Alla vill ha mångfald men utan invandring stannar Sverige.

När jag och min vän Jesper Strömbäck föreläste om mångfald och integration för 300 chefer i Karlstad så fick jag hans senaste bok ”Utan invandring stannar Sverige”. I samma veva satte jag ihop min kurs ”Alla vill ha mångfald men ingen vill dö”. Det slog mig hur jag och Jesper båda såg på människors olikheter på liknande sätt trots att vi var så olika. Han med sitt forskarperspektiv och jag som kommunikatör. Han med facklitteratur och siffror, jag med berättelser och storytelling. Han med fakta och jag med känslor. Båda närmade sig ämnet med från olika håll.

Nu planerar vi att göra saker tillsammans för att enas i arbetet för ett helare och öppnare Sverige. En av sakerna är att jag fått tre böcker av honom att lotta ut. Det enda du behöver göra är att följa instruktionerna nedan:

Registrera dig för min kurs ”Alla vill ha mångfald men ingen vill dö?” på Daily bits of här:

https://www.dailybitsof.com/courses/alla-vill-ha-mangfald-men-ingen-vill-do

Under de 15 dagar som kursen pågår så vill jag att du dokumenterar uppgifterna du gör. Det kan vara genom att skriva, fota, filma eller på andra sätt.

Du som redan har gjort kursen kan registrera dig igen, men dokumentera resan den här gången.

Du får gärna lägga ut din dokumentation i sociala medier för att peppa andra att öppna upp och jobba för integration. Hashtagga #allavillhamångfaldmeningenvilldö isåfall, och skicka med prinscreens i mailet.

När du är färdig så skickar du all dokumentation till caspian.almerud@gmail.com med rubriken ”Alla vill ha mångfald men ingen vill dö”, senast den 3/2 – 17. För att hinna med alla 15 delar måste du alltså vara registrerad för kursen senast den 19/1 – 17.

Lycka till!

Fördomsbattle.

 

Under 3 dagar åkte vi runt till 4 svenska städer och gjorde 5 föreläsningar om mångfald. Vi pratade om gemenskap, öppenhet, rädslor och fördomar. Under en av övningarna fick deltagarna skriva ner sina innersta fördomar. Syftet med övningen var att våga prata om det vi inte pratar om. Det som vi alla går runt och tänker och kanske skäms för att prata om.

Vi tror att det är värdefullt att vi öppnar dörren till dessa innersta rum och tänder ljuset. För när du har tryckt på ljusknappen och ser dessa små troll så är de inte lika farliga. De gillar inte heller uppmärksamhet och solljus. Och de hatar humor. Att skoja med sina fördomar skapar nämligen distans. Och när du får distans till dina fördomar inser du att du inte ÄR rasist, homofob eller sexist. Du HAR fördomar. Och något du HAR kan du göra dig av med.

Men det börjar med att vi pratar om dem. Så här är de fördomar vi samlade in anonymt från de hundratals människor vi träffade i Sverige 2016. Läs dem med för att förstå. Med mjukhet och med kärlek. Tänk att du också bär på fördomar. Tänk att syftet med detta är att vi ska bli medvetna och bli bättre.

 

 

Vi tror att folk i mindre städer är mindre öppna och mer korkade.

Vi tror att folk som röstar på SD är korkade.

Vi tror att alla jägare finner njutning av att döda.

Vi tror att dom som röstar på Trump är arga män och kvinnor.

Vi tror att längdskidåkare är trångsynta och inte kan bryta sina rutiner.

Vi tror att människor är dumma.

Vi tror att niqab och burka hindrar kvinnor från att bli jämställda.

Vi tror att tillställningar som denna ofta kan vara pretentiösa.

Vi tror att äldre personer är med främlingsfientliga än yngre personer.

Vi tror att alla kvinnor med svanktattuering är sämre föräldrar.

Vi tror att alla som röstar på SD är rasister.

Vi tror att alla som tigger bara är ute efter att lura oss.

Vi tror att arabiska män slår sina kvinnor.

Vi tror att personer som går in i väggen har svagare psyke än oss som inte gör det.

Vi tror att tiggare ingår i kriminella nätverk.

Vi tror att somalier är så långt ifrån vår kultur att integration är omöjligt.

Vi tror att alla hemlösa får skylla sig själva.

Vi tror att alla ingenjörer är torra.

Vi tror att alla arbetslösa är lata

Vi tror att alla som spelar golf är moderater.

Vi tror att alla som bor i Majorna är champagneproletärer.

Vi tror att kineser har svårt att säga nej.

Vi tror att människor från Finland har dåligt ölsinne.

Vi tror att rasister har frånvarande fäder

Vi tror att alla från Göteborg är självgoda.

Vi tror att alla som är yngre än oss är dumma i huvudet.

Vi tror att många invandrare begår brott.

Vi tror att Sverigedemokrater har dålig kunskap om omvärlden.

Vi tror att män med katter är mer introverta.

Vi tror att män som samlar på orkidéer eller liknande är tråkiga.

Vi tror att rikedom skapar egoism.

Vi tror att det finns en andel som älskar att gå på bidrag.

Vi tror att kineser är lite tröga.

Vi tror att män från Mellanöstern har dålig kvinnosyn.

