Dagen jag skulle dö var en måndag

Dagen jag skulle dö var en måndag. Det lilla propellerflygplanet dök med nosen rakt ner genom molnens söndertvättade segelduk. Jag höll så hårt i de svarta gummihandtagen på sätet att underarmarna krampade. Käkarna frös fast. En äldre kvinna skrek i panik. Mannen bakom mig viskade en stilla bön till Gud. Min vän pratade oavbrutet. Och jag skrattade. Hysteriskt.

Vi skulle ta oss över från huvudstaden San José till den lilla orten Tambour för att vidare genom Costa Ricas landsbygd bosätta oss två veckor i Santa Theresa. Jag och min vän skulle åkte först och sen skulle de andra männen komma dit. Två veckor med några av mina närmsta vänner. Nyttig mat, yoga och meditation. Långa samtal på stranden medan solen erbjud sig själv som selfiemotiv för alla festdeltagarna mellan sandkornen. Eremitkrabbor som gjorde sin nattliga Hadj varje kväll. Bon fires och herrelösa hundar. Allt detta låg framför mig. Om jag överlevde.

När vi klev på det lilla propellerflygplanet på den stora flygplatsen i San José kändes det lite som ett kosmiskt skämt. Som att någon på Universum AB hade placerat ett leksaksflygplan bland de vuxna flygplanen och att två 747:or lite längre bort viskade opassande skämt om det lilla planet som långsamt svalde de ängsliga passagerarna genom den gälformade dörren i sidan.
Vi var inte fler än åtta personer som klev in i planet. Jag, min vän och sex främlingar. Det var då tanken kom för första gången. Dör jag nu så är det tillsammans med de här människorna.
Jag vet inte ens vad de heter. Jag vet inte om de har sagt sina förlåt till alla människor de sårat. Jag undrar om de kommer välkomna eller springa från Döden när hon knackar på.. Kanske jag ska fråga om någon är troende. Kanske jag ska hålla käft och tänka på min egen närstående död.

Jag och min vän satte oss bredvid varandra och började skämta om hur litet planet var och hur enkelt det skulle vara för oss att kapa. Om vi skulle vara terrorister. Skämt efter skämt landade som hårt packade kuddar i ansiktet och jag märkte hur det blev varmare och varmare. Precis när jag skulle skämta om att någon hade råkat höja värmen så blev jag avbruten av en halvtjock skäggig man med pilotkeps. Han såg något berusad och sömnig ut. Utan varken mikrofon eller pondus slängde han ur sig några hastiga fraser samtidigt som han fnissade bakåt till sina kollegor i cockpiten. Detta kunde han göra eftersom cockpiten varken hade dörr eller något annat emellan. Värmen steg. Min vän skrattade åt pilotens skämt. Jag tvingade fram ett skratt för att fylla munnen med något annat än en spya. Vi tog på oss bältena. Planet började rulla.

Min vän är mer som en bror. Är det någon jag kan tänka mig att dö tillsammans med är det med honom. Och medan planet accelererar och skakande lämnar marken börjar han berätta för mig om Universum. Hur det fortfarande expanderar. Att avståndet mellan himlakropparna ökar precis som avståndet mellan oss och marken, mellan planet och planeten. Att Universum är som en långsam och svällande utandning. Att vi sedan Big Bang fortfarande växer och andas ut. Att vi lever och vecklas ut. Som stora svarta slöjor genom rymdens eviga mörker. Jag älskar min vän av många anledningar. Att han föreläser om Universums expansion medan jag dör är en av dem.

