Alla vill ha mångfald men ingen vill dö

I slutet på november åkte vi på en miniturné genom Sverige med föreläsningen ”Alla vill ha mångfald men ingen vill dö”. På tre dagar besökte vi fyra städer och gjorde fem föreläsningar. Vi träffade hundratals människor för att prata om de saker som skiljer oss människor åt men också vad som är oss gemensamt; fördomar, öppenhet, mångfald, integration, rasism och mellanförskap.

Hela turnén filmades och vi kommer utifrån det materialet skapa korta inspirationsfilmer, en kort dokumentär från själva resan men också lägga ut en av föreläsningarna i sin helhet för dig som inte kan eller har råd att ta dig till en av mina föreläsningar.

Vill du lära dig mer om mångfald och träna dig själv i öppenhet kan du göra min 15 dagars emailkurs gratis på Daily Bits – https://www.dailybitsof.com/courses/alla-vill-ha-mangfald-men-ingen-vill-do

Ett stort tack till alla som var med och gjorde turnén möjlig! Tack till mitt team: Caspian, Teo, Evelina och alla hjältarna på Roa ( www.roa.se ) Tack också till Nine Yards och Lin Education som hjälpte oss att arrangera föreläsningarna och styrde upp lokal och teknik. Tack till Ryska Postens Skafferi som gjorde oss mätta i Stockholm och Saltimporten som gjorde det i Malmö. Tack till älskade Elcim Superturken för kärleken, Robert Eldrim för bilderna, Jesper Lejfjord för DJ:andet, Anna Laurin och Charlotta Rydholm för böckerna och sist men inte minst; ett stort tack till dig som kom på föreläsningen, som tog dig mod, klev utanför dig box och växte några centimeter. Tack.

Jag lyser i stället för att brinna ut

20121211-003248

 

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

 

http://www.gp.se/nyheter/sverige/jag-lyser-i-stället-för-att-brinna-ut-1.226030

 

 

Jag går in på hans kontor med dagens Göteborgs-Posten i min högra hand och all min skam i den vänstra. Allt jag lärt mig om att inte vara en belastning för andra människor samlas som en klump i halsen. Varje andetag är till för att hindra tårarna från att fylla ögonen. Inte för att få syre utan för att jag inte ska börja gråta när jag för första och enda gången i mitt liv ska be socialen om hjälp.

Han är en gråhårig man runt 50, snälla ögon och bruna manchesterbyxor.

Jag är första generationen invandrare från Iran, tjugo år fyllda och med författardrömmar. Han ser tidningen i min hand och plockar upp ett eget exemplar från sitt skrivbord och ler stort mot mig.

Min första text i Göteborgs-Postens kulturdel. Jag borde vara stolt men är upptagen med att hata mig själv.

Mina föräldrar lämnade allt för min skull: vänner, familj, socialt skyddsnät, boende, språk och kultur. De växlade in sin trygghet mot ett nytt land. De gick från att bli behandlade som intellektuella till att ses som en belastning för samhället. Men de vägrade ta hjälp. De vägrade bli beroende av det svenska systemet. Och de lärde mig att vara självständig.

Se alltid till att klara dig själv Navid.

Bli aldrig beroende av systemet Navid.

Ha aldrig handen i någons ficka Navid.

Handläggarens leende är kofoten som bänder upp min bröstkorg som ett billigt kassaskåp. Tårarna dunsar mot golvet som oväntat hagel.

Spola framåt tio år. Året är 2014. Jag är etablerad artist och kommunikatör. Jag har byggt upp projekt, bolag och ett nätverk av fantastiska människor som inte bara backar upp mina idéer utan också formar en ring av trygghet runt mig.

Människor kommer fram och ger mig komplimanger för att jag är så driven.

De undrar hur jag orkar och hinner. De tror det handlar om energi och tid. Det har aldrig handlat om det. Det har handlat om rädslan för att behöva gå in på det där kontoret igen. Att behöva se honom i ögonen och be om hjälp.