Vi tror att människor som stannat på samma jobb i 10 år inte har något liv.

Vi tror att inte veganer kan vara moderater.

Vi tror att människor som pratar högljutt på ett språk vi inte förstår är arga.

Vi tror att människor som bor på samma plats hela livet är mindre allmänbildade.

Vi tror att folk som inte läser böcker är mindre empatiska.

Vi tror att bögar är mer konstnärliga än genomsnittsbefolkningen.

Vi tror att tjejer är sämre än killar på att arbeta i enkönade grupper.

Vi tror att alla som sitter med armarna i kors är stängda personer.

Vi tror att kvinnor som bär slöja är ofria.

Vi tror att överviktiga människor inte tar ansvar.

Vi tror att araber har lägre intelligens.

Vi tror att människor med privilegier inte kämpar för det de har.

Vi tror att stockholmare är kalla.

Vi tror att svenskar är stängda.

Vi tror att de som inte ser ut som oss är farliga.

Vi tror att gamla tanter ser ned på ungdomar och hur de “beter sig nuförtiden”

Vi tror att alla frikyrkliga människor är abortmotståndare.

Vi tror att alla svenskar som inte åtminstone en gång vandrat Kungsleden och gått toppturen till Kebnekaise är lite puckade.

Vi tror att Stockholmare är självgoda jävlar.

Vi tror att män är totalt emotionellt störda.

Vi tror att Iranier är väldigt stolta och lättkränkta.

Vi tror att medelålders män som pratar högt i högre utsträckning är mindre medmänskliga.

Vi tror att okända män från mellanöstern bär på ett hemligt bombbälte eller en påse sarin.

Vi tror att medelålders män som säger att de är feminister helst av allt vill ha flera sexiga kvinnor fastkedjade i köket.

Vi tror att ofta att någon som ser ut att ha utländsk bakgrund inte är svensk från början.

Vi tror att unga rika vita är dumma i huvudet, överklassbarn.

Vi tror att lågutbildade människor har fler rasistiska åsikter.

Vi tror att personer med dreads har sämre hygien.

Vi tror att nysvenskar fuskar mycket på prov i skolan och på universitetet.

Vi tror att kineser är lata, lömska, opålitliga.

Vi tror att nyrika beter sig som brats.

Vi tror att alla kineser tycker om fotografi.

Vi tror att väldigt feta människor inte tar ansvar får sin hälsa.

Vi tror att tjocka personer är lata.

Vi tror att ointressanta personer inte är värda att prata med.

Vi tror att män är mindre utvecklade än kvinnor.

Vi tror att människor som är uppväxta i en småstad och aldrig bott någon annan stans är mer korkade och inskränkta än oss andra.

Vi tror att de flesta är dumma eller outbildade.

Vi tror att kineser har det sämsta bordsskicket.

Vi tror att kvinnor är bättre än män.

Vi tror att svenskar är neutrala och “mellanmjölk”.

Vi tror att stockholmare inte bryr sig om övriga i landet.

Vi tror att yngre har sämre arbetsmoral.

Vi tror att alla som kommer från mellanöstern utövar hederskultur.

Vi tror att Trump och hans anhängare är lite korkade och mindre klyftiga än andra.

Vi tror att i Runby är många rasister.

Vi tror att personer som inte kan ta till sig andra åsikter än sina egna är väldigt ointelligenta.

Vi tror att alla lastbilschaufförer har problem med spriten.

Vi tror att alla som söker till såpor är kändiskåta.

Vi tror att män tror att de kör bil bättre.

Vi tror att gaymän har skön humor.

Vi tror att finnar inte gillar svenskar.

Vi tror att finnar dricker mycket alkohol.

Vi tror att säljare far med osanningar och är opålitliga.

Vi tror att alla som röstar på SD är mindre vetande.

Vi tror att killar som åker stadsjeepar vill se coola ut och skiter i miljön.

Vi tror att männen på Sandvikens järnverk inte kan vara feminister.

Vi tror att ekonomer är väldigt tråkiga.

Vi tror att abab-vakter och dörrvakter är misslyckade poliser som inte kom in på polishögskolan.

Vi tror att alla parkeringsvakter är outbildade människor som inte kan få ett bättre jobb.

Vi tror att alla trafikpoliser är maktgalna.

Vi tror att alla fågelskådare är nördar.

Vi tror att unga killar kör oansvarigt.

Vi tror att alla sd-anhängare är korkade.

Vi tror att alla esteter kan behöva bidrag.

Vi tror att religiösa människor är enkelspåriga och trångsynta.

Vi tror att de som röstar på Trump är outbildade.

Vi tror att människor som röstar på SD är okunniga.

Vi tror att de människor som röstade på Donald Trump är rasister.

Vi tror att moderater är arroganta.

Vi tror att Taxichaufförer är dåliga bilförare.

Vi tror att äldre inte borde ha körkort.

Vi tror att min chef alltid har budget som första prio.

Vi tror att alla som kan matematik är smarta.

Vi tror att ingen akademiker skulle rösta på SD.

Vi tror att alla sverigedemokrater vill ha ett ariskt samhälle.

Vi tror att män är sämre på att arbeta än kvinnor.

Vi tror att 08-or inte kan klara sig i skogen.

Vi tror att afrikaner inte tar ansvar för sina barn.