Det är måndag och jag kommer att dö. Jag vet det. Hela min kropp ringer i larmsignaler och alla kroppsfunktionerna går in i standby-läge med röda små lampor som blinkar frenetiskt. Min vän skrattar och pratar om graviationens magi. Yogakvinnan på planet ler och blundar. Den tjocka farbror nmed Gore Tex-väskan svettas och biter ihop. En äldre kvinna skriker.
Jag skrattar. Jag tittar på min vän och skrattar. Jag tittar ut genom fönstret och skrattar. Jag tänker på mitt liv och skrattar. Greppet om handtagen lossnar när jag äntligen förstår vad min vän säger. Vad min bror menar. Käklederna knastrar när jag släpper hakan och låter munnen hänga.
Vi ska dö idag. Min bror och jag. Och alla andra dagar ska vi också dö. Och när jag som en amfetaminknaprande Red Bull-version av Forrest Gump snabbspringer genom mitt liv inser jag att det skulle vara helt okej. Jag är så tacksam över de 33 år jag har fått och alla magiska människor och ögonblick. Det skulle vara helt okej. Jag är okej. Vi är okej. Och samtidigt som jag andas ut för första gången på trettio minuter känner jag en enorm smäll under planets skrangliga kropp.
Vi har landat på en liten grusplätt i Tambour. Och allt är precis som förut.

Lyssna på Björn & Navids podd där vi i det andra avsnittet pratar om DÖDEN och fundera på: hur skulle du känna om du skulle dö idag?

Lyssna här: https://soundcloud.com/bjornoch…/avsnitt-2-bjorn-navid-doden

Vad händer om du provpratar?

 

”Vi har pratat om döden, livet, kärleken, varför Buddha ibland är ledsen och ibland glad, varför tvåsamhet finns, varför omklädningsrum kan vara obehagliga, hur stort universum är, vad smärta egentligen består av och hur det kommer sig att den tecknade dokumentären Happy Feet gör oss glada ända in i svansmärgen.”

 

 

Ända sedan jag träffade Björn Natthiko Lindeblad för ett blomfång år sedan har vi pratat oavbrutet med varandra ( med undantag för vissa inslag av toalettbesök och sömn) . Vi har pratat om döden, livet, kärleken, varför Buddha ibland är ledsen och ibland glad, varför tvåsamhet finns, varför omklädningsrum kan vara obehagliga, hur stort universum är, vad smärta egentligen består av och hur det kommer sig att den tecknade dokumentären Happy Feet gör oss glada ända in i svansmärgen.
 
Om jag och Björn har suttit vid ett skrangligt köksbord och pratat i flera år så är skillnaden nu att vi har öppnat ett fönster. Det fönstret är en podd som heter Björn & Navid. Allt började med att en briljant producent som heter Amanda Pesikan hörde av sig och föreslog att vi skulle sluta tjattra för oss själva och bjuda in fler till samtalet. Eftersom jag och Björnpingvinen älskar att prata med fler än oss själva och varandra så hoppade vi på just det isflaket för att se vart det tog oss.
 
Podden börjar i en broderlig kärlek och en förälskelse i det goda samtalet om vad det innebär att vara människa men den tar gärna en roadtrip förbi dig för att plocka upp dina tankar, funderingar och frågor. Inför varje avsnitt fråga vi vad du vill att vi ska prata om och hur det ämnet berör, inspirerar, utmanar och tankeväxer dina hjärnceller.
 
Pilotavsnittet handlar om intuition och det skulle betyda mycket för oss om du ville lyssna, tipsa om oss och dela podden. Tack för att du tänker, lyssnar och pratar med oss. Här hittar du det:
 
 
(Tack till vårt grymma team som jobbat med podden: bästa Björn Natthiko Lindeblad, Amanda Pesikan Evelina Minberger på Roa, Caspian Almerud och Henrik Wahlström som klippt och gjort den fantastiska signaturmelodin) 

Ibland vet jag absolut ingenting.

 

 

”Istället för att killgissa, göra mig själv större eller viktigare så spärrar jag upp ögonen som en nyfiken och lekglad kanin och låtsas för en stund att jag inte har några åsikter, kunskaper eller idéer om vad som ska göras eller vem som ska göra det.”

 

 

 

När jag och min dotter leker så hittar vi ibland på karaktärer som vi låtsas vara för en stund. En av karaktärerna som Sigrid har hittat på att jag är råkar vara en kanin som säger: Jag vet ingenting.