Året är 2014 och jag börjar gå i stället för att springa. Vara kvar i stället för att fly. Börjar berätta för människor runt mig att jag visst behöver dem. Att jag inte klarar mig utan deras starka ryggar, deras värmande händer och lyssnande öron.

Jag inser nu att jag står på mina föräldrars axlar och kan fortsätta mitt liv på ett annat sätt. Att det är tack vare dem som jag skriver de här orden. Att det är tack vare dem som jag kan lyfta blicken och se bortom sammanbitna käkar och envis självständighet. Lysa i stället för att brinna ut. Ge i stället för att offra. Andas i stället för att kämpa.

TUMMEN UPP

För intervjun med Ruben Östlund i senaste Filter och att punken inte är död tack vare honom, Silvana Imam och flera andra som håller fortet.

TUMMEN NER

För att svensk media inte skriver om Jesper Lejfjord, Jesper Lindmarker och Petra Jonsson som står bakom Entreprenörskyrkan i Stockholm och hemliga projektet Slottet medan Wired precis listat dem på sin heta lista.

Du kan inte göra mångfald

Inte så mångfald?

Ett av mina största problem med ordet mångfald är ett det är ett substantiv. Du kan inte göra mångfald. Det är inte en handling. Om mångfald var ett verb vore det lättare att prata om hur vi kan göra det, hur vi kan träna på det och hur vi kan bli bättre på det tillsammans. Men det är det inte. Det är ett substantiv. Ett abstrakt substantiv dessutom. Ett abstrakt substantiv som olika människor tolkar på olika sätt. Politiker pratar om mångfald. Företag pratar om mångfald. Rektorer pratar om mångfald. Men vad är det vi förväntas göra med det egentligen?

Om vi istället utgår ifrån att mångfald är resultatet av att vi gör något annat så vill jag låna din hjärna för ett par minuter och leka lite. För jag tror att vi skapar mångfald genom att öppna upp. Ju mer jag öppnar upp för det jag inte känner till, desto större mångfald av tankar, känslor, idéer och möten kommer jag att vara med om. Sen om det är bra eller dåligt är en annan fråga. Bra och dåligt är för övrigt en mänsklig konstruktion. När ett lejon fäller en gasell sitter inte ett gäng gaseller längre bort och pratar om gasellers rättigheter eller att det är bra eller dåligt. Det bara är. Naturen innehåller mångfald, en variation av arter, färger, kombinationer och fasetter. Naturen innehåller inte bara mångfald. Den är mångfald. Om det inte fanns mångfald skulle det inte finnas skillnader och olikheter. Då skulle ingenting existera.

Kommer du ihåg att jag sa att jag skulle låna din hjärna och leka med den? Lek då.

Mitt andra stora problem med ordet mångfald är att det ska behandlas med en sådan seriositet och distanslöshet. Det är svårt att skämta om det. Det är svårt att driva med det. Det är ett samtal och ett ämne som är fullt av känslor, konflikter, smärta och trauma. Men det är inte en anledning till att inte skämta om det. Det är just det som är anledningen till att vi måste skämta mer om det. När vi använder humor så skapar vi distans och när vi har distans, alltså avstånd, så kan vi se saker och ting för vad de är. Vi kan förstå hur mångfald hänger ihop med andra abstrakta begrepp som rädsla, kärlek och gemenskap.

Om mångfald är resultatet av att du öppnar upp och humor är ett sätt att få distans till dig själv och andra så bör en av de mest värdefulla förhållningssätten till att lära oss mer om mångfald vara det lekfulla. Att experimentera. Att utforska. Att leka.

Bara för att metoden är lekfull betyder inte att vi har skämtat bort resultatet. Men för att kunna leka behöver vi ha tydliga regler. Ju mer abstrakt ett ämne är desto tydliga struktur behöver vi när vi behandlar det. Lekar och spel har också regler.

Så vilka regler behöver vi ha i ett rum där vi tränar oss själva och andra i öppenhet?