Vi tror att muslimer inte tillåter att andra religioner finns.

Vi tror att många fuskar med bidrag.

Vi tror att folk överdriver om arbetsbörda.

Vi tror att alla rasister ligger under normalbegåvning.

Vi tror att muslimer inte vill anpassa sig till svenska samhället.

Vi tror att somalier inte vill jobba.

Vi tror att våra politiker i Sverige inte det hur vanliga människor har det.

Vi tror att 90-talisterna är latare än föregående generationer.

Vi tror att män som tar hit en thailändsk kvinna gör det inte utav kärlek utan för att de vill ha en undernådig kvinna.

Vi tror att tonårskillar med invandrarbakgrund har en taskig kvinnosyn.

Vi tror att personer som röstar på SD är mindre intellektuella än genomsnittet i den svenska befolkningen.

Vi tror att äldre är mer försiktiga när de är ute och går.

Vi tror att alla män i hela Sverige som bakar är homosexuella.

Vi tror att svenskar är kalla.

Vi tror att svenskar vet bäst.

Vi tror att norrlänningar är sävliga.

Vi tror att religion, islam eller andra exkluderande religioner tror att de är bättre än andra.

Vi tror att alla unga killar med mellanöstern-utseende vill slåss.

Vi tror att lärare vill ha långa lov.

Vi tror att många politiker inte är smarta.

Vi tror att golfare är rika.

Vi tror att seglare är överklassnobbar i vita kläder som stor och jäser på bryggan.

Vi tror att människor med arabiskt ursprung är presumtiva självmordsbombare.

Vi tror att ungdomar i grupp är mer benägna att snatta i butiker.

Vi tror att många kvinnor i burka är förtryckta.

Vi tror att folk som klär sig provocerande vill ha uppmärksamhet och har dåligt självförtroende.

Vi tror att narkomaner alltid är oberäkneliga och bara bryr sig om sin drog.

Vi tror att alla brittiska män är svin.

Vi tror att kvinnor med slöja är förtryckta.

Vi tror att alla esteter har många smycken.

Vi tror att bland andra muslimer kan hålla på med tvångsäktenskap.

Vi tror att romer är tjuvar.

Vi tror att vita medelålders män är emot förändringar.

Vi tror att Trump kommer att förstöra planeten.

Vi tror att Trump kommer att göra det svårt för alla.

Vi tror att vi inte gillar tiggare.

Vi tror att stadsbor är dryga.

Vi tror att tjocka människor är ohälsosamma.

Vi tror att det är bättre att gå den längre välupplyst vägen istället för den dåligt upplysta skogsdungen ifall det skulle finnas ett gäng killar där.

Vi tror att 40-talister har fått mycket och styr vårt land med lite kunskap.

Vi tror att de som röstar på sverigedemokraterna inte är så intelligenta.

Vi tror att andra länder är mindre organiserade än Sverige.

Vi tror att personer som velar bara är fega.

Vi tror att personer som tycker annorlunda än oss inte är lika smarta som oss.

Vi tror att alla som röstat på Trump bor i husvagn. (Vi vet att det inte är så)

Vi tror att folk som ser ut på ett visst sätt inte pratar svenska.

Vi tror att tjejer med blonderat hår och ducklips och brunkräm är dumma.

Vi tror att människor med piercings och tattueringar är farliga.

Vi tror att folk som lever på bidrag inte vill ha jobb.

Vi tror att folk som röstar på SD är mindre intelligenta.

Vi tror att de som bär slöja inte har valt det själva.

Vi tror att hederskultur är patriarkalt där män styr kvinnor.

Vi tror att Svenska män som är tillsammans med asiatiska kvinnor är våldsamma eller kontrollerande.

Vi tror att att tiggeri till stor del är organiserad.

Vi tror att personer med Kånkenryggsäck är miljöpartister.

Vi tror att personer med många tatueringar är kriminella.

Vi tror att en del ensamkommande barn är äldre än de säger.

Har du fyrahundra släktingar?

lillalogo

 

 

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-har-du-fyrahundra-släktingar-1.16561

 

Slår muslimer sina kvinnor? Luktar somalier annorlunda? Är alla män med långt mörkt skägg terrorister? Hur kommer det sig att du pratar så bra svenska trots att du är invandrare?

Om du skulle ha problem med ditt telefonabonnemang så kan du vanligtvis gå in på operatörens hemsida och hitta en flik som heter FAQ. Det betyder Frequently Asked Questions eller ”Vanliga frågor” på svenska. Det är frågor som tillräckligt många människor har frågat så att företaget har förstått att det är något som många undrar. Därför har de skrivit ut både frågorna och svaren på dessa frågor så att kundtjänsten kan ägna sig åt att hjälpa kunderna med annat.

Året är 2016 och Sverige behöver ett forum där människor kan ställa frågor och få svar om invandring, mångfald och integration utan att bli kallade korkade, rasister eller dåligt pålästa.

Hur kommer det sig att du pratar så dålig svenska trots att du bott här så många år? Har du fyrahundra släktingar? Kom hela din familj i en gummibåt? Äter man pasta i Irak?

