Vad vill du berätta?

14446191_351576208510767_7456603281295680351_n

 

När jag var fyra år hade jag väldigt svårt att sova. Flykten från Iran till Sverige var över men kriget hade skakat om hela min familj. Varje gång pappa släckte i sovrummet fylldes de mörka väggarna av gulröda explosioner och grönt självlysande bombflygplan. Jag bad honom att lämna dörren på glänt så att vardagsrummets varma ljus kunde hitta in. Ljudet från mamma och pappas trygga mumlande i soffan var min livlina till verkligheten.

Ibland låg jag och bläddrade i serietidningar för att ha något att göra i sängen eftersom jag ändå inte kunde somna. Det flyttade mitt fokus från de brinnande väggarna och placerade det istället över äventyrande ankor, galler som slogs mot romare eller ett broderligt rövargäng i olika storlekar som skulle råna en diligens.

Jag kunde inte läsa när jag började mitt serietidningsbläddrande men efter ett tag började jag lägga ihop vissa tecken jag kände igen med andra och utan att egentligen förstå det själv så kunde jag till slut förstå vissa ord. Orden kopplades ihop med varandra och med de bilder jag såg framför mig. Mamma och pappa mumlade i vardagsrummet. Någon ringde från Iran. Någon grät i luren. Väggarna rörde sig. Det vibrerade långt under höghuset vi bodde i. Men jag kände mig lugn. Den tecknade världen gjorde mig trygg.
När jag var sju år började jag skolan. Jag kunde läsa och skriva flytande och plöjde flera serietidningar per dag. Jag satt på bibliotekets serieavdelning och läste vuxenserier i smyg. Fornnordiska myter, mörka äventyr med sexuella undertoner, groteska serier med märkliga monster.

Första dagen i skolan kom en svensk pojke fram till mig och frågade var jag kom ifrån. Göteborg svarade jag men han trodde inte på mig. Han började skratta och pekade på mig. Hans kompisar skrattade också. Jag var inte särskilt lång eller stor men jag var snabb. Han märkte inte att min lilla knytnäve träffade hans ansikte men han märkte det när blodet började rinna ner mot läppen.
Lärarna kallade till krismöte första veckan. Jag skulle bli utredd hos en barnpsykolog. Efter tre veckors bläckplumpstester, klossar och prov hos den inlyssnande kvinnan fick jag diagnosen
”understimulerad”. Lärarna föreslog därför att jag skulle hoppa över två årskurser. Det ville jag inte. I 3:e klass gick det ännu större pojkar.
Min klassföreståndare hette Maj-Britt. En äldre kvinna med grått kort hår och ljusblå ögon. Hon skulle snart gå i pension och vi skulle bli hennes sista klass. Hon gav oss allt hon kunde eftersom det var det sista hon skulle få göra som lärare. Vi fick lära oss gammaldags skrivstil, sätta upp pjäser, lära oss gamla svenska sånger och ramsor och dyka med huvudet först in i hennes enorma biblioteket av konst, kultur och kunskap.

Maj-Britt gav mig min första kapitelbok. Jag minns omslaget tydligt. Den hette ”Pojken som inte ville bada”. Medan de andra barnen kämpade med flerstaviga ord fick jag dyka ner i berättelse efter berättelse. Det blev som en drog. Maj-Britt var min litteraturlangare. Jag plöjde bok efter bok. Astrid Lindgren. Kerstin Sundh och Mirandaböckerna. Viveca Lärn Sundvall och böckerna om Mimmi, Anders och Eddie. Tove Jansson.
Efter ett halvår fick jag min första skrivbok av Maj-Britt. Hon lutade sig fram över mig och frågade om det inte var dags att jag delade med mig av mina berättelser.

”Vad vill du berätta Navid?”

