Vad vill du berätta?

14446191_351576208510767_7456603281295680351_n

 

När jag var fyra år hade jag väldigt svårt att sova. Flykten från Iran till Sverige var över men kriget hade skakat om hela min familj. Varje gång pappa släckte i sovrummet fylldes de mörka väggarna av gulröda explosioner och grönt självlysande bombflygplan. Jag bad honom att lämna dörren på glänt så att vardagsrummets varma ljus kunde hitta in. Ljudet från mamma och pappas trygga mumlande i soffan var min livlina till verkligheten.

Ibland låg jag och bläddrade i serietidningar för att ha något att göra i sängen eftersom jag ändå inte kunde somna. Det flyttade mitt fokus från de brinnande väggarna och placerade det istället över äventyrande ankor, galler som slogs mot romare eller ett broderligt rövargäng i olika storlekar som skulle råna en diligens.

Jag kunde inte läsa när jag började mitt serietidningsbläddrande men efter ett tag började jag lägga ihop vissa tecken jag kände igen med andra och utan att egentligen förstå det själv så kunde jag till slut förstå vissa ord. Orden kopplades ihop med varandra och med de bilder jag såg framför mig. Mamma och pappa mumlade i vardagsrummet. Någon ringde från Iran. Någon grät i luren. Väggarna rörde sig. Det vibrerade långt under höghuset vi bodde i. Men jag kände mig lugn. Den tecknade världen gjorde mig trygg.
När jag var sju år började jag skolan. Jag kunde läsa och skriva flytande och plöjde flera serietidningar per dag. Jag satt på bibliotekets serieavdelning och läste vuxenserier i smyg. Fornnordiska myter, mörka äventyr med sexuella undertoner, groteska serier med märkliga monster.

Första dagen i skolan kom en svensk pojke fram till mig och frågade var jag kom ifrån. Göteborg svarade jag men han trodde inte på mig. Han började skratta och pekade på mig. Hans kompisar skrattade också. Jag var inte särskilt lång eller stor men jag var snabb. Han märkte inte att min lilla knytnäve träffade hans ansikte men han märkte det när blodet började rinna ner mot läppen.
Lärarna kallade till krismöte första veckan. Jag skulle bli utredd hos en barnpsykolog. Efter tre veckors bläckplumpstester, klossar och prov hos den inlyssnande kvinnan fick jag diagnosen
”understimulerad”. Lärarna föreslog därför att jag skulle hoppa över två årskurser. Det ville jag inte. I 3:e klass gick det ännu större pojkar.
Min klassföreståndare hette Maj-Britt. En äldre kvinna med grått kort hår och ljusblå ögon. Hon skulle snart gå i pension och vi skulle bli hennes sista klass. Hon gav oss allt hon kunde eftersom det var det sista hon skulle få göra som lärare. Vi fick lära oss gammaldags skrivstil, sätta upp pjäser, lära oss gamla svenska sånger och ramsor och dyka med huvudet först in i hennes enorma biblioteket av konst, kultur och kunskap.

Maj-Britt gav mig min första kapitelbok. Jag minns omslaget tydligt. Den hette ”Pojken som inte ville bada”. Medan de andra barnen kämpade med flerstaviga ord fick jag dyka ner i berättelse efter berättelse. Det blev som en drog. Maj-Britt var min litteraturlangare. Jag plöjde bok efter bok. Astrid Lindgren. Kerstin Sundh och Mirandaböckerna. Viveca Lärn Sundvall och böckerna om Mimmi, Anders och Eddie. Tove Jansson.
Efter ett halvår fick jag min första skrivbok av Maj-Britt. Hon lutade sig fram över mig och frågade om det inte var dags att jag delade med mig av mina berättelser.

”Vad vill du berätta Navid?”