För ett par dagar sedan började jag be människor på Facebook att skicka mig sina frågor om mångfald, integration och invandring. Jag lovade att inte döma eller kritisera utan bara ta emot frågorna, lyssna och försöka samla kunskap och svar från olika perspektiv för att skapa mer förståelse. Jag har fått hundratals mejl.

Finns det mobiltelefoner i ditt hemland? Lärde ni er engelska där du gick i skolan i bergen? Är jag rasist om jag är rädd för vissa invandrare?

Jag kom till Sverige för 30 år sedan och berättar fortfarande för människor jag träffar om kulturkrockar, förklarar vilka missförstånd som kan uppstå när en familj kommer från Iran till Sverige 1985 och hur många sorgliga, komiska, mänskliga och frustrerande fel som kan uppstå.

Vissa dagar orkar jag inte förklara. Vissa dagar gör jag det gladeligen. Vissa gånger blir jag frustrerad. Andra gånger blir jag lycklig över att en person tagit sig mod att komma fram och fråga. Men jag har inte alla svar. Jag kan inte tala för alla iranier. Jag kan inte tala för alla invandrare. Jag kan inte ta mig tid att förklara för varje person som kommer fram hur jag föddes, hur vi flydde, hur det är att växa upp i Sverige om man har invandrarbakgrund eller hur det är att vara vuxen nu och se nya flyktingar komma. Jag vill berätta. Jag vill gärna dela med mig. Men ibland räcker inte energin. Och jag vet många som inte ens vill. De vill inte att du tar på deras hår. De vill inte ha frågor om sitt skägg. De vill inte att du anmärker på deras sätt att prata, gå, klä sig. De vill inte höra att de luktar annorlunda. De är trötta på att behöva bära stämplarna. Det måste också få vara okej.

Året är 2016 och det spelar ingen roll hur mycket jag är klar med att berätta och förklara. För att vi ska sluta vara främlingar behöver vi fortsätta sprida kunskap, fortsätta prata med varandra och fortsätta ställa dumma, nyfikna, självklara frågor. Annars kommer vi aldrig lära oss. Annars kommer vi aldrig vidare.

Tumme upp:

It-guiden i Örebro där nyanlända tonåringar lär seniora svenskar internet och mobiltelefoni. I utbyte lär de sig svenska och får en guidning om det svenska folkhemmet.

Tumme ner:

Att vi fortfarande inte har en sampolitisk och nationell vision för integration i Sverige.

 

Lilla mångfaldsskolan finns på Facebook nu: 

https://www.facebook.com/lillamangfaldsskolan/ 

Vad vill du berätta?

14446191_351576208510767_7456603281295680351_n

 

När jag var fyra år hade jag väldigt svårt att sova. Flykten från Iran till Sverige var över men kriget hade skakat om hela min familj. Varje gång pappa släckte i sovrummet fylldes de mörka väggarna av gulröda explosioner och grönt självlysande bombflygplan. Jag bad honom att lämna dörren på glänt så att vardagsrummets varma ljus kunde hitta in. Ljudet från mamma och pappas trygga mumlande i soffan var min livlina till verkligheten.

Ibland låg jag och bläddrade i serietidningar för att ha något att göra i sängen eftersom jag ändå inte kunde somna. Det flyttade mitt fokus från de brinnande väggarna och placerade det istället över äventyrande ankor, galler som slogs mot romare eller ett broderligt rövargäng i olika storlekar som skulle råna en diligens.

Jag kunde inte läsa när jag började mitt serietidningsbläddrande men efter ett tag började jag lägga ihop vissa tecken jag kände igen med andra och utan att egentligen förstå det själv så kunde jag till slut förstå vissa ord. Orden kopplades ihop med varandra och med de bilder jag såg framför mig. Mamma och pappa mumlade i vardagsrummet. Någon ringde från Iran. Någon grät i luren. Väggarna rörde sig. Det vibrerade långt under höghuset vi bodde i. Men jag kände mig lugn. Den tecknade världen gjorde mig trygg.
När jag var sju år började jag skolan. Jag kunde läsa och skriva flytande och plöjde flera serietidningar per dag. Jag satt på bibliotekets serieavdelning och läste vuxenserier i smyg. Fornnordiska myter, mörka äventyr med sexuella undertoner, groteska serier med märkliga monster.

Första dagen i skolan kom en svensk pojke fram till mig och frågade var jag kom ifrån. Göteborg svarade jag men han trodde inte på mig. Han började skratta och pekade på mig. Hans kompisar skrattade också. Jag var inte särskilt lång eller stor men jag var snabb. Han märkte inte att min lilla knytnäve träffade hans ansikte men han märkte det när blodet började rinna ner mot läppen.
Lärarna kallade till krismöte första veckan. Jag skulle bli utredd hos en barnpsykolog. Efter tre veckors bläckplumpstester, klossar och prov hos den inlyssnande kvinnan fick jag diagnosen
”understimulerad”. Lärarna föreslog därför att jag skulle hoppa över två årskurser. Det ville jag inte. I 3:e klass gick det ännu större pojkar.
Min klassföreståndare hette Maj-Britt. En äldre kvinna med grått kort hår och ljusblå ögon. Hon skulle snart gå i pension och vi skulle bli hennes sista klass. Hon gav oss allt hon kunde eftersom det var det sista hon skulle få göra som lärare. Vi fick lära oss gammaldags skrivstil, sätta upp pjäser, lära oss gamla svenska sånger och ramsor och dyka med huvudet först in i hennes enorma biblioteket av konst, kultur och kunskap.