Mångfald är ett ämne som i sig är tufft och utmanande. Det är fullt av trauma, smärta, konflikter och frustration. Det är ett abstrakt ämne med olika definitioner. Det är något vi behöver prata om och fokusera på om vi ska leva tillsammans utan att ha ihjäl varandra. För att på ett för många människor tryggt sätt kunna utforska mångfald på ett lekfullt sätt behöver vi vara överens om spelreglerna. Jag kommer inte att ge dig fem tydliga regler utan snarare bjuda in dig till att börja fundera på det tillsammans med mig:

Hur skapar vi ett land där vi lekfullt och tryggt kan utforska vad mångfald är?

Vad händer om du lyssnar?

Lyssna

Lyssna.
Du behöver inte hålla med mig. Bara.
Lyssna.

Inte bara under sekunden som är din chans att börja prata igen, utan försök att lyssna för att förstå. Att lyssna betyder inte att du håller med mig i varenda ord jag säger. Att lyssna för att förstå en annan människa betyder inte att du sätter dina egna värderingar åt sidan. Det betyder att du kan tänka utanför dig själv och känna någon annans verklighet för bara några andetag. Det är inte bara för deras skull utan för dig själv också. De känner att någon har lyssnat på dem och faktiskt försökt förstå deras situation och du har breddat dina perspektiv ännu mer. Det vidgade din horisont lite till. Så lyssna.
Du behöver inte vara som mig. Bara var med mig. För några sekunder. Bara.
 Lyssna.

Jag vet att det finns många anledningar till att argumentera och debattera just nu. En massa saker sägs. Många beslut, strategier och ageranden i politiska, ekonomiska och globala sammanhang behöver ifrågasättas.
Vi säger dumma saker. Vi agerar själviskt. Vi rånar, dödar, våldtar och förstör. Vi skriker, ropar och snackar skit om varandra. Jag vet att det finns tusen anledningar till att vara arg och redo för att argumentera med varje person du möter. Men lyssna. Det är inte den enda vägen. En debatt är inte det enda sättet att prata med människor på. Du behöver inte hålla med mig. Bara.

Lyssna.
Jag vet att Trump stökar med din hjärna. Jag vet att IS skrämmer livet ur dig. Jag vet att världen kan kännas mörk, konstig och fientlig.
Men försök att lyssna. Inte bara på personerna som håller med dig. Inte bara på dina vänner. Inte bara på dem som delar din hudfärg. Inte bara på dem som tillber samma Gud som du. Lyssna på de som stör dig. Lyssna på de som gör dig arg. Lyssna på dem som inte håller med dig. Lyssna på personerna på andra sidan floden.

När vi levde i mindre samhällen så pratade vi alltid om de andra. Vi pratade om folket i den andra byn. De andra stammarna. Vi pratade och pratade och pratade om hur personerna på andra sidan floden inte var som oss. Hur de klädde sig annorlunda, pratade annorlunda och luktade annorlunda. De gjorde precis samma sak. De pratade om dig och folket i din by precis som ni pratade om dem. Alla pratade om varandra istället för med varandra. Och det gör vi fortfarande.
Så lyssna.

Om du har en känsla av att världen faller isär av segregation, polarisering och terror. Då behöver du lyssna. Människor behöver bli lyssnade på. För när du lyssnar på någon så ser du dem och vi behöver bli sedda. När du säger hej till mig så betyder det att du ser mig. När du frågar någon ”hur mår du?”- den enkla meningen innehåller så mycket mer information än bara tre ord. Det är ditt sätt att berätta att du bryr dig. Det är ditt sätt att få någon att känna sig sedd. Det är ditt sätt att korsa floden och sakta sudda bort konstigheterna mellan dig och en annan person.

Lyssna. Att säga ”hej” och ”hur mår du?” är en bra början, men vi behöver göra mer än så. Vi behöver mer än småprat och konversationsstartare. De är bara motorn som får rymdskeppet genom jordens atmosfär. För att utforska rymden mellan oss ännu djupare så behöver vi vara mer än bara konversationsstartare. Vi behöver
Lyssna.