Det fanns ingen startsträcka. Det fanns ingen tvekan. Det var som att Maj-Britts fråga var en tändare och jag var fullt med krut. Det sprängdes ur mig som en våldsam tsunami av bilder, berättelser och karaktärer. Den har fortsatt sen dess.
Idag är jag trettiotre år gammal och livnär mig på att skriva och tala. Jag har själv en dotter på sju år. Vi älskar berättelser. Vi lyssnar och läser. Tittar och berättar. Tove Jansson, Astrid Lindgren, Kerstin Sundh. De är kvar. Och de har fått sällskap av Barbro Lindgren, John Lassiter, Hayao Miyazaki, Don Rosa och tusen andra magiker.
Imorgon ska jag föreläsa om mångfald på Bok och Bibliotekmässan i Göteborg och allt jag kan tänka på är att om Maj-Britt inte hade lyssnat på mig och min berättelse så hade jag inte varit den jag är idag. Jag hade inte gjort det jag gör. Jag hade inte haft ett språk.
Jag hade inte trott att också jag hade något att berätta.

Tankar för dagen: Om att leva i mellanförskap.

sportanlage_heerenschuerli_korridor_garderobengebaeude

 

Jag föddes mellan boxarna. Jag växte upp mellan boxarna. Där kan vi mötas och lära oss av varandra.  Där kan vi tänka utanför boxarna. Vill du lära dig att öppna dörren ut till korridoren? Just nu har vi en kurs i öppenhet hos Daily bits of där du får små utmaningar en gång om dagen i 15 dagar. Länk till kursen hittar du i det senaste inlägget.

 

Länk till SR:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/451709?programid=1165 

Jag vaknar upp mellan krig och fred

665688-war-and-peace-picture

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-jag-vaknar-upp-mellan-krig-och-fred-1.5189 

 

 

Jag sitter i en buss som kör genom den bosniska natten. Bredvid mig sitter en av de tjugo ungdomar som är med på studieresan vi gör för att lära oss mer om vad som händer när främlingsfientlighet får pågå och övergå till folkmord och etnisk rensning. Han är själv ensamkommande flykting från Afghanistan och har bott i Sverige i två år. Jag tänker på min egen flykt trettio år tidigare. Hur historien upprepar sig som en långsam karusell.

Jag vaknar upp och vi är framme i Sarajevo. Jag vaknar upp av att hotelltelefonen ringer in den nya dagen. Jag vaknar upp och vi sitter på bussen igen. Vi kör förbi kyrkor, synagogor, moskéer, husfasader perforerade av kulhål, stora höbalar, herrelösa hundar, vinkande gamlingar, skrattande barn.

Jag vaknar upp på begravningsplatsen i Srebrenica där över 8 000 människor slaktades under nio dagar i juni 1995 på grund av att de trodde på fel gud. Jag vaknar upp ännu mer när guiden berättar om hur han själv som femtonåring såg sin pappa och sin tvillingbror skjutas ner av skrattande soldater. Hårstråna på mina armar vaknar upp när han berättar att de fortfarande hittar massgravar och att alla de döda fortfarande inte är identifierade.

Jag vaknar upp på innergården till en moské i centrala Sarajevo där katterna jagar fram på marmorplattorna. Jag vaknar upp vid en kyrka hundra meter bort. Jag vaknar upp i en synagoga två hundra meter bort. Rabbinen berättar om hur en muslimsk kvinna i nikab varje dag slog följe med sin judiska väninna ner till torget i centrala delen av stan. Hur hon använde sin egen klädsel för att dölja väninnans gula davidsstjärna på armen så att de tyska soldaterna inte skulle se att hon var jude.

Jag vaknar upp på platsen där attentatsmannen sköt Franz Ferdinand och hans fru Sofia och därigenom startade ett av de blodigaste krigen i mänsklighetens historia. Jag vaknar upp när jag ser röda fläckar på stadens gator. Spår efter granatsplitter som stadsborna fyllt med röd färg. Det kallas för Sarajevos rosor. De sparar varje kulhål, varje gravsten, varje hål i stadens ansikte som ett minne för att inte glömma.

