Ibland vet jag absolut ingenting.

 

 

”Istället för att killgissa, göra mig själv större eller viktigare så spärrar jag upp ögonen som en nyfiken och lekglad kanin och låtsas för en stund att jag inte har några åsikter, kunskaper eller idéer om vad som ska göras eller vem som ska göra det.”

 

 

 

När jag och min dotter leker så hittar vi ibland på karaktärer som vi låtsas vara för en stund. En av karaktärerna som Sigrid har hittat på att jag är råkar vara en kanin som säger: Jag vet ingenting.

När vi leker och Sigrid frågar kaninen vad den tycker om maten så svarar kaninen: Vad tycker jag om maten?
Sigrid svarar: Bra.
Då svarar kaninen: Jag tycker bra om maten.
När Sigrid frågar kaninen vad de ska hitta på så svarar kaninen: Vad ska vi hitta på?
Då svarar Sigrid: vi ska lägga pussel.
Kaninen svarar: Vi ska lägga pussel.
Då skrattar Sigrid.
Då skrattar kaninen och säger:
Nu är det roligt.

Även när Sigrid har gått och lagt sig eller vid de tillfällen när vi inte är tillsammans så behåller jag kaninens icke-vetande. Ibland när jag står på scen, svarar på ett mail eller får en fråga som jag inte kan svaret på så blir jag den icke-vetande kaninen. Istället för att killgissa, göra mig själv större eller viktigare så spärrar jag upp ögonen som en nyfiken och lekglad kanin och låtsas för en stund att jag inte har några åsikter, kunskaper eller idéer om vad som ska göras eller vem som ska göra det.

Jag tror att kaninen fyller en värdefull funktion. Den vill utforska och är orädd. Den är dum på ett sätt som gör den klok. Vet en ingenting så vet en inte heller vad en ska vara rädd för. En som inte vet någonting har också väldigt mycket mer att utforska, om det tillåts.

Vet du ingenting så vet du inte längre att du inte kan dansa salsa, och då kan du våga prova. Vet du inte att alla sverigedemokrater är rasistiska svin så kanske du ser en människa bakom. Vet du ingenting så ligger världen öppen för att tas reda på. Att lekas med. Att utforskas.

Jag skriver alltså finns jag.

 

Descartes pratade om det tänkande jaget som ett bevis på existens. Tanken tänkt räcker för att svara på Den stora gåtan. Så enkelt: Jag tänker alltså finns jag. Femåringen inuti mig viskar om det skrivande jaget som ett bevis på att någonting finns överhuvudtaget. Ordet skrivet räcker för att känna Det stora lugnet: Jag skriver alltså finns jag.

Ett berättande jag, två limpor hög med pottfrisyr, fem våningar över Hisingens melankoliska gatubelysningar. Alla lyktstolpar vi sparkade på för att se hur mycket de pallade. Alla lärare vi kastade kritor på för att se när de skulle lämna oss. Du överskrider inte en gräns, du flyttar den bara lite.

Jed pratar om skrivandet som en eld. Skriv och bränn lögnerna. Berättaren kanske är den största lögnaren av dem alla. Hur ska jag skriva för att komma på mig själv? Är jag både polisen och seriemördaren som lämnar ledtrådar och vill bli hittad, Brad Pitt och Kevin Spacey i samma person.

Jag skriver postitlappar och sätter upp i lägenheten. Mementopåminnelser om vad jag behöver komma ihåg för att funka som människa. Skalman hade förmodligen Assbergers han också, halva Silicon Valley är gamla mobboffer med diagnoser som försöker återskapa maktsituationer de kan kontrollera, varje app är ett BDSM-play, varje digital plattform ett svart hål i väntan på ett safe word.

Jag skriver om allt. Jag skriver alltså finns jag. Jag satt i två år på Fridhems folkhögskola och skrev vad jag såg genom mitt fönster på första våningen. En skrivuppgift som vi fick i början på första året och som uppenbarligen ballade ur. Klassföreståndaren bad oss att skriva en diktsvit på 13 dikter som hette ”13 sätt att betrakta en koltrast”. Jag gjorde det och lämnade in uppgiften. Sen fortsatte jag i två år efter det. Jag gör det fortfarande vissa dagar. Ser ut genom fönstret och börjar med att skriva det jag ser. Sen hittar jag på. Hon gav mig en hjälpstruktur, en pepparkaksform för tankarna. Precis som Jed gjorde. Precis som en krönika, ett brev, en Facebookstatus, en låt, en dikt, en roman. Små former där du kan hälla ut den flytande dimman så du inte kvävs inifrån.