Maj-Britt gav mig min första kapitelbok. Jag minns omslaget tydligt. Den hette ”Pojken som inte ville bada”. Medan de andra barnen kämpade med flerstaviga ord fick jag dyka ner i berättelse efter berättelse. Det blev som en drog. Maj-Britt var min litteraturlangare. Jag plöjde bok efter bok. Astrid Lindgren. Kerstin Sundh och Mirandaböckerna. Viveca Lärn Sundvall och böckerna om Mimmi, Anders och Eddie. Tove Jansson.
Efter ett halvår fick jag min första skrivbok av Maj-Britt. Hon lutade sig fram över mig och frågade om det inte var dags att jag delade med mig av mina berättelser.

”Vad vill du berätta Navid?”

Det fanns ingen startsträcka. Det fanns ingen tvekan. Det var som att Maj-Britts fråga var en tändare och jag var fullt med krut. Det sprängdes ur mig som en våldsam tsunami av bilder, berättelser och karaktärer. Den har fortsatt sen dess.
Idag är jag trettiotre år gammal och livnär mig på att skriva och tala. Jag har själv en dotter på sju år. Vi älskar berättelser. Vi lyssnar och läser. Tittar och berättar. Tove Jansson, Astrid Lindgren, Kerstin Sundh. De är kvar. Och de har fått sällskap av Barbro Lindgren, John Lassiter, Hayao Miyazaki, Don Rosa och tusen andra magiker.
Imorgon ska jag föreläsa om mångfald på Bok och Bibliotekmässan i Göteborg och allt jag kan tänka på är att om Maj-Britt inte hade lyssnat på mig och min berättelse så hade jag inte varit den jag är idag. Jag hade inte gjort det jag gör. Jag hade inte haft ett språk.
Jag hade inte trott att också jag hade något att berätta.

Tankar för dagen: Om att leva i mellanförskap.

sportanlage_heerenschuerli_korridor_garderobengebaeude

 

Jag föddes mellan boxarna. Jag växte upp mellan boxarna. Där kan vi mötas och lära oss av varandra.  Där kan vi tänka utanför boxarna. Vill du lära dig att öppna dörren ut till korridoren? Just nu har vi en kurs i öppenhet hos Daily bits of där du får små utmaningar en gång om dagen i 15 dagar. Länk till kursen hittar du i det senaste inlägget.

 

Länk till SR:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/451709?programid=1165 

Jag vaknar upp mellan krig och fred

665688-war-and-peace-picture

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-jag-vaknar-upp-mellan-krig-och-fred-1.5189 

 

 

Jag sitter i en buss som kör genom den bosniska natten. Bredvid mig sitter en av de tjugo ungdomar som är med på studieresan vi gör för att lära oss mer om vad som händer när främlingsfientlighet får pågå och övergå till folkmord och etnisk rensning. Han är själv ensamkommande flykting från Afghanistan och har bott i Sverige i två år. Jag tänker på min egen flykt trettio år tidigare. Hur historien upprepar sig som en långsam karusell.

Jag vaknar upp och vi är framme i Sarajevo. Jag vaknar upp av att hotelltelefonen ringer in den nya dagen. Jag vaknar upp och vi sitter på bussen igen. Vi kör förbi kyrkor, synagogor, moskéer, husfasader perforerade av kulhål, stora höbalar, herrelösa hundar, vinkande gamlingar, skrattande barn.

Jag vaknar upp på begravningsplatsen i Srebrenica där över 8 000 människor slaktades under nio dagar i juni 1995 på grund av att de trodde på fel gud. Jag vaknar upp ännu mer när guiden berättar om hur han själv som femtonåring såg sin pappa och sin tvillingbror skjutas ner av skrattande soldater. Hårstråna på mina armar vaknar upp när han berättar att de fortfarande hittar massgravar och att alla de döda fortfarande inte är identifierade.

Jag vaknar upp på innergården till en moské i centrala Sarajevo där katterna jagar fram på marmorplattorna. Jag vaknar upp vid en kyrka hundra meter bort. Jag vaknar upp i en synagoga två hundra meter bort. Rabbinen berättar om hur en muslimsk kvinna i nikab varje dag slog följe med sin judiska väninna ner till torget i centrala delen av stan. Hur hon använde sin egen klädsel för att dölja väninnans gula davidsstjärna på armen så att de tyska soldaterna inte skulle se att hon var jude.

Jag vaknar upp på platsen där attentatsmannen sköt Franz Ferdinand och hans fru Sofia och därigenom startade ett av de blodigaste krigen i mänsklighetens historia. Jag vaknar upp när jag ser röda fläckar på stadens gator. Spår efter granatsplitter som stadsborna fyllt med röd färg. Det kallas för Sarajevos rosor. De sparar varje kulhål, varje gravsten, varje hål i stadens ansikte som ett minne för att inte glömma.

Jag vaknar upp på planet på väg hem och tänker på likheterna mellan krig och fred. Hur de hänger ihop och går i armkrok till oss människor varje dag för att vi ska välja. Vilket liv vill vi leva idag? Hur vill vi leva med varandra i dag?