Det fanns ingen startsträcka. Det fanns ingen tvekan. Det var som att Maj-Britts fråga var en tändare och jag var fullt med krut. Det sprängdes ur mig som en våldsam tsunami av bilder, berättelser och karaktärer. Den har fortsatt sen dess.
Idag är jag trettiotre år gammal och livnär mig på att skriva och tala. Jag har själv en dotter på sju år. Vi älskar berättelser. Vi lyssnar och läser. Tittar och berättar. Tove Jansson, Astrid Lindgren, Kerstin Sundh. De är kvar. Och de har fått sällskap av Barbro Lindgren, John Lassiter, Hayao Miyazaki, Don Rosa och tusen andra magiker.
Imorgon ska jag föreläsa om mångfald på Bok och Bibliotekmässan i Göteborg och allt jag kan tänka på är att om Maj-Britt inte hade lyssnat på mig och min berättelse så hade jag inte varit den jag är idag. Jag hade inte gjort det jag gör. Jag hade inte haft ett språk.
Jag hade inte trott att också jag hade något att berätta.

Jag vaknar upp mellan krig och fred

665688-war-and-peace-picture

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-jag-vaknar-upp-mellan-krig-och-fred-1.5189 

 

 

Jag sitter i en buss som kör genom den bosniska natten. Bredvid mig sitter en av de tjugo ungdomar som är med på studieresan vi gör för att lära oss mer om vad som händer när främlingsfientlighet får pågå och övergå till folkmord och etnisk rensning. Han är själv ensamkommande flykting från Afghanistan och har bott i Sverige i två år. Jag tänker på min egen flykt trettio år tidigare. Hur historien upprepar sig som en långsam karusell.

Jag vaknar upp och vi är framme i Sarajevo. Jag vaknar upp av att hotelltelefonen ringer in den nya dagen. Jag vaknar upp och vi sitter på bussen igen. Vi kör förbi kyrkor, synagogor, moskéer, husfasader perforerade av kulhål, stora höbalar, herrelösa hundar, vinkande gamlingar, skrattande barn.

Jag vaknar upp på begravningsplatsen i Srebrenica där över 8 000 människor slaktades under nio dagar i juni 1995 på grund av att de trodde på fel gud. Jag vaknar upp ännu mer när guiden berättar om hur han själv som femtonåring såg sin pappa och sin tvillingbror skjutas ner av skrattande soldater. Hårstråna på mina armar vaknar upp när han berättar att de fortfarande hittar massgravar och att alla de döda fortfarande inte är identifierade.

Jag vaknar upp på innergården till en moské i centrala Sarajevo där katterna jagar fram på marmorplattorna. Jag vaknar upp vid en kyrka hundra meter bort. Jag vaknar upp i en synagoga två hundra meter bort. Rabbinen berättar om hur en muslimsk kvinna i nikab varje dag slog följe med sin judiska väninna ner till torget i centrala delen av stan. Hur hon använde sin egen klädsel för att dölja väninnans gula davidsstjärna på armen så att de tyska soldaterna inte skulle se att hon var jude.

Jag vaknar upp på platsen där attentatsmannen sköt Franz Ferdinand och hans fru Sofia och därigenom startade ett av de blodigaste krigen i mänsklighetens historia. Jag vaknar upp när jag ser röda fläckar på stadens gator. Spår efter granatsplitter som stadsborna fyllt med röd färg. Det kallas för Sarajevos rosor. De sparar varje kulhål, varje gravsten, varje hål i stadens ansikte som ett minne för att inte glömma.

Jag vaknar upp på planet på väg hem och tänker på likheterna mellan krig och fred. Hur de hänger ihop och går i armkrok till oss människor varje dag för att vi ska välja. Vilket liv vill vi leva idag? Hur vill vi leva med varandra i dag?

Du och jag väljer att vara fredliga tillsammans. Du och jag väljer att kriga tillsammans. Det finns inget tredje val. Att inte välja mellan krig eller fred är att tillåta krig. Det finns ingenting i rummet vi kallar för neutralitet. Det rummet har de som väljer krig minerat från golv till tak och så fort du kliver in i det rummet och tror att du slipper välja sida så har du gjort det. Du har valt krig.

 

 

Tummen upp

Siavosh Derakthi som grundat Unga Mot Antisemitism och Främlingsfientlighet. En av Sveriges stora världsförändrare och en bror för mig.

Tummen ned

Att inte fler svenska skolor, företag och organisationer förstår vikten av att åka till Bosnien för att ta del av det folkmord som skedde för knappa tjugo år sen.

 

 

Vad händer med Sverige om det inte är synd om flyktingar?