När vi leker och Sigrid frågar kaninen vad den tycker om maten så svarar kaninen: Vad tycker jag om maten?
Sigrid svarar: Bra.
Då svarar kaninen: Jag tycker bra om maten.
När Sigrid frågar kaninen vad de ska hitta på så svarar kaninen: Vad ska vi hitta på?
Då svarar Sigrid: vi ska lägga pussel.
Kaninen svarar: Vi ska lägga pussel.
Då skrattar Sigrid.
Då skrattar kaninen och säger:
Nu är det roligt.

Även när Sigrid har gått och lagt sig eller vid de tillfällen när vi inte är tillsammans så behåller jag kaninens icke-vetande. Ibland när jag står på scen, svarar på ett mail eller får en fråga som jag inte kan svaret på så blir jag den icke-vetande kaninen. Istället för att killgissa, göra mig själv större eller viktigare så spärrar jag upp ögonen som en nyfiken och lekglad kanin och låtsas för en stund att jag inte har några åsikter, kunskaper eller idéer om vad som ska göras eller vem som ska göra det.

Jag tror att kaninen fyller en värdefull funktion. Den vill utforska och är orädd. Den är dum på ett sätt som gör den klok. Vet en ingenting så vet en inte heller vad en ska vara rädd för. En som inte vet någonting har också väldigt mycket mer att utforska, om det tillåts.

Vet du ingenting så vet du inte längre att du inte kan dansa salsa, och då kan du våga prova. Vet du inte att alla sverigedemokrater är rasistiska svin så kanske du ser en människa bakom. Vet du ingenting så ligger världen öppen för att tas reda på. Att lekas med. Att utforskas.

Alla vill ha mångfald men utan invandring stannar Sverige.

När jag och min vän Jesper Strömbäck föreläste om mångfald och integration för 300 chefer i Karlstad så fick jag hans senaste bok ”Utan invandring stannar Sverige”. I samma veva satte jag ihop min kurs ”Alla vill ha mångfald men ingen vill dö”. Det slog mig hur jag och Jesper båda såg på människors olikheter på liknande sätt trots att vi var så olika. Han med sitt forskarperspektiv och jag som kommunikatör. Han med facklitteratur och siffror, jag med berättelser och storytelling. Han med fakta och jag med känslor. Båda närmade sig ämnet med från olika håll.

Nu planerar vi att göra saker tillsammans för att enas i arbetet för ett helare och öppnare Sverige. En av sakerna är att jag fått tre böcker av honom att lotta ut. Det enda du behöver göra är att följa instruktionerna nedan:

Registrera dig för min kurs ”Alla vill ha mångfald men ingen vill dö?” på Daily bits of här:

https://www.dailybitsof.com/courses/alla-vill-ha-mangfald-men-ingen-vill-do

Under de 15 dagar som kursen pågår så vill jag att du dokumenterar uppgifterna du gör. Det kan vara genom att skriva, fota, filma eller på andra sätt.

Du som redan har gjort kursen kan registrera dig igen, men dokumentera resan den här gången.

Du får gärna lägga ut din dokumentation i sociala medier för att peppa andra att öppna upp och jobba för integration. Hashtagga #allavillhamångfaldmeningenvilldö isåfall, och skicka med prinscreens i mailet.

När du är färdig så skickar du all dokumentation till caspian.almerud@gmail.com med rubriken ”Alla vill ha mångfald men ingen vill dö”, senast den 3/2 – 17. För att hinna med alla 15 delar måste du alltså vara registrerad för kursen senast den 19/1 – 17.

Lycka till!

Alla vill ha mångfald men ingen vill dö

I slutet på november åkte vi på en miniturné genom Sverige med föreläsningen ”Alla vill ha mångfald men ingen vill dö”. På tre dagar besökte vi fyra städer och gjorde fem föreläsningar. Vi träffade hundratals människor för att prata om de saker som skiljer oss människor åt men också vad som är oss gemensamt; fördomar, öppenhet, mångfald, integration, rasism och mellanförskap.

Hela turnén filmades och vi kommer utifrån det materialet skapa korta inspirationsfilmer, en kort dokumentär från själva resan men också lägga ut en av föreläsningarna i sin helhet för dig som inte kan eller har råd att ta dig till en av mina föreläsningar.