Jag säger inte till dig, jag frågar dig. Kan du vara den som stiger utanför dina egna skor för att få någon annan att känna sig lyssnad på? Kan du vara den som frågar från en källa av nyfikenhet och för att förstå mer av världen? Kan du vara den som pratar med personen som alla andra har stämplat som idiot, rasist, homofob, sexistiskt svin, lantis, slödder, eller fundamentalist?
Jag frågar dig för jag tror att världen behöver dig. Facebook tycker att jag ska vara vän med personer som är precis som mig. Google visar verkligheten på ett sätt som passar mina värderingar perfekt. Floden växer sig större och snart kommer personerna på andra sidan att vara ännu mer främmande, ännu längre bort och känslan du har av att jorden är en mörk och fientlig plats kommer att bli starkare. Om du inte kan

Lyssna.

Att förstå människorna runt dig är också att förstå dig själv. Förstå att rasism, sexism, våld, mörker och dumhet är del av dig också. Det är anledningen till att det skrämmer dig så mycket. När du kommer i kontakt med människor som inte är som dig så kommer du också att komma i kontakt med okända sidor inom dig. De mörka ytorna på kartan kommer inte att vara så mörka. Folket på andra sidan floden kommer att visa sig i sin sanna natur. Du kommer att veta att de är människor precis som du. Människor som ibland känner sig små. Människor som ibland säger eller gör dumma saker. Människor som behöver bli lyssnade på. Människor som behöver bli sedda. Människor som kan och ofta vill ändra sina åsikter om något. Människor som gör sitt bästa. Precis som du. Och du kommer att veta detta. Om du
Lyssnar.

Och om du har kommit såhär långt i texten så vet jag att det finns något som talar till dig med. Om du läser den här meningen så har du lyssnat. Bara för några andetag. För några klick. Inte för att du behöver hålla med mig. Inte för att vi har exakt samma syn på världen. Eller på människor. Eller pengar. Eller politik.
Du har lyssnat för att du också vill förstå.

Vad händer med Sverige om det inte är synd om flyktingar?

Danish Police

Människor som flyr till Sverige. De överlever krig, tortyr, flykt, misstänksamhet, hunger och oro. När de väl är framme i vårt fantastiska land bemöts de vanligtvis på två olika sätt:
– Åh lilla vän. Vad hemskt. Nu ska jag hjälpa dig.
– Nej, vi har inte råd med dig. Du är en belastning.

Det svenska samtalet om migration och människor på flykt handlar antingen om misstänksamhet eller förminskande. Det finns såklart nyanser och enskilda fall eller situationer där människor bemöts som kapabla men de två stora samtalen vi har är antingen problematiserande eller skensolidariska.

Det problematiserande samtalet handlar om att människor som kommer hit är en belastning för vårt system, vår svenska välfärd håller på att kollapsa och det är invandrarnas fel. Om de inte hade kommit hit hade allt varit mycket bättre.

Det skensolidariska samtalet handlar om att det är synd om människor som kommer hit och att de behöver vår hjälp för att överleva. Deras liv ligger i våra händer och de kan varken språket, vet vad de vill eller känner till sina rättigheter.

Båda samtalen kommer egentligen från samma källa av arrogans och okunskap. Inget av dem hjälper i längden varken Sverige som land, oss som bor här eller de människor som nyligen kommit hit.

Jag vill bjuda in oss till att ha mer av det mänskliga samtalet. Samtalet som inte bara handlar OM de människor som kommer hit utan som är tillsammans MED de människor som kommer hit. Samtal som börjar med frågor som : vem är du, vad behöver du, vad vill du bidra med och hur skulle du vilja bidra till Sverige?

Människor är inte antingen passiva mottagare av bidrag eller av din volontärhjälp. De är människor som både kan ta emot och ge samtidigt. De är människor som kan vara både svaga och starka samtidigt. Som kan vara ledsna över döda släktingar och laga mat till sina barn under samma kväll. Som kan vara dåliga på svenska men ändå kunna tänka egna tankar. Verkligheten är inte svart eller vit. Vi är inte hjältar eller offer. Varke de eller du och jag.