Du och jag väljer att vara fredliga tillsammans. Du och jag väljer att kriga tillsammans. Det finns inget tredje val. Att inte välja mellan krig eller fred är att tillåta krig. Det finns ingenting i rummet vi kallar för neutralitet. Det rummet har de som väljer krig minerat från golv till tak och så fort du kliver in i det rummet och tror att du slipper välja sida så har du gjort det. Du har valt krig.

 

 

Tummen upp

Siavosh Derakthi som grundat Unga Mot Antisemitism och Främlingsfientlighet. En av Sveriges stora världsförändrare och en bror för mig.

Tummen ned

Att inte fler svenska skolor, företag och organisationer förstår vikten av att åka till Bosnien för att ta del av det folkmord som skedde för knappa tjugo år sen.

 

 

Ska vi prata om vad jag är eller om vem jag är?

inlagg

 

 

När någon frågar om jag är svensk eller iranier svarar jag: ja. Jag föddes i Iran och sprang som två-åring mellan min mormors hus och skyddsrummet under jorden. Växte upp i Sverige och sprang mellan att äta pizza med mina klasskramater i bomberjacka och rakade skallar till datasalen där vi hackade lärarnas mailkonton och spelade Counterstrike.

Jag är inte iranier. Jag är inte svensk. Jag är Navid. Och när jag 30 år gammal ser ett klipp när några politiker från Sverigedemokraterna talar om för komikern Soran Ismail att Sverige inte är hans land blir jag både ledsen och arg. När jag efteråt ser hur människor på sociala medier fortsätter kalla varandra för blatte, svenne, vänsterpack och jävla borgare blir jag både arg och ledsen.

Jag är inte antirasist och du är inte rasist. Jag är Navid och du är du. När vi inte förstår varandra så börjar vi kasta etiketter som Super Mario kastar sköldpaddskal. När vi debatterar med varandra lyssnar vi lika bra på varandra som Donald Trump lyssnar på sin Twitter-rådgivare. Det hjälper inte att göra varandra till ännu mer främlingar. Avstånden är stora nog som de är. Filterbubblor blåses upp och växer. Vi lever i parallella verkligheter och istället för att försöka förstå varandra mer och kliva in i varandras liv kliver vi längre ifrån.

Världen är inte svart eller vit. Det finns inga vi och dem. När du tror att du är anti-rasist bara för att det står på en pin på din skjorta har du fel. När du tror att en annan person är rasist bara för att den personen säger korkade, ogenomtänkta, känslofyllda eller konfliktskapande saker har du fel. Det finns lika mycket rasism i dig och mig som det finns i marscherande skinnskallar.

Om du tycker att jag är en idiot som skriver det här så vill jag be dig om en sak. Fundera på detta: tänk om du har fel. Tänk om det finns något värdefullt här som du missar för att du är upptagen med att vara arg på mig. Tänk om du är så upptagen med att tro på myten om vi och dem att du sätter punkt med ditt ”idiot!”. Att du slutar tänka. Vad händer om du fortsätter tanken? Om du följer den lite djupare? Lite längre?

När jag spelade golf med Jimmy Åkesson pratade vi om hip-hop. Fördomarna haglade. När jag frågade Stefan Löfvén om han ville spela golf och prata integration kom det fram att han hade enorma fördomar mot golf. Och mot Sverigedemokrater. När jag träffar antirasister snackar de skit om varandra, andra politiska aktivister och Sverigedemokraterna. När jag träffar en Sverigedemokrat snackar den skit om F!.

Jag är inte antirasist eller rasist. Jag är inte iranier eller svensk. Jag är inte SD eller S. Jag är inte som den eller den. Jag är inte med på uppdelningen. Jag är inte med på den separationen. Jag är inte med i spelet som spelas. Jag vägrar. Jag står med ena foten i ena och andra i andra. Jag står mellan väggarna. Jag vägrar säga vilket team. Jag vägrar säga vi eller dem. Jag står här tills jag inte är ensam längre.

Vad betyder integration egentligen?

Segregation Integration Inclusion

Kompis. Vi behöver prata om integration. Sverige har sedan urminnes tider haft invandring både i form av människor som väljer att komma till vårt land för att studera eller jobba och människor som tvingas hit för att fly undan terror, krig och svält. Bara på senare tid har vi sett arbetskraftsinvandringen på 70-talet, krigsflyktingarna på 80- och 90-talen och vidare till idag då vi ser en blandning av anledningar till att lämna sitt hemland och välja Sverige som ny jord att plantera sina rötter.
Att människor kommer hit är i sig inte integration.
Att människor flyr eller lämnar sina länder är inte integration.
Att vi välkomnar dem till Sverige är inte integration.

För att förstå vad integration innebär behöver vi börja med att titta på de människor som kommer hit. Du kan inte kalla dem för invandrare. Du kan inte kalla dem för flyktingar. Du behöver lyfta blicken och förstå att det finns tusen anledningar till att lämna sitt land, tusen anledningar att välja just Sverige och ytterligare tusen sätt att komma hit. Du behöver förstå att det finns hundratals olika länder att komma ifrån, tusentals religioner och ytterligare tusentals städer att lämna. De människor som kommer hit har olika typer av värderingar, kulturer, utbildningar, bakgrunder, ideologier och religioner i bagaget. Ordet invandrare räcker inte längre. Du kan inte använda ett ord för att gruppera alla dessa människor.
Att vi kallar människor för invandrare är inte integration.

