Ex-nazist och ex-flykting tar en kaffe

7c732e41bd4e2b97fb82545edb3a0bd4-597x400

 

 

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-ex-nazisten-och-ex-flyktingen-lagar-mat-ihop-1.798829

 

 

 

Jag sitter på ett kafé i närheten av min lägenhet i Malmö och väntar på Tobias. Jag dricker en kaffe och tittar efter nödutgången. Om det är ett bakhåll och jag blir påhoppad av fem rasister behöver jag veta hur jag tar mig därifrån. Jag tar ett andetag och väljer att sitta kvar.

Tvåhundra meter bort närmar sig Tobias långsamt kaféet där vi ska träffas för första gången. Han funderar på om han borde ha tagit med sig ett knogjärn eller fem polare. Han ångrar lite att han gick med på mötet. Tänk om det är fem antirasister som sitter på kaféet och väntar på honom i ett bakhåll. Han tar ett andetag och väljer att fortsätta gå.

Det har nu gått två år sen vårt första möte på kaféet. Sedan dess har jag och Tobbe föreläst tillsammans, turnerat på skolor och utbildat elever, lärare och rektorer i samtalsteknik. Vi har blivit hotade, intervjuade och ifrågasatta. Vi har hängt, lagat middag och umgåtts som goda vänner gör. Ex-nazisten och ex-flyktingen. Eller som vi brukar säga: Tobias och Navid.

Det är få människor som har lärt mig så mycket som Tobias; om varför människor väljer att gå med i extrema rörelser, om varför människor väljer att rösta på främlingsfientliga partier, om varför människor väljer att marschera, slåss eller klottra hakkors.

Jag vill inte dela upp mer. Jag vill välja något annat. När någon nuförtiden tvingar mig att antingen kalla mig antirasist eller vara rasistmaskot så tar jag ett andetag.

Vi står i ett klassrum på en högstadieskola i Skåne. Tillsammans med våra kollegor leder Tobbe och jag ett två timmars samtal om rasism med en högstadieklass. Vi har ställt två frågor:

1) Vad tror du händer med en människa som blir utsatt för rasistiska kommentarer eller handlingar?

2) Vad tror du händer med en människa som kallas för rasist?

På första frågan svarar de flesta elever att personen blir ledsen, arg, aggressiv, hamnar i skam, utanförskap och att detta kan leda till värre saker som våld, extremism och hat.

På andra frågan svarar de flesta elever att personen blir ledsen, arg, aggressiv, hamnar i skam, utanförskap och att detta kan leda till värre saker som våld, extremism och hat.

Eleverna ser nyanser och förstår att världen inte är svart eller vit. De förstår att människor inte är onda eller goda. De förstår att det som är rätt för en kan vara fel för en annan. De tar ett andetag och väljer att inte välja mellan vi och dom, mellan rätt och fel, mellan gott och ont.

Efter samtalet berättar jag och Tobias för några av eleverna om vårt första möte. Hur han på väg till kaféet och jag sittandes på kaféet försökte andas igenom våra fördomar om varandra och slogs mot de rädslor vi hade uppfostrats i. Hur det tog kraft att verkligen lyssna på varandra för att försöka förstå. Hur det tog tid att börja lita på den andre. Att det tog tid att välja att tro på något annat.

Tumme upp: Chelsea Does på Netflix som med humor provar och recenserar komplexa ämnen som rasism, droger och giftermål.

Tumme ner: Att svenska skolor ägnar mer tid åt ämnen som matematik och grammatik än åt rasism, integration och sociologi för att hjälpa unga medborgare förstå och leva med varandra.

Golfa med Sverigedemokraterna, äta kattmat och hoppa fallskärm

Han berättade också om när tillvaron gick över styr efter att han varit utskälld programledare för Filmkrönikan i SVT:
– Jag började sova sämre och åt koffeintabletter för att komplettera mitt enorma kaffeintag. Efter ett tag började jag tugga rosenrot. Somnade vid midnatt och vaknade halv ett av att hela min lägenhet var förvandlad till ett akvarium. Hjärnan sov men kroppen var vaken. Jag fick tejpa för mina fönster med filmaffischer för att slippa se ut. Utanför flöt döda kroppar, färgglada fiskar och tecknade maneter runt. Jag ringde polisen tre gånger för att jag trodde att någon försökte bryta sig in i lägenheten.

Han tog sin upplevelse och gjorde musik av den. Resultatet blev karaktären Cobra Charlie och tio låtar på en skiva som fick heta: ”Jag kommer tappa det”.

Navid ledde under 2014 UR:s  omtalade dokusåpa Diktatorn. Han är föreläsare i kreativitet och initiativtagare till Samtalsaktivisterna i Malmö. Frontsångare i bandet Navid Modiri & Gudarna. Driver en kommunikationsbyrå som heter Doost. Var programledare för Frank i P3 och Filmkrönikan i SVT. Gick skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. Drev prisade bloggen 365 saker du kan göra under 2009 där han gjorde saker han inte tidigare gjort och skrev om det.

– I mitt program ska jag prata om vad flykt har med kreativitet att göra, om hur jag med hjälp av Facebook vann en golfrunda med Jimmie Åkesson, hur jag fick en miljon bloggläsare  att äta kattmat och hoppa fallskärm, att jag nästan dog i en skogsdunge på en kursgård i Östergötland och hur mitt jobb handlar om att berätta för tusentals människor varje år om att världen är påhittad.