Jag vet inte ens vad som är sant och inte. Jag skriver om allt och väver in fragment och dammkorn från berättelser jag inte ens vet om jag varit med om. Ökensagor, lejon och krigarinnor, drömmar som går in i sånt min pappa berättat från mig. Filmer som vävs ihop med mammas överdrivna revolutionära berättelser om hemlandet. Det andra hemlandet. Det är också en mening: det andra hemlandet. Bara genom att ändra språket, ändrade jag känslan. Jag skriver alltså förändrar jag. Jag skriver alltså finns jag. Alla årsringar i mig, alla versioner av mig själv som jag berättar om, som berättar om sig själva, en spegelspiral som pratar i mun på varandra. Försöker förklara de stora frågorna, försöker hitta de enkla svaren, försöker ta sig fram genom dagarna som fulla sniglar.

Ibland när jag tittar på en bild så sväller den, det är som att det brinner bakom. Jag förväntar mig nästan att det ska börja pysa och växa små brännblåsor i texturen. Det finns något bakom som vill ut. Det finns en berättelse, en bubbla av röster som vill spricka, rinna ut genom bilden.

Att sitta tyst framför bilden och bara titta på den. Att se den för vad den är och inte lägga till en berättelse. Att hålla händerna för munnen och bara vara i stunden. Inte kommentera. Inte berätta. Inte hitta på. Det är den största smärtan av alla.

Att hitta balans i en obalanserad värld.

14889726_1108132802638817_407159978566894089_o

 

 

”Om att inte orka gå utanför dörren
Om ensamhet
Om produktiva vs kreativa rum
Om att punda meditation
Om Pokemon Go”.

Länk till avsnittet med Navid: https://soundcloud.com/balanspodden/6-navid-modiri-om-ensamhet 

Länk till Balanspoddens Facebooksida där du kan hitta avsnitt med andra grymma människor: https://www.facebook.com/balanspodden/?fref=ts

Skillnaden på magi och politik

När jag känner ett behov av hopp brukar jag leta bland magikerna: Hayao Miyazaki, Astrid Lindgren, Dr Seuss, Tove Jansson, Banksy, Marina Abramovic, Ai Wei Wei. Fantasidyrkare. Drömvävare. De som använder sina händer som ett fång av trollspön. Som en slags barn av Edward Scissorhand och Magica De Hex: varje finger skjuter en förtrollelse och besätter världen. Kanske åkallar de det som redan finns inbäddat i väven. I våra skallar. I mossan.
I stjärnbanéret ovanför oss. I lavan som rinner under oss. I de sprakande fältrn mellan himlakroppar.

Spell betyder både förtrolla och stava på engelska. De största magikerna var de som bemästrade språket, inte som förklaringsmodell men som förtrollningsmodell. Det är skillnaden på politiker och drömmare. Realister och orealister. Båda behövs men av olika anledningar. Realisterna ser världen för vad den är. Orealisterna för vad den kan bli.

Magi betyder ursprungligen: den som vaktar elden. Att vara magiker är inget mystiskt och oförklarligt. Det är ett av de äldsta hantverken som vi människor upptäckt. Inte skapat.
Upptäckt.

Magikerna ser inte världen som cement utan som lera. Formbar och lekbar. De ser koden bakom utförandet. Knapparna bakom stormarna. Med snabba fingrar och smattrande tungor skapar de världar, magiska garderober, melankoliska dalar, sprakande skogar. Genom att bjuda in oss i de påhittade världarna påminner de oss om att vår värld är precis lika tecknad och påhittad. Gjord av lera. Färgsatt i den palett vi för tillfället valt.

Världen runt oss är resultatet av våra tidigare gemensamma tankar, handlingar och formler. Den där smutsiga paletten om misstänksamhet, konkurrens och främliggörande har gjort sitt. Vi kan de färgerna. De är grådaskiga. Brunsvarta. Kladdiga och äckliga.
Jag är redo för en ny berättelse nu.
Jag är så in i själen trött på den gamla.

Har du tänkt på att allt är påhittat?

Har du tänkt på att allt du ser runt omkring dig är påhittat av människor som du och jag? Det innebär att det som kommer att skapas framöver och också framtiden är ett gemensamt mänskligt påhitt.

Frågan är därför inte om vi kommer att fortsätta hitta på utan om du kommer vara en sån som hittar på eller en sån som bara finns i andra påhitt.

Kreativitet har funnits sedan människan ställde sig på bakbenen och skiljde sig från aporna och är allt du ser runtomkring dig är ett direkt resultat av att människor som levt innan dig har hittat på saker. Hur kan du bli mer kreativ? Hur kan er organisation lära sig att tänka större och skapa framtiden istället för att bara finnas sig i den? Hur kan man träna på att bli mer kreativ och samtidigt bli mer produktiv?