När människor väl har kommit hit har det funnits en stor välvilja från oss svenskar att hjälpa människor till utbildning, bostad och arbete. Vi har hjälpt hundratusentals människor att förstå de svenska systemen. A-kassa, CSN, föräldrapenning, bostadsmarknad, fackföreningar, försäkringssystem, välfärd, föreningsliv, folkbildningsrörelser, public service, allemansrätt, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Alla dessa otroliga idéer och värderingar som gör mig så stolt över att vara svensk. Ett stödsystem som finns för att hjälpa människor att leva, må bra och bidra till vårt svenska samhälle. Det finns en del kritik mot hur våra system har fungerat och inte. Det finns en hel del fel att påpeka men också en hel del att berömma Sverige för.
Men det är inte integration. Kalla det assimilering. Kalla det etablering. Kalla det vad du vill men det är inte integration.
Att lära människor svenska språket, om den svenska kulturen och de svenska systemen är inte integration.

”I samhällsvetenskaper och politisk debatt brukas begreppet ’integration’ för att beteckna en förening av skilda delar till en större helhet. Ordet kan användas för att beteckna ett önskat mål eller tillstånd av enhet som man vill nå, men även de processer som kan leda till målet.” – Wikipedia.

Vi behöver prata om integration. Inte med en eller några personer. Inte med ett eller ett par partier. Inte utan folk som röstar på ett visst parti. Inte utan de som är missnöjda, arga och våldsamma. Inte utan den som inte vill. Vi behöver prata om integration med varandra. Med alla som lever i Sverige idag. Det betyder inte att vi behöver vara överens hela tiden. Det betyder inte att vi behöver hålla med varandra. Det betyder inte ens att vi behöver komma fram till ett svar. Vi behöver prata om integration med varandra och fortsätta göra det eftersom det är just det som är integration. Det är en pågående resa. Det är ett pågående samtal av delarna i ett samhälle, medborgarna i ett land. När våra partiledare och politiker utesluter vissa människor ur samtalet har de redan där misslyckats med integrationen. När våra journalister utpekar vissa delar av befolkningen som korkade eller som rasister har de där och då satt punkt för samtalet. När aktivister, medborgarrättskämpar och toleransbeivrare säger att alla får vara med men inte den och den så har de misslyckats med integrationen. Det är inte integration. Det är inte en förening av de skilda delarna. Det är en ytterligare separation av delarna. Det är att öka avståndet mellan delarna. Det är ett segregera, polarisera, dela upp.
Det är inte integration.

Det är först när alla människors röster blir hörda i ett samtal om vår gemensamma framtid som vi närmar oss något som kallas integration. Jag säger inte att det är lätt. Jag säger inte att det är smärtfritt. Jag säger inte att det blir utan konflikt eller friktion. Jag menar att samtalet om integration är just det: fyllt av sorg, känslor, frustration, ilska och smärta. Vi är människor. Vi bär på sorg. Vi bär på ilska. Vi bär på konflikter. I oss själva och mellan varandra. Samtalet om integration handlar inte om att undvika smärtan utan om att inkludera den. Att förstå att den finns och att den behöver höras och synas. Bara för att vi undviker att prata om något betyder inte att det försvinner. Tvärtom. Det vi inte pratar om kan vi inte heller hantera. Det som finns i det fördolda och i det kollektivt undermedvetna växer utan kontroll och med våld. Att Sverige ser ut som det gör idag och att de splittringar, våldsamheter och grupperingar som uppstår idag gör just det är till stor del för att vi inte har pratat med varandra. Det är ett resultat av att vi har stängt ute människor, struntat i att lyssna på dem och inte gjort dem till medskapare av ett gemensamt samtal. Det är inte integration.

Jag skriver inte det här för att göra dig hopplös. Tvärtom. Jag har så mycket hopp inom mig att jag håller på att gå sönder. Jag reser runt och träffar människor, företag och organisationer och märker av det enorma engagemang som finns. Jag märker av den enorma frustration som vi alla bär. Jag tolkar det som en längtan efter ett bättre Sverige. Jag tolkar det som en längtan efter att få drömma om någonting bättre.
Tänk dig hur mäktigt det är att vi inte har provat integration i ett av världens bästa länder. Tänk om vi skulle göra det på riktigt. Föreställ dig ett Sverige där du pratar med människor som inte tycker som dig. Föreställ dig ett Sverige där det är okej att tycka olika. Föreställ dig ett Sverige där vi tar konflikter, vågar bråka och gör det med respekt och för att vi vill bygga något starkare tillsammans. Föreställ dig ett Sverige där vi pratar för att göra oss förstådda och människor lyssnar för att förstå. Föreställ dig ett Sverige där integration inte är påtvingat på massorna av politiker utan något vi gör tillsammans för att vi alla vinner på det. Föreställ dig integrationens plussummespel, ett Sverige där vi tillsammans förstår vinsterna i att skapa ett land tillsammans. Ett land där föreningen av de skilda delarna blir större än helheten. Ett större Sverige. Ett starkare Sverige.  Men för att förändra samhället behöver vi förändra samtalet. Och det börjar inte i riksdagen. Det börja här. Med dig och mig.