Vill du lära dig mer om mångfald och träna dig själv i öppenhet kan du göra min 15 dagars emailkurs gratis på Daily Bits – https://www.dailybitsof.com/courses/alla-vill-ha-mangfald-men-ingen-vill-do

Ett stort tack till alla som var med och gjorde turnén möjlig! Tack till mitt team: Caspian, Teo, Evelina och alla hjältarna på Roa ( www.roa.se ) Tack också till Nine Yards och Lin Education som hjälpte oss att arrangera föreläsningarna och styrde upp lokal och teknik. Tack till Ryska Postens Skafferi som gjorde oss mätta i Stockholm och Saltimporten som gjorde det i Malmö. Tack till älskade Elcim Superturken för kärleken, Robert Eldrim för bilderna, Jesper Lejfjord för DJ:andet, Anna Laurin och Charlotta Rydholm för böckerna och sist men inte minst; ett stort tack till dig som kom på föreläsningen, som tog dig mod, klev utanför dig box och växte några centimeter. Tack.

Alla vill ha mångfald men ingen vill dö – en kurs i 15 dagar för att utmana dig själv

15078804_384158218585899_85854067480014908_n

 

Det största problemet med mångfald är att det inte går att göra. Mångfald är inget verb.

I den här kursen ligger fokus inte på att göra mångfald utan att träna på öppenhet. För att vi ska kunna ha mångfald så måste vi vara öppna för att lära oss nya saker om varandra.

Jag kommer att utmana dig att göra något nytt varje dag för att öppna upp världen lite mer. Vi har alla olika världsåskådningar och det handlar inte bara om hårfärg, sexualitet eller kroppsfunktionalitet. Du kan lära dig någonting av alla. Om du vågar öppna upp.

Jag vaknar upp mellan krig och fred

665688-war-and-peace-picture

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-jag-vaknar-upp-mellan-krig-och-fred-1.5189 

 

 

Jag sitter i en buss som kör genom den bosniska natten. Bredvid mig sitter en av de tjugo ungdomar som är med på studieresan vi gör för att lära oss mer om vad som händer när främlingsfientlighet får pågå och övergå till folkmord och etnisk rensning. Han är själv ensamkommande flykting från Afghanistan och har bott i Sverige i två år. Jag tänker på min egen flykt trettio år tidigare. Hur historien upprepar sig som en långsam karusell.

Jag vaknar upp och vi är framme i Sarajevo. Jag vaknar upp av att hotelltelefonen ringer in den nya dagen. Jag vaknar upp och vi sitter på bussen igen. Vi kör förbi kyrkor, synagogor, moskéer, husfasader perforerade av kulhål, stora höbalar, herrelösa hundar, vinkande gamlingar, skrattande barn.

Jag vaknar upp på begravningsplatsen i Srebrenica där över 8 000 människor slaktades under nio dagar i juni 1995 på grund av att de trodde på fel gud. Jag vaknar upp ännu mer när guiden berättar om hur han själv som femtonåring såg sin pappa och sin tvillingbror skjutas ner av skrattande soldater. Hårstråna på mina armar vaknar upp när han berättar att de fortfarande hittar massgravar och att alla de döda fortfarande inte är identifierade.

Jag vaknar upp på innergården till en moské i centrala Sarajevo där katterna jagar fram på marmorplattorna. Jag vaknar upp vid en kyrka hundra meter bort. Jag vaknar upp i en synagoga två hundra meter bort. Rabbinen berättar om hur en muslimsk kvinna i nikab varje dag slog följe med sin judiska väninna ner till torget i centrala delen av stan. Hur hon använde sin egen klädsel för att dölja väninnans gula davidsstjärna på armen så att de tyska soldaterna inte skulle se att hon var jude.