Danish Police

Människor som flyr till Sverige. De överlever krig, tortyr, flykt, misstänksamhet, hunger och oro. När de väl är framme i vårt fantastiska land bemöts de vanligtvis på två olika sätt:
– Åh lilla vän. Vad hemskt. Nu ska jag hjälpa dig.
– Nej, vi har inte råd med dig. Du är en belastning.

Det svenska samtalet om migration och människor på flykt handlar antingen om misstänksamhet eller förminskande. Det finns såklart nyanser och enskilda fall eller situationer där människor bemöts som kapabla men de två stora samtalen vi har är antingen problematiserande eller skensolidariska.

Det problematiserande samtalet handlar om att människor som kommer hit är en belastning för vårt system, vår svenska välfärd håller på att kollapsa och det är invandrarnas fel. Om de inte hade kommit hit hade allt varit mycket bättre.

Det skensolidariska samtalet handlar om att det är synd om människor som kommer hit och att de behöver vår hjälp för att överleva. Deras liv ligger i våra händer och de kan varken språket, vet vad de vill eller känner till sina rättigheter.

Båda samtalen kommer egentligen från samma källa av arrogans och okunskap. Inget av dem hjälper i längden varken Sverige som land, oss som bor här eller de människor som nyligen kommit hit.

Jag vill bjuda in oss till att ha mer av det mänskliga samtalet. Samtalet som inte bara handlar OM de människor som kommer hit utan som är tillsammans MED de människor som kommer hit. Samtal som börjar med frågor som : vem är du, vad behöver du, vad vill du bidra med och hur skulle du vilja bidra till Sverige?

Människor är inte antingen passiva mottagare av bidrag eller av din volontärhjälp. De är människor som både kan ta emot och ge samtidigt. De är människor som kan vara både svaga och starka samtidigt. Som kan vara ledsna över döda släktingar och laga mat till sina barn under samma kväll. Som kan vara dåliga på svenska men ändå kunna tänka egna tankar. Verkligheten är inte svart eller vit. Vi är inte hjältar eller offer. Varke de eller du och jag.

Nästa gång du träffar en människa som precis kommit till Sverige så se vad som händer om du börjar med att ställa frågor istället för att komma med lösningar. Lyssna istället för att börja hjälpa direkt. Se vad du kan lära dig. Lyssna efter möjligheter att växa, kanske det finns något du kan lära dig av en person som överlevt tusen mil av mörker och skratt och död och liv och tröstlöshet och hopp. Kanske kan ni båda växa. Kanske kan ni hjälpa varandra att komma hem.

Vad betyder integration egentligen?

Segregation Integration Inclusion

Kompis. Vi behöver prata om integration. Sverige har sedan urminnes tider haft invandring både i form av människor som väljer att komma till vårt land för att studera eller jobba och människor som tvingas hit för att fly undan terror, krig och svält. Bara på senare tid har vi sett arbetskraftsinvandringen på 70-talet, krigsflyktingarna på 80- och 90-talen och vidare till idag då vi ser en blandning av anledningar till att lämna sitt hemland och välja Sverige som ny jord att plantera sina rötter.
Att människor kommer hit är i sig inte integration.
Att människor flyr eller lämnar sina länder är inte integration.
Att vi välkomnar dem till Sverige är inte integration.

För att förstå vad integration innebär behöver vi börja med att titta på de människor som kommer hit. Du kan inte kalla dem för invandrare. Du kan inte kalla dem för flyktingar. Du behöver lyfta blicken och förstå att det finns tusen anledningar till att lämna sitt land, tusen anledningar att välja just Sverige och ytterligare tusen sätt att komma hit. Du behöver förstå att det finns hundratals olika länder att komma ifrån, tusentals religioner och ytterligare tusentals städer att lämna. De människor som kommer hit har olika typer av värderingar, kulturer, utbildningar, bakgrunder, ideologier och religioner i bagaget. Ordet invandrare räcker inte längre. Du kan inte använda ett ord för att gruppera alla dessa människor.
Att vi kallar människor för invandrare är inte integration.

