bord. Du behöver inte ge upp din identitet eller den du är. Du behöver inte sluta äta mat du tycker om, sluta pratar om saker som du tycker är intressant eller sluta vara du. Det enda du behöver göra för att bidra till integrationen är att vara nyfiken på vad mer du kan lära. Vad mer du kan tänka. Vad mer du kan äta, känna, utforska eller förstå.

Om du ställer dig upp från ditt bord och jag ställer mig upp från mitt bord så kan vi ta ett glas vin i baren. Vi kan prata om vad de pratar om vid vårt bord, lära känna varandra och förstå mer om oss själva, den andre och om världen. När vi druckit upp våra glas kan vi gå tillbaka till våra bord. Lite större. Lite klokare. Lite mer.

Golfa med Sverigedemokraterna, äta kattmat och hoppa fallskärm

Han berättade också om när tillvaron gick över styr efter att han varit utskälld programledare för Filmkrönikan i SVT:
– Jag började sova sämre och åt koffeintabletter för att komplettera mitt enorma kaffeintag. Efter ett tag började jag tugga rosenrot. Somnade vid midnatt och vaknade halv ett av att hela min lägenhet var förvandlad till ett akvarium. Hjärnan sov men kroppen var vaken. Jag fick tejpa för mina fönster med filmaffischer för att slippa se ut. Utanför flöt döda kroppar, färgglada fiskar och tecknade maneter runt. Jag ringde polisen tre gånger för att jag trodde att någon försökte bryta sig in i lägenheten.

Han tog sin upplevelse och gjorde musik av den. Resultatet blev karaktären Cobra Charlie och tio låtar på en skiva som fick heta: ”Jag kommer tappa det”.

Navid ledde under 2014 UR:s  omtalade dokusåpa Diktatorn. Han är föreläsare i kreativitet och initiativtagare till Samtalsaktivisterna i Malmö. Frontsångare i bandet Navid Modiri & Gudarna. Driver en kommunikationsbyrå som heter Doost. Var programledare för Frank i P3 och Filmkrönikan i SVT. Gick skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. Drev prisade bloggen 365 saker du kan göra under 2009 där han gjorde saker han inte tidigare gjort och skrev om det.

– I mitt program ska jag prata om vad flykt har med kreativitet att göra, om hur jag med hjälp av Facebook vann en golfrunda med Jimmie Åkesson, hur jag fick en miljon bloggläsare  att äta kattmat och hoppa fallskärm, att jag nästan dog i en skogsdunge på en kursgård i Östergötland och hur mitt jobb handlar om att berätta för tusentals människor varje år om att världen är påhittad.

Har du tänkt på att allt är påhittat?

Har du tänkt på att allt du ser runt omkring dig är påhittat av människor som du och jag? Det innebär att det som kommer att skapas framöver och också framtiden är ett gemensamt mänskligt påhitt.

Frågan är därför inte om vi kommer att fortsätta hitta på utan om du kommer vara en sån som hittar på eller en sån som bara finns i andra påhitt.

Kreativitet har funnits sedan människan ställde sig på bakbenen och skiljde sig från aporna och är allt du ser runtomkring dig är ett direkt resultat av att människor som levt innan dig har hittat på saker. Hur kan du bli mer kreativ? Hur kan er organisation lära sig att tänka större och skapa framtiden istället för att bara finnas sig i den? Hur kan man träna på att bli mer kreativ och samtidigt bli mer produktiv?