Kom vi brinner

Elden. Den som de persiska magikerna, madjis, vaktade. Eld promenera med mig som i Twin Peaks och David Lynchs transcendala meditation, elden som brände bakom hans ögonlock. Elden som brann i Amy Winehouse, Patti Smith och Billy Holliday. Elden som slickar mannens gigantiska armar i Nevadaöknen varje år. Den glödande kärnan av eld i vår planet. Den glödande stjärnan av eld ovanför våra skallar som ger oss liv, mat och ljus. Guds sol. Inte Guds son. Elden som Jed bränner sina broar i, spirituell autolys eller vad fan det heter på svenska, jag vet inte. Jag är bara en elev. Elden min moster satte i spel över sig själv när hon inte orkade med sin våldsamma man längre. Barnen som blev kvar i askan av henne. Två ofrivilliga Fenixar. Elden. Den som brinner i mitt nervsystem eller som jag tror brinner i mitt nervsystem. Det feldiagnostiserade engagemanget som egentligen bara är längtan efter hem och lugn och ro. Elden vi satt runt och berättade historier när vi var små, när vi knappt hade hittat på något än. Skapade Gudar och Gudinnor. Berget och Himlen. Örnen och Trädet. Elden. Som Zarathustra stirrade rakt in i och såg visionerna om frälsarens återkomst. Samma eld som vi brände häxor i. Som vi brände kättare i. Som vi brände otrogna i. Som vi hoppar över under Nowrooz. Som vi bär i håret under Lucia. Som vi började laga mat över. Elden som härjade i våra byar så att vi flydde hit för att släcka elden över de flyktingförläggningar vi placerades i. Elden på oljefälten i Kuwait. Bokbål. Lågan som tänder cigaretten. Elden som skickade speglar mot Platons grottvägg. Elden som brände fingrarna på den som gick för nära. Som svedde fjädrarna på den som flög för nära. Khalesis drakar. Domedagsberget. Elden som skjuter ut genom Harrys trollstav. Elden som exploderar över Hiroshima. Som ger oss mat och död. Elden som tog ut en hel skog och våra förfäder gick runt i de rykande askorna och hittade helgrillade harar och rådjur. Elden som vita plantageägare torkade tobaksblad över och sen när skörden hängde på tork stekte en hel gris över glöden. Svarta och vita åt tillsammans. Enda gången någonsin. Den olympiska elden. Eldarna som brände upp sex miljoner judar. Eldarna som härjade över bokryggarna på biblioteken som erövrarna inte önskade ha kvar. Elden som brinner inuti dig när du ser honom. Elden i bilarna i förorterna som knuffas ut ur vår gemenskap. Elden vi skickar rakt upp mot rymden varje nyårsafton som ett fylle-sms för att få universums uppmärksamhet om och om och om igen. Vi lever. Vi är här. Vi har tänt eldar i tiotusentals år nu. Kom.

Skillnaden på magi och politik

När jag känner ett behov av hopp brukar jag leta bland magikerna: Hayao Miyazaki, Astrid Lindgren, Dr Seuss, Tove Jansson, Banksy, Marina Abramovic, Ai Wei Wei. Fantasidyrkare. Drömvävare. De som använder sina händer som ett fång av trollspön. Som en slags barn av Edward Scissorhand och Magica De Hex: varje finger skjuter en förtrollelse och besätter världen. Kanske åkallar de det som redan finns inbäddat i väven. I våra skallar. I mossan.
I stjärnbanéret ovanför oss. I lavan som rinner under oss. I de sprakande fältrn mellan himlakroppar.

Spell betyder både förtrolla och stava på engelska. De största magikerna var de som bemästrade språket, inte som förklaringsmodell men som förtrollningsmodell. Det är skillnaden på politiker och drömmare. Realister och orealister. Båda behövs men av olika anledningar. Realisterna ser världen för vad den är. Orealisterna för vad den kan bli.

Magi betyder ursprungligen: den som vaktar elden. Att vara magiker är inget mystiskt och oförklarligt. Det är ett av de äldsta hantverken som vi människor upptäckt. Inte skapat.
Upptäckt.

Magikerna ser inte världen som cement utan som lera. Formbar och lekbar. De ser koden bakom utförandet. Knapparna bakom stormarna. Med snabba fingrar och smattrande tungor skapar de världar, magiska garderober, melankoliska dalar, sprakande skogar. Genom att bjuda in oss i de påhittade världarna påminner de oss om att vår värld är precis lika tecknad och påhittad. Gjord av lera. Färgsatt i den palett vi för tillfället valt.

Världen runt oss är resultatet av våra tidigare gemensamma tankar, handlingar och formler. Den där smutsiga paletten om misstänksamhet, konkurrens och främliggörande har gjort sitt. Vi kan de färgerna. De är grådaskiga. Brunsvarta. Kladdiga och äckliga.
Jag är redo för en ny berättelse nu.
Jag är så in i själen trött på den gamla.