När människor väl har kommit hit har det funnits en stor välvilja från oss svenskar att hjälpa människor till utbildning, bostad och arbete. Vi har hjälpt hundratusentals människor att förstå de svenska systemen. A-kassa, CSN, föräldrapenning, bostadsmarknad, fackföreningar, försäkringssystem, välfärd, föreningsliv, folkbildningsrörelser, public service, allemansrätt, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Alla dessa otroliga idéer och värderingar som gör mig så stolt över att vara svensk. Ett stödsystem som finns för att hjälpa människor att leva, må bra och bidra till vårt svenska samhälle. Det finns en del kritik mot hur våra system har fungerat och inte. Det finns en hel del fel att påpeka men också en hel del att berömma Sverige för.
Men det är inte integration. Kalla det assimilering. Kalla det etablering. Kalla det vad du vill men det är inte integration.
Att lära människor svenska språket, om den svenska kulturen och de svenska systemen är inte integration.

”I samhällsvetenskaper och politisk debatt brukas begreppet ’integration’ för att beteckna en förening av skilda delar till en större helhet. Ordet kan användas för att beteckna ett önskat mål eller tillstånd av enhet som man vill nå, men även de processer som kan leda till målet.” – Wikipedia.

Vi behöver prata om integration. Inte med en eller några personer. Inte med ett eller ett par partier. Inte utan folk som röstar på ett visst parti. Inte utan de som är missnöjda, arga och våldsamma. Inte utan den som inte vill. Vi behöver prata om integration med varandra. Med alla som lever i Sverige idag. Det betyder inte att vi behöver vara överens hela tiden. Det betyder inte att vi behöver hålla med varandra. Det betyder inte ens att vi behöver komma fram till ett svar. Vi behöver prata om integration med varandra och fortsätta göra det eftersom det är just det som är integration. Det är en pågående resa. Det är ett pågående samtal av delarna i ett samhälle, medborgarna i ett land. När våra partiledare och politiker utesluter vissa människor ur samtalet har de redan där misslyckats med integrationen. När våra journalister utpekar vissa delar av befolkningen som korkade eller som rasister har de där och då satt punkt för samtalet. När aktivister, medborgarrättskämpar och toleransbeivrare säger att alla får vara med men inte den och den så har de misslyckats med integrationen. Det är inte integration. Det är inte en förening av de skilda delarna. Det är en ytterligare separation av delarna. Det är att öka avståndet mellan delarna. Det är ett segregera, polarisera, dela upp.
Det är inte integration.

Det är först när alla människors röster blir hörda i ett samtal om vår gemensamma framtid som vi närmar oss något som kallas integration. Jag säger inte att det är lätt. Jag säger inte att det är smärtfritt. Jag säger inte att det blir utan konflikt eller friktion. Jag menar att samtalet om integration är just det: fyllt av sorg, känslor, frustration, ilska och smärta. Vi är människor. Vi bär på sorg. Vi bär på ilska. Vi bär på konflikter. I oss själva och mellan varandra. Samtalet om integration handlar inte om att undvika smärtan utan om att inkludera den. Att förstå att den finns och att den behöver höras och synas. Bara för att vi undviker att prata om något betyder inte att det försvinner. Tvärtom. Det vi inte pratar om kan vi inte heller hantera. Det som finns i det fördolda och i det kollektivt undermedvetna växer utan kontroll och med våld. Att Sverige ser ut som det gör idag och att de splittringar, våldsamheter och grupperingar som uppstår idag gör just det är till stor del för att vi inte har pratat med varandra. Det är ett resultat av att vi har stängt ute människor, struntat i att lyssna på dem och inte gjort dem till medskapare av ett gemensamt samtal. Det är inte integration.