Nästa gång du träffar en människa som precis kommit till Sverige så se vad som händer om du börjar med att ställa frågor istället för att komma med lösningar. Lyssna istället för att börja hjälpa direkt. Se vad du kan lära dig. Lyssna efter möjligheter att växa, kanske det finns något du kan lära dig av en person som överlevt tusen mil av mörker och skratt och död och liv och tröstlöshet och hopp. Kanske kan ni båda växa. Kanske kan ni hjälpa varandra att komma hem.

How can a conversation be activism?

 

It all started in 1985. I was two years old. My parents and I moved from Iran to Sweden. Sweden. A new country where war didn’t exist. It was safe and we were welcome. But things were different here. Very soon I ended up in between Iran and Sweden. My old home country, and my new home country, Persian traditions in one box and Swedish customs in another. I was left somewhere in between.
But I was a kid and kids learn and adapt quickly. After a few years I explained to my dad why Swedish people where obsessed with coffee and cinnamon rolls. That it was only an excuse for Swedish people to come together, to meet and talk to people that they didn’t know. He laughed and then he could understand their box.

When I had friends over, I always felt I needed to explain to them that if you don’t say NO ten times to my Persian mom, she will fill your plate with rice. She just wants you to feel at home. And feel welcome. But she will fill i. They laughed and understood her box.
People often talk about thinking outside the box. I grew up in between the boxes. Not swedish nor persian. Not child nor adult. Not native nor immigrant. So obviously I got bullied. But not by one group but several. I got bullied by the swedes for not being swedish enough and I got bullied by the immigrant kids for not being immigrant enough. People often talk about thinking outside the box. I grew up in between the boxes. Its how i survived actually.
Some swedish teenagers kicked me in the guts with their black steal plated Doc Martins, calling me a spick, a blackhead, a foreigner. The immigrant kids punched me in the face with their homesick knuckles, calling me a swede, a traitor, a whitey. The teachers just asked me to just be still, sit down, slow down, stop running. But I couldn’t. I had to keep running. It was my only way to feel safe.

Soon I understood that every box has a code, every group has a certain way of dressing, every community has its own way of talking and being. I started to learn the codes, I talked the talks and I walked the walks. I ran in and out of the boxes and I understood that one of the things that they all had in common was that they were always talking about the others.
They talked ABOUT the others. But not WITH the others.
This became even more clear to me as I grew up in Sweden. People are not talking to each other. Yes. They argue, they debate but they do not really listen to understand or talk to be understood. Its more about being right. Its about winning.
In the year of 2010 and after a few years of political unbalance in Sweden the arguing really had its peak. The Swedish Democrats, a right wing party with controversial views on immigration, had entered Swedish parliament and lots of people were really upset. Some were even calling the party racist and xenophobic.

In the summer of 2012 a Swedish newspaper published a video online. The video was filmed on the cellphone of one of the top names in the Swedish Democrats when he and his two colleagues met a Swedish comedian with a kurdish heritage outside of McDonalds a late summer night.
They started to debate loudly about immigration and the swedish democrats called the comedian names like spick and damn foreigner. He kept repeating the fact that he also a Swede.
And one of the Swedish Democrats then leaned forward and replied: ”This is not your country.”

I watched the clip online and 30 years of sadness, anger and not-belonging exploded in my chest. 30 years of running. 30 years of working, struggling, crying, paying my taxes, building companies, public speaking, volunteering, making music, writing books, starting projects and taking initiatives to help raise this country to its best potential and then to hear: ”This is not your country.”
Being a model citizen. Being a useful immigrant. Being a good Swede.
”This is not your country.”
My first reaction was: AAAAAAAAAHHHHHHHH.

My second reaction was to cry. I thought about my parents and how they had struggled out of their box to give me a safe childhood. I thought about my sister and all my friends and how they tried and worked hard everyday to perform their best.
I thought about my five year old daughter and her beautiful brown eyes and how I wanted my country to step up for her.

So my third reaction was: This conversation needs to change.
I didn’t have a plan. I didn’t know what to do. So I just did. Something. I started to write online, it could be a blog-post, an article in a newspaper, a Facebook status. It didn’t matter. I had to write. I had to talk to people about how I felt.
This wasn’t Sweden. This wasn’t my home country. In my country we talk to each other with respect. We listen. We care.