Kompis, vi behöver prata om magi

Inte den sorten som Joe Labero trollar fram ur sina skjortärmar på Riviera Casino i Las Vegas, även om den gamla leksaksbunkern i öknen från andra galaxer kan se ut som en självlysande speldosa. Vi behöver prata om vad magi egentligen är. Bortom de dedikerade illustionisternas 10.000 intränade timmar i barndomsrummen. Bortom speglar och dimridåer. Zooma in och zooma ut. Den finns där. Vi behöver inte hitta på den. Vi behöver prata om magin som redan finns mellan raderna. Undervattensdjur och celldelningar. Matematiska spekulationer om sånt som inte än har hänt. Tomma blad och fyllda böcker. Konst och sex. Magin som uppstår när vi pausar och förstår storheten i att vi ens existerar. Inte bara du och jag som varelser utan vi som mänsklighet, vi som skapelse, planet.

Jag skriver det här med mina fingrar, på ett tangentbord vars hela struktur kastats till oss genom tidens beiga byråkratkorridorer av Christopher Latham Sholes och så fort jag är klar kommer jag att publicera texten och du kommer läsa den. Du sitter just nu och läser om magi av den enkla anledningen att jag vid frukostbordet fortfarande befann mig i tankeviskningarna av den film jag såg igår: en magisk leksaksaffär där väggar, leksaker och människor alla var en del av en självspelande dans mellan det fysiska och det vi inte ser. Zooma in eller zooma ut. Vad är det om inte magi.
Min sexåriga dotter hade sportlov i veckan och vi besökte olika experimentverkstäder i Malmö. I en av dem satt vi med mikroskåp och tittade på insektsvingar. Studerade nervstrukturer och lager av finess. Plötsligt börjar vi prata om stjärnor. Hon berättar för mig att varje stjärna vi ser pappa, är en sol precis som vår sol och runt varje stjärna som egentligen är en sol finns ett solsystem. Vi är jättestora och samtidigt jättesmå. Att vi alla en gång varit frön, små Sally Bauers som simmade längtsträckor för att visa att vi kunde. Zooma in du är stor och allt kretsar kring dig, dina vänner, din familj. Zooma ut och du är en prick på en prick på ett damkorn av just magi.

När Joe Labero var 12 fick han sin första magilåda. Du, jag och alla vi föddes med en egen kartong av tricks. Jag vet inte hur många av trollkonsterna du upptäckt. Jag vet inte hur mycket av magin du har börjat plocka fram. Men den finns där. Den behöver inga böcker eller gurus för att motivera sin existens. Den behöver inga skolor eller utbildningar för att diplomeras. Inbillning räcker. Magin ligger latent i varje legobit som bygger ditt väsen. Själen ligger dubbelvikt i den fysiska kroppen för att ens få plats. Väggarna är där för att härbärgera svindeln. Huden håller tillbaka trupperna. Vad händer om du pausar ditt springande i nedförsbacken och ser vad som bubblar upp, den existensiella jetlagen är vattnet i ett dricksglas som handen plötsligt håller still.
Persiska mager och drömtolkare. De tre vise männen som nu ligger begravda i Saveh i Tehran. Stjärntydare, solfinnare. Wikipedia samlar stoffet från hundratusentals 12-åringar, mellan koderna finns betydelsen: magin är människans förmåga att påverka den fysiska världen. Du och jag syster. Våra fingrar spela osynliga pianon genom tunnelbanekön. Ett Instafilter över tillvaron, rödgröna toner som sticker ut genom rutan som gula minioner i en 3d-film på bio. Ta av dig glasögonen och allt annat är fortfarande tredimensionellt medan vi pratar om den fjärde eller femte.

Makt och mekanik, den som ser igenom spelet krossar speglarna. Den här texten handlar om magi. Det finns inget övernaturligt, bara sånt du ännu inte kan språket för. Det engelska ordet ’spell’ betyder både ’att stava’ och ’att förtrolla’, orden rinner genom fingrarna som sprinklers med koncentrationssvårigheter. Den typen av diktare som fick sitta längst fram i klassrummet för att lärarinnan skulle kunna kontrollera dem. Hon misslyckades fatalt, vi studsar fortfarande runt som flipperkulor mellan boxarna. Zoomar in, zoomar ut. Lämnar små kaksmulor för att hitta vår väg tillbaka. Kodar bakåt, felsöker för att veta var vi ens började. Om vi ens ”började”.

Doften av bränd salvia när shamanen går runt våra vilande skallar i tältet, trumman en dov puls bakom öronen. Vi letar efter våra kraftdjur, daemoner. Silhuetterna klättrar på insidan av tältets segelduk, illrar och lejon, fladdermöss och varaner.
Jag vaknar upp och ligger i en hängmatta vid universums kant, yogis och surfare spelar schack med sina egna kroppar som torn och löpare vid strandbrynet. Boken i min hand berättar om en liten tavla med en guldfärgad fågel på. I boken står pojken och tittar på tavlan som målats av en man för flera århundraden sedan. Målaren dog i en brand. Tavlan klarade sig. Jag tittar på pojken som tittar på tavlan. Du tittar på mig nu. Silvertråden genom tiden. Vad är det om inte magi. Vi är alla medskyldiga medskapare. Du, jag och Joe.

10417781_249122272089495_271801852193199530_n