Vi gör det här för att vi måste

Första gången jag stod på scen var jag sexton år och deltog i en deltävling för Poetry Slam på café Hängmattan i Göteborg. Jag stod med pappret två centimeter från ansiktet och händerna skakade. Dikten hette ”Evighetens vandrare” och jag hade rimmat ”hjärta” med ”smärta”. Karin Boye och Robert Frost var mina stora idoler. Dikterna tog mig i handen och ledde mig från små till stora scener genom hela Sverige. En gång kom Kristina Lugn framspringande efter ett uppträdande på Kulturhuset i Stockholm och kramade om mig. En gång såg jag Bruno K Öijer. Jag växte upp i backstageområden, kulturhus och delade scen med hjältar som Athena Farrokhzad, Johannes Anyuru och Emil Jensen. Skippade min bal på gymnasiet för att åka till Umeå på SM i Poetry Slam istället. Mina lärare citerade Roumi och Tranströmer. Samplade in Edith Södergran och Maya Angelou i sina lektioner. Fick mig att våga tänka på flera plan samtidigt. Leta bortom rätt och fel med poesin som en svajande lyktstolpe att luta sig mot.

Dikterna ledde mig till Fridhems folkhögskola i Skåne. En liten oas mitt i det platta landskapet som lämnade plats för pennan att skjuta ut sina berättelser i fred. Det var där jag träffade Povel i matsalen. Det var där jag nervöst gick fram till honom och undrade om vi skulle sätta ihop ett framträdande tillsammans inför skolans caféföreställning veckan efter. Timmarna vi övade i musikhuset. Hur han lärde mig taktkänslan, sångteknikerna och lugnet på scen. Att lyssna in musiken, följa med i beatet istället för att fokusera så mycket på texten. Kroppen började förstå. Nacken och skallen började vagga. Dikterna blev låtar. Poesin fick nya rum att hänga i. Vi startade Navid Modiri & Gudarna där på de skånska gräsmattorna. Jammade soliga vårdagar i musikhuset. Gjorde första spelningen på Hultsfredsfestivalen. Jag tappade rösten och hörde folk gå runt och sjunga på våra låtar. Conrad lärde mig high life. Clas lärde mig skillnad på en elbas och en kontra. David pratade om cirkulärandning och Gustav om magstöd. Christian visade skillnaden på reggaetrummor och jazzbag. Jacob lärde mig Taube, snapsvisor och att lägga svåra stämmor. Kristofer vägrade låta mig nöja mig med första sångtagningen och tog tagning efter tagning tills jag levererade som mig själ och inte som någon annan.

Musiken ledde mig genom festivalbackstageområden, efterfester i replokaler och plötsligt står vi på Mona Sahlins 50-årsfest och spelar popreaggae medan Jonas Gardell och Leif Pagrotsky buggar i publiken. Människor du aldrig träffat som skriker dina texter tillbaka till dig. Människor du aldrig träffat som mailar, ringer, skriver brev och berättar hur du påverkat dem. Att försöka greppa den tanken. Att försöka förstå hur pennan drar streck mellan människor. Första pricken till den andra, bilderna framträder och tar form.
Vi turnerade på små och stora klubbar. Gjorde hundratals spelningar, spelade in låt efter låt och släppte till fansen. Tryckte skivor och sålde på spelningar. Gjorde T-shirts med apor på. Pratade med fans, läste och svarade på brev, fick hjälp att sätta upp affischer i städer vi aldrig varit i.

11 år senare är det fortfarande människor som lyssnar på vår musik och hör av sig och berättar om vad den betytt för dem. Jag skriver och producerar musik själv. Har flera skivor i bagaget med både Navid Modiri & Gudarna, Cobra Charlie och producentduon Dom andra tillsammans med Povel Olsson. Vi skriver musik till Miss Rafiki-projektet som vi just nu arbetar med. Skriver åt andra artister och producenter. Blandar persiska sitarer med svenska visor. Dubstep med chanson. Samplar gatumusikanter i Amsterdam och väver ihop dem med trummor från Avatar-soundtracket. Något som jag inte hade räknat med, något jag inte hade drömt om som barn har nu kommit att påverka mitt liv. Min dotter sitter och improviserar låtar på sin Yamaha keyboard.

Musiken och skrivandet går som en röd tråd genom allt jag gör nuförtiden. Från att hjälpa unga människor att ge röst åt sina berättelser och liv genom Samtalsaktivisterna till att använda jammandet från replokalen för att få högt uppsatta företagsledare att lyssna in varandra och involvera fler muskler i kroppen än bara hjärnan. Jag hörde en otroligt vacker definition av vad konst är när jag lyssnade på en svensk filmregissör berätta om sitt liv. Han menade om att det alltid handlar om att korta avståndet mellan hjärtat och handen. Att få connecta med andra människor. Handen är sladden, hjärtat ellutaget. Jag tror musiken har räddat mitt liv på många sätt. Inte bara genom att jag får skriva och berätta. Inte bara för att jag får sjunga och dansa på scen. Inte bara för att jag får använda fler delar än hjärnan i min strävan att undersöka kopplingar mellan mig och de människor jag träffar. Utan för att det är utan tvekan det roligaste jag någonsin har gjort och gör idag. Det är det absolut bästa jag vet. Och jag kommer fortsätta skriva musik i någon form tills den dagen jag dör. För att jag måste.