Jag vaknar upp på platsen där attentatsmannen sköt Franz Ferdinand och hans fru Sofia och därigenom startade ett av de blodigaste krigen i mänsklighetens historia. Jag vaknar upp när jag ser röda fläckar på stadens gator. Spår efter granatsplitter som stadsborna fyllt med röd färg. Det kallas för Sarajevos rosor. De sparar varje kulhål, varje gravsten, varje hål i stadens ansikte som ett minne för att inte glömma.

Jag vaknar upp på planet på väg hem och tänker på likheterna mellan krig och fred. Hur de hänger ihop och går i armkrok till oss människor varje dag för att vi ska välja. Vilket liv vill vi leva idag? Hur vill vi leva med varandra i dag?

Du och jag väljer att vara fredliga tillsammans. Du och jag väljer att kriga tillsammans. Det finns inget tredje val. Att inte välja mellan krig eller fred är att tillåta krig. Det finns ingenting i rummet vi kallar för neutralitet. Det rummet har de som väljer krig minerat från golv till tak och så fort du kliver in i det rummet och tror att du slipper välja sida så har du gjort det. Du har valt krig.

 

 

Tummen upp

Siavosh Derakthi som grundat Unga Mot Antisemitism och Främlingsfientlighet. En av Sveriges stora världsförändrare och en bror för mig.

Tummen ned

Att inte fler svenska skolor, företag och organisationer förstår vikten av att åka till Bosnien för att ta del av det folkmord som skedde för knappa tjugo år sen.

 

 

Ska vi prata om vad jag är eller om vem jag är?

inlagg

 

 

När någon frågar om jag är svensk eller iranier svarar jag: ja. Jag föddes i Iran och sprang som två-åring mellan min mormors hus och skyddsrummet under jorden. Växte upp i Sverige och sprang mellan att äta pizza med mina klasskramater i bomberjacka och rakade skallar till datasalen där vi hackade lärarnas mailkonton och spelade Counterstrike.

Jag är inte iranier. Jag är inte svensk. Jag är Navid. Och när jag 30 år gammal ser ett klipp när några politiker från Sverigedemokraterna talar om för komikern Soran Ismail att Sverige inte är hans land blir jag både ledsen och arg. När jag efteråt ser hur människor på sociala medier fortsätter kalla varandra för blatte, svenne, vänsterpack och jävla borgare blir jag både arg och ledsen.

Jag är inte antirasist och du är inte rasist. Jag är Navid och du är du. När vi inte förstår varandra så börjar vi kasta etiketter som Super Mario kastar sköldpaddskal. När vi debatterar med varandra lyssnar vi lika bra på varandra som Donald Trump lyssnar på sin Twitter-rådgivare. Det hjälper inte att göra varandra till ännu mer främlingar. Avstånden är stora nog som de är. Filterbubblor blåses upp och växer. Vi lever i parallella verkligheter och istället för att försöka förstå varandra mer och kliva in i varandras liv kliver vi längre ifrån.

Världen är inte svart eller vit. Det finns inga vi och dem. När du tror att du är anti-rasist bara för att det står på en pin på din skjorta har du fel. När du tror att en annan person är rasist bara för att den personen säger korkade, ogenomtänkta, känslofyllda eller konfliktskapande saker har du fel. Det finns lika mycket rasism i dig och mig som det finns i marscherande skinnskallar.

Om du tycker att jag är en idiot som skriver det här så vill jag be dig om en sak. Fundera på detta: tänk om du har fel. Tänk om det finns något värdefullt här som du missar för att du är upptagen med att vara arg på mig. Tänk om du är så upptagen med att tro på myten om vi och dem att du sätter punkt med ditt ”idiot!”. Att du slutar tänka. Vad händer om du fortsätter tanken? Om du följer den lite djupare? Lite längre?

När jag spelade golf med Jimmy Åkesson pratade vi om hip-hop. Fördomarna haglade. När jag frågade Stefan Löfvén om han ville spela golf och prata integration kom det fram att han hade enorma fördomar mot golf. Och mot Sverigedemokrater. När jag träffar antirasister snackar de skit om varandra, andra politiska aktivister och Sverigedemokraterna. När jag träffar en Sverigedemokrat snackar den skit om F!.