I started to talk to people who then talked to other people who talked to even more people. The conversation was everywhere. And so on december 29th 2012 we decided to gather some of the people who wanted to talk. Seventy people showed up and we talked for 12 hours. We called it Sweden 3.0.
And yeah we had some cinnamon rolls and coffee as well.

Sweden 1.0 is a country were everyone try to be as similar to each other as possible. It is a country were we look, dress and think the same as everyone else.
Sweden 2.0 is the country we recently live in. People from all around the world, living side by side. With different opinions, political views and feelings. But its a war. Its all about being right, winning the fight and defeating your opponent.

We wanted to talk about Sweden 3.0. A country were we have our differences, were people feel welcome and were we talk with one and other. A country were we talk with each other to listen, to come closer, to understand more. We need to stop talking about each other and start talking with each other.

So seventy people. 12 hours. And we had a lot to talk about. After 4 hours we stopped being polite and started to be honest. After 6 hours we stopped exchanging arguments and started to communicate our feelings swell.
After 8 hours some of us started to cry.
After 10 hours I was fundamentally moved. I looked around the room and I saw what was happening.
People talked to each other. People listened. They were slowly coming out of their boxes and meeting each other for real. Understanding the others.

After twelve hours of conversation we realized that we have to do this over and over and over again. We need to invite people for more conversations.
So we did. The next time 100 people showed up. 12 hours of conversation. Not debating. Not arguing. Human conversation. Respecting other boxes.

Next time 200 people showed up. 12 hours of trying to understand each other. Starting conversations with the purpose of coming closer to other human beings. Not to be right. Not win a fight.
Its the year of 2014 and I live in one of the finest democracies in the world and conversation here in Sweden is still considered as activism. You are a rebel if you talk to people who don’t agree with you. So lets talk. Lets be rebels. We need to stop talking about each other and start talking with each other.

One year after our first 12 hour conversation the leader of the Swedish democrat party auctioned a game of golf online to raise money for charity. People were no longer just upset, they were outraged and called the auction a threat to democracy.
I reached out on Facebook and together with 140 people we raised 47.000 swedish crones (approxamitly 5000 Euros) and I won the auction. Some of my friends were discusted, journalists were all over my back. How can you talk to him? He is a racist. He is a threat to democracy. I didn’t have a plan. I didn’t have it all worked out. I just felt the need to talk.
So its a sunny day in June and in front of me stands the man who questions my whole existence in this country, holding a golf club in his hand, telling me its my turn to hit.

So we played golf and we talked. After 4 hours we stopped being polite. After 5 hours we were having a conversation as two human beings. As small angry boys. As insecure fathers. As proud Swedes. We talked about not being seen, about running in between the boxes. I saw a bit of another human being and I felt hopeful. It was not the evil people were talking about. Yes, our views of the world were different, they still are. Yes we are from different boxes.
But we were listening, trying to understand. We stopped talking about each other and started talking with each other.

And the wider conversation continued. In bars. On the subway. People emailed me. Skype me. Texted me. Asked me questions. Questions leading to even more questions. What happens when you call someone a racist? What makes you proud of your country? What does the word immigrant mean? What are you afraid of? What do we want Sweden to be known for in 500 years? I love the questions. Questions lead to more conversations.

In our world today and in our society, we are so used to arguing that we forgot how to listen. We are so trained in way of debating that we forgot how to talk to each other. Conversation is one of the oldest traditions of our human species. Its how we learned how to talk, its how we told stories, its how we managed fear, grief, unknown threats and sadness. Its how we shared wisdom and bonded with our neighbors. Its how we have been resolving conflicts for thousands and thousands of years. Changing our lives, changing our societies, changing the world by changing the conversation. Its pretty simple really.

Slowly open the door and step outside your own box. Do it gently. Bring some cinnamon rolls and some coffee. Its alright.
Talk to a stranger. Listen to someone new. Invite a neighbor for a cup of coffee. Play golf with an political opponent even