Jag skriver inte det här för att göra dig hopplös. Tvärtom. Jag har så mycket hopp inom mig att jag håller på att gå sönder. Jag reser runt och träffar människor, företag och organisationer och märker av det enorma engagemang som finns. Jag märker av den enorma frustration som vi alla bär. Jag tolkar det som en längtan efter ett bättre Sverige. Jag tolkar det som en längtan efter att få drömma om någonting bättre.
Tänk dig hur mäktigt det är att vi inte har provat integration i ett av världens bästa länder. Tänk om vi skulle göra det på riktigt. Föreställ dig ett Sverige där du pratar med människor som inte tycker som dig. Föreställ dig ett Sverige där det är okej att tycka olika. Föreställ dig ett Sverige där vi tar konflikter, vågar bråka och gör det med respekt och för att vi vill bygga något starkare tillsammans. Föreställ dig ett Sverige där vi pratar för att göra oss förstådda och människor lyssnar för att förstå. Föreställ dig ett Sverige där integration inte är påtvingat på massorna av politiker utan något vi gör tillsammans för att vi alla vinner på det. Föreställ dig integrationens plussummespel, ett Sverige där vi tillsammans förstår vinsterna i att skapa ett land tillsammans. Ett land där föreningen av de skilda delarna blir större än helheten. Ett större Sverige. Ett starkare Sverige.  Men för att förändra samhället behöver vi förändra samtalet. Och det börjar inte i riksdagen. Det börja här. Med dig och mig.

Dags att sluta skrika på rasisterna


Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken: http://www.gp.se/nyheter/kronika/1.2996774-navid-modiri-dags-att-sluta-skrika-pa-rasisterna.

Tänk dig att det är julafton 1985 i en liten stad i Skåne. På en flyktingförläggning sitter en tvåårig flyktingpojke från Iran och tittar fascinerat på den rödklädda mannen i vitt skägg som delar ut presenter till de mörkhåriga barnen. Han tittar på sin mamma som ler med tårar i ögonen och sen på sin pappa som ler men också skrattar lite förvånat. De har hört talas om konceptet jul innan men ingen av dem har firat det. Allt är nytt: snön, julklapparna, dragspelet som en av nissarna spelar på och varenda del av flyktingförläggningen är klädd i glitter. En reporter och en fotograf från lokaltidningen är på plats och lyckas fånga de små flyktingbarnen på bild. Mitt i bilden ser du den lilla pojken som ler tillbaka mot sina föräldrar.

Den lilla pojken är jag.

För trettio år sen flydde tusentals iranier från krig och förtryck för att söka skydd i det trygga landet Sverige. Mottagandet var blandat: det var de som inte ville att vi skulle komma hit och det var de som hjälpte oss med allt vi behövde. Den äldre mannen i klädbutiken i Nässjö som hjälpte oss att hitta varma vantar inför den kalla svenska vintern. Kassabiträdet i Karlstad som förklarade vad en mellandagsrea var. Bokhandlaren i Ystad som sålde ett svenskt lexikon till mina föräldrar. Min klassföreståndare i lågstadiet på Norra Hisingen som lärde mig att älska svensk poesi.Samtidigt fanns de som inte ville ha oss här. De med bomberjackor som skrek. De som kastade sten. De som maskerade sig och demonstrerade. De som skrev insändare om hur vidriga vi var och hur illa vi luktade. De som kallade oss för svartskallar, blattar, invandrarjävlar och muslimäckel. De fanns då och de finns nu.

Du kan aldrig tvinga en människa att gilla dig. Du kan inte säga åt en hel befolkning på tio miljoner invånare att de ska känna medkänsla för främlingar. Du kan inte besluta att invandring är bra för alla och att alla ska hålla med dig.

Ju mer du argumenterar desto mer kommer du förlora. Ju mer du skriker rasist, desto mer kommer de du skriker på att skrika tillbaka. Ju mer du slåss desto mer slag kommer du ta emot.

Vad skulle hända om vi slutade slåss och skrika tillbaka och i stället fokuserade på att kavla upp ärmarna och visa att det funkar? Det kommer ta tid. Det kommer vara svårt. Vi kommer stöta på hinder, göra fel och säga fel saker. Men under tiden kommer de små barnen som just nu sitter rädda på flyktingförläggningar att växa upp, lära sig det svenska språket och börja berätta sina berättelser. Om tio, tjugo eller trettio år kommer du läsa deras krönikor, böcker eller se filmer om deras liv. Om trettio år kommer tusentals av just de små barnen att vara en viktig och inflytelserik del av Sverige. Vill du fokusera på att lära känna nya människor i Sverige och visa att integration i förlängningen är något bra eller skrika på dem som inte håller med dig?

Läs mina andra krönikor på www.gp.se