Golfa med Sverigedemokraterna, äta kattmat och hoppa fallskärm

Han berättade också om när tillvaron gick över styr efter att han varit utskälld programledare för Filmkrönikan i SVT:
– Jag började sova sämre och åt koffeintabletter för att komplettera mitt enorma kaffeintag. Efter ett tag började jag tugga rosenrot. Somnade vid midnatt och vaknade halv ett av att hela min lägenhet var förvandlad till ett akvarium. Hjärnan sov men kroppen var vaken. Jag fick tejpa för mina fönster med filmaffischer för att slippa se ut. Utanför flöt döda kroppar, färgglada fiskar och tecknade maneter runt. Jag ringde polisen tre gånger för att jag trodde att någon försökte bryta sig in i lägenheten.

Han tog sin upplevelse och gjorde musik av den. Resultatet blev karaktären Cobra Charlie och tio låtar på en skiva som fick heta: ”Jag kommer tappa det”.

Navid ledde under 2014 UR:s  omtalade dokusåpa Diktatorn. Han är föreläsare i kreativitet och initiativtagare till Samtalsaktivisterna i Malmö. Frontsångare i bandet Navid Modiri & Gudarna. Driver en kommunikationsbyrå som heter Doost. Var programledare för Frank i P3 och Filmkrönikan i SVT. Gick skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. Drev prisade bloggen 365 saker du kan göra under 2009 där han gjorde saker han inte tidigare gjort och skrev om det.

– I mitt program ska jag prata om vad flykt har med kreativitet att göra, om hur jag med hjälp av Facebook vann en golfrunda med Jimmie Åkesson, hur jag fick en miljon bloggläsare  att äta kattmat och hoppa fallskärm, att jag nästan dog i en skogsdunge på en kursgård i Östergötland och hur mitt jobb handlar om att berätta för tusentals människor varje år om att världen är påhittad.

Dags att sluta skrika på rasisterna


Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken: http://www.gp.se/nyheter/kronika/1.2996774-navid-modiri-dags-att-sluta-skrika-pa-rasisterna.

Tänk dig att det är julafton 1985 i en liten stad i Skåne. På en flyktingförläggning sitter en tvåårig flyktingpojke från Iran och tittar fascinerat på den rödklädda mannen i vitt skägg som delar ut presenter till de mörkhåriga barnen. Han tittar på sin mamma som ler med tårar i ögonen och sen på sin pappa som ler men också skrattar lite förvånat. De har hört talas om konceptet jul innan men ingen av dem har firat det. Allt är nytt: snön, julklapparna, dragspelet som en av nissarna spelar på och varenda del av flyktingförläggningen är klädd i glitter. En reporter och en fotograf från lokaltidningen är på plats och lyckas fånga de små flyktingbarnen på bild. Mitt i bilden ser du den lilla pojken som ler tillbaka mot sina föräldrar.

Den lilla pojken är jag.

För trettio år sen flydde tusentals iranier från krig och förtryck för att söka skydd i det trygga landet Sverige. Mottagandet var blandat: det var de som inte ville att vi skulle komma hit och det var de som hjälpte oss med allt vi behövde. Den äldre mannen i klädbutiken i Nässjö som hjälpte oss att hitta varma vantar inför den kalla svenska vintern. Kassabiträdet i Karlstad som förklarade vad en mellandagsrea var. Bokhandlaren i Ystad som sålde ett svenskt lexikon till mina föräldrar. Min klassföreståndare i lågstadiet på Norra Hisingen som lärde mig att älska svensk poesi.Samtidigt fanns de som inte ville ha oss här. De med bomberjackor som skrek. De som kastade sten. De som maskerade sig och demonstrerade. De som skrev insändare om hur vidriga vi var och hur illa vi luktade. De som kallade oss för svartskallar, blattar, invandrarjävlar och muslimäckel. De fanns då och de finns nu.

Du kan aldrig tvinga en människa att gilla dig. Du kan inte säga åt en hel befolkning på tio miljoner invånare att de ska känna medkänsla för främlingar. Du kan inte besluta att invandring är bra för alla och att alla ska hålla med dig.

Ju mer du argumenterar desto mer kommer du förlora. Ju mer du skriker rasist, desto mer kommer de du skriker på att skrika tillbaka. Ju mer du slåss desto mer slag kommer du ta emot.

Vad skulle hända om vi slutade slåss och skrika tillbaka och i stället fokuserade på att kavla upp ärmarna och visa att det funkar? Det kommer ta tid. Det kommer vara svårt. Vi kommer stöta på hinder, göra fel och säga fel saker. Men under tiden kommer de små barnen som just nu sitter rädda på flyktingförläggningar att växa upp, lära sig det svenska språket och börja berätta sina berättelser. Om tio, tjugo eller trettio år kommer du läsa deras krönikor, böcker eller se filmer om deras liv. Om trettio år kommer tusentals av just de små barnen att vara en viktig och inflytelserik del av Sverige. Vill du fokusera på att lära känna nya människor i Sverige och visa att integration i förlängningen är något bra eller skrika på dem som inte håller med dig?

Läs mina andra krönikor på www.gp.se