Jag är inte antirasist eller rasist. Jag är inte iranier eller svensk. Jag är inte SD eller S. Jag är inte som den eller den. Jag är inte med på uppdelningen. Jag är inte med på den separationen. Jag är inte med i spelet som spelas. Jag vägrar. Jag står med ena foten i ena och andra i andra. Jag står mellan väggarna. Jag vägrar säga vilket team. Jag vägrar säga vi eller dem. Jag står här tills jag inte är ensam längre.

Ex-nazist och ex-flykting tar en kaffe

7c732e41bd4e2b97fb82545edb3a0bd4-597x400

 

 

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-ex-nazisten-och-ex-flyktingen-lagar-mat-ihop-1.798829

 

 

 

Jag sitter på ett kafé i närheten av min lägenhet i Malmö och väntar på Tobias. Jag dricker en kaffe och tittar efter nödutgången. Om det är ett bakhåll och jag blir påhoppad av fem rasister behöver jag veta hur jag tar mig därifrån. Jag tar ett andetag och väljer att sitta kvar.

Tvåhundra meter bort närmar sig Tobias långsamt kaféet där vi ska träffas för första gången. Han funderar på om han borde ha tagit med sig ett knogjärn eller fem polare. Han ångrar lite att han gick med på mötet. Tänk om det är fem antirasister som sitter på kaféet och väntar på honom i ett bakhåll. Han tar ett andetag och väljer att fortsätta gå.

Det har nu gått två år sen vårt första möte på kaféet. Sedan dess har jag och Tobbe föreläst tillsammans, turnerat på skolor och utbildat elever, lärare och rektorer i samtalsteknik. Vi har blivit hotade, intervjuade och ifrågasatta. Vi har hängt, lagat middag och umgåtts som goda vänner gör. Ex-nazisten och ex-flyktingen. Eller som vi brukar säga: Tobias och Navid.

Det är få människor som har lärt mig så mycket som Tobias; om varför människor väljer att gå med i extrema rörelser, om varför människor väljer att rösta på främlingsfientliga partier, om varför människor väljer att marschera, slåss eller klottra hakkors.

Jag vill inte dela upp mer. Jag vill välja något annat. När någon nuförtiden tvingar mig att antingen kalla mig antirasist eller vara rasistmaskot så tar jag ett andetag.

Vi står i ett klassrum på en högstadieskola i Skåne. Tillsammans med våra kollegor leder Tobbe och jag ett två timmars samtal om rasism med en högstadieklass. Vi har ställt två frågor:

1) Vad tror du händer med en människa som blir utsatt för rasistiska kommentarer eller handlingar?

2) Vad tror du händer med en människa som kallas för rasist?

På första frågan svarar de flesta elever att personen blir ledsen, arg, aggressiv, hamnar i skam, utanförskap och att detta kan leda till värre saker som våld, extremism och hat.

På andra frågan svarar de flesta elever att personen blir ledsen, arg, aggressiv, hamnar i skam, utanförskap och att detta kan leda till värre saker som våld, extremism och hat.

Eleverna ser nyanser och förstår att världen inte är svart eller vit. De förstår att människor inte är onda eller goda. De förstår att det som är rätt för en kan vara fel för en annan. De tar ett andetag och väljer att inte välja mellan vi och dom, mellan rätt och fel, mellan gott och ont.

Efter samtalet berättar jag och Tobias för några av eleverna om vårt första möte. Hur han på väg till kaféet och jag sittandes på kaféet försökte andas igenom våra fördomar om varandra och slogs mot de rädslor vi hade uppfostrats i. Hur det tog kraft att verkligen lyssna på varandra för att försöka förstå. Hur det tog tid att börja lita på den andre. Att det tog tid att välja att tro på något annat.

Tumme upp: Chelsea Does på Netflix som med humor provar och recenserar komplexa ämnen som rasism, droger och giftermål.

Tumme ner: Att svenska skolor ägnar mer tid åt ämnen som matematik och grammatik än åt rasism, integration och sociologi för att hjälpa unga medborgare förstå och leva med varandra.