Jag vaknar upp på planet på väg hem och tänker på likheterna mellan krig och fred. Hur de hänger ihop och går i armkrok till oss människor varje dag för att vi ska välja. Vilket liv vill vi leva idag? Hur vill vi leva med varandra i dag?

Du och jag väljer att vara fredliga tillsammans. Du och jag väljer att kriga tillsammans. Det finns inget tredje val. Att inte välja mellan krig eller fred är att tillåta krig. Det finns ingenting i rummet vi kallar för neutralitet. Det rummet har de som väljer krig minerat från golv till tak och så fort du kliver in i det rummet och tror att du slipper välja sida så har du gjort det. Du har valt krig.

 

 

Tummen upp

Siavosh Derakthi som grundat Unga Mot Antisemitism och Främlingsfientlighet. En av Sveriges stora världsförändrare och en bror för mig.

Tummen ned

Att inte fler svenska skolor, företag och organisationer förstår vikten av att åka till Bosnien för att ta del av det folkmord som skedde för knappa tjugo år sen.

 

 

Vad händer med Sverige om det inte är synd om flyktingar?

Danish Police

Människor som flyr till Sverige. De överlever krig, tortyr, flykt, misstänksamhet, hunger och oro. När de väl är framme i vårt fantastiska land bemöts de vanligtvis på två olika sätt:
– Åh lilla vän. Vad hemskt. Nu ska jag hjälpa dig.
– Nej, vi har inte råd med dig. Du är en belastning.

Det svenska samtalet om migration och människor på flykt handlar antingen om misstänksamhet eller förminskande. Det finns såklart nyanser och enskilda fall eller situationer där människor bemöts som kapabla men de två stora samtalen vi har är antingen problematiserande eller skensolidariska.

Det problematiserande samtalet handlar om att människor som kommer hit är en belastning för vårt system, vår svenska välfärd håller på att kollapsa och det är invandrarnas fel. Om de inte hade kommit hit hade allt varit mycket bättre.

Det skensolidariska samtalet handlar om att det är synd om människor som kommer hit och att de behöver vår hjälp för att överleva. Deras liv ligger i våra händer och de kan varken språket, vet vad de vill eller känner till sina rättigheter.

Båda samtalen kommer egentligen från samma källa av arrogans och okunskap. Inget av dem hjälper i längden varken Sverige som land, oss som bor här eller de människor som nyligen kommit hit.

Jag vill bjuda in oss till att ha mer av det mänskliga samtalet. Samtalet som inte bara handlar OM de människor som kommer hit utan som är tillsammans MED de människor som kommer hit. Samtal som börjar med frågor som : vem är du, vad behöver du, vad vill du bidra med och hur skulle du vilja bidra till Sverige?

Människor är inte antingen passiva mottagare av bidrag eller av din volontärhjälp. De är människor som både kan ta emot och ge samtidigt. De är människor som kan vara både svaga och starka samtidigt. Som kan vara ledsna över döda släktingar och laga mat till sina barn under samma kväll. Som kan vara dåliga på svenska men ändå kunna tänka egna tankar. Verkligheten är inte svart eller vit. Vi är inte hjältar eller offer. Varke de eller du och jag.

Nästa gång du träffar en människa som precis kommit till Sverige så se vad som händer om du börjar med att ställa frågor istället för att komma med lösningar. Lyssna istället för att börja hjälpa direkt. Se vad du kan lära dig. Lyssna efter möjligheter att växa, kanske det finns något du kan lära dig av en person som överlevt tusen mil av mörker och skratt och död och liv och tröstlöshet och hopp. Kanske kan ni båda växa. Kanske kan ni hjälpa varandra att komma hem.

Dags att sluta skrika på rasisterna


Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken: http://www.gp.se/nyheter/kronika/1.2996774-navid-modiri-dags-att-sluta-skrika-pa-rasisterna.

Tänk dig att det är julafton 1985 i en liten stad i Skåne. På en flyktingförläggning sitter en tvåårig flyktingpojke från Iran och tittar fascinerat på den rödklädda mannen i vitt skägg som delar ut presenter till de mörkhåriga barnen. Han tittar på sin mamma som ler med tårar i ögonen och sen på sin pappa som ler men också skrattar lite förvånat. De har hört talas om konceptet jul innan men ingen av dem har firat det. Allt är nytt: snön, julklapparna, dragspelet som en av nissarna spelar på och varenda del av flyktingförläggningen är klädd i glitter. En reporter och en fotograf från lokaltidningen är på plats och lyckas fånga de små flyktingbarnen på bild. Mitt i bilden ser du den lilla pojken som ler tillbaka mot sina föräldrar.

Den lilla pojken är jag.

För trettio år sen flydde tusentals iranier från krig och förtryck för att söka skydd i det trygga landet Sverige. Mottagandet var blandat: det var de som inte ville att vi skulle komma hit och det var de som hjälpte oss med allt vi behövde. Den äldre mannen i klädbutiken i Nässjö som hjälpte oss att hitta varma vantar inför den kalla svenska vintern. Kassabiträdet i Karlstad som förklarade vad en mellandagsrea var. Bokhandlaren i Ystad som sålde ett svenskt lexikon till mina föräldrar. Min klassföreståndare i lågstadiet på Norra Hisingen som lärde mig att älska svensk poesi.Samtidigt fanns de som inte ville ha oss här. De med bomberjackor som skrek. De som kastade sten. De som maskerade sig och demonstrerade. De som skrev insändare om hur vidriga vi var och hur illa vi luktade. De som kallade oss för svartskallar, blattar, invandrarjävlar och muslimäckel. De fanns då och de finns nu.

Du kan aldrig tvinga en människa att gilla dig. Du kan inte säga åt en hel befolkning på tio miljoner invånare att de ska känna medkänsla för främlingar. Du kan inte besluta att invandring är bra för alla och att alla ska hålla med dig.

Ju mer du argumenterar desto mer kommer du förlora. Ju mer du skriker rasist, desto mer kommer de du skriker på att skrika tillbaka. Ju mer du slåss desto mer slag kommer du ta emot.

Vad skulle hända om vi slutade slåss och skrika tillbaka och i stället fokuserade på att kavla upp ärmarna och visa att det funkar? Det kommer ta tid. Det kommer vara svårt. Vi kommer stöta på hinder, göra fel och säga fel saker. Men under tiden kommer de små barnen som just nu sitter rädda på flyktingförläggningar att växa upp, lära sig det svenska språket och börja berätta sina berättelser. Om tio, tjugo eller trettio år kommer du läsa deras krönikor, böcker eller se filmer om deras liv. Om trettio år kommer tusentals av just de små barnen att vara en viktig och inflytelserik del av Sverige. Vill du fokusera på att lära känna nya människor i Sverige och visa att integration i förlängningen är något bra eller skrika på dem som inte håller med dig?

Läs mina andra krönikor på www.gp.se

Hej syster. Välkommen till Sverige. Vad behöver du?

Hej syster. Välkommen till Sverige. Vad behöver du?
Hej syster. Välkommen till Sverige. Vad behöver du?

Hej syster. Välkommen till Sverige. Ställ ner väskan ett tag. Nej, jag behöver inte se ditt pass. Lägg undan dollarsedlarna. Hur har resan varit?

Jag vet att du är tacksam men du behöver inte tacka. Det är okej att vara trött. Det är okej att vara ledsen. Dog han? Jag beklagar verkligen. Din pappa är en av många vi sörjer.

Hur mår ditt barn? Har din man fått medicin för sin hosta?
Du ser alla de här människorna med gula västar. De är här för att hjälpa till. Nej, de får inte betalt. Nej, det är ingen som har tvingat dem. De vill det. De har valt det själva.

Jag? I 30 år. Jag kom hit som 2-åring från Iran. Det var också jobbigt. Jag känner din smärta. Hur jag mår nu? Mestadels bra. Vissa stunder kommer smällarna och explosionerna tillbaka. Det kan vara på nyårsafton eller när någon tappar ett vinglas. Ja, jag dricker vin. Nej, jag är inte muslim men jag har många vänner som är troende. En blandning av religioner. Vissa tror på den kristna Guden och andra på Allah. Några bygger självlysande tempel i öknen och andra jobbar 80 timmar i veckan. Några står på löpbandet på gymmet på alla röda dagar. Röda dagar? Det är när vi svenskar inte behöver jobba. Det gör vi rätt mycket annars.

Till dig? Det finns nog jobb till dig också men de säger att du måste lära dig svenska först. Och utbilda dig. Och ta av dig slöjan kanske. De kommer säga en massa saker. Vissa av dem stämmer.  Andra inte. Här är mitt nummer. Fråga mig om du undrar något eller vill säkerställa att den information du fått är korrekt. Fråga gärna om du undrar något. Var inte blyg eller artig. Säg vad du behöver. Det mesta går att ordna. Nej, jag kan inte garantera att dina kusiner får komma hit. Det är inte upp till mig. Nej, ingen kan garantera det. Ta hand om dig själv, din man och ditt barn först. Vill du prata med någon? En psykolog? En imam? Nej, det är inga besvär alls. Jag vet vad du har gått igenom. Jag har gjort det själv. Nej, det är inget att skämmas för alls. Vi behöver alla hjälp någon gång och andra gånger får vi möjligheter att hjälpa.

Utbildning? Nej, jag lärde mig svenska genom att läsa serietidningar. Serietidningar, ja det är sant. Det är okej att skratta, det är kanske lite konstigt men det är sant. Vad jag gör? Jag gör musik, föreläser om kreativitet och jobbar med olika projekt för att vi ska kunna bli bättre som land, bättre som folk, med olikheter och likheter. I Sverige pratas det mycket om integration idag. Integration, att vi ska bygga våra olikheter till styrkor. Ja, jag håller med dig. Vi är alla människor. Men du kommer att stöta på olika typer av bemötanden. Vissa kommer att titta konstigt på dig. Vissa kommer att ge dig en kram. Några kommer att skälla på dig. Andra kommer att undra hur du mår. Det är som vilket land som helst. Olika människor.

Hur svenskarna är som folk? De är fina. Varma och intelligenta. Lojala och arbetssamma. Hjälper gärna till. Lite blyga i första mötet men när man väl blir kompisar slappnar de av lite mer. Vissa gillar att prata om väder och andra om filosofi. Några respekterar människors olika religioner och andra inte. Det är som vilket land som helst. Blandade känslor. Blandade typer. Om du frågar mig så är det ett av världens bästa länder. Du får betalt av staten för att vara hemma med dina barn. Du får betalt av staten för att utbilda dig. Du kan säga och skriva vad du vill utan att riskera ditt liv. Visst, alla kommer inte hålla med dig och vissa kan bli arga men du behöver inte vara rädd för att bli dödad.

Jag vet syster, jag saknar mina släktingar också. Saknaden försvinner aldrig. Sorgen finns där under huden. Låt den komma. Ställ ner väskan, det är säkert. Jag vet inte om ni får stanna eller inte men just nu kan du andas ut lite. Det är tryggt just för den här stunden. Du ser alla de här människorna med gula västar. De är här för dig och för er. De väljer det. De vill. Det är ingen som tvingar dem. Det är ingen som hotar dem till det. Det är ingen som knuffat hit dem. De har gått hit på sina egna ben precis för att hjälpa dig.

Så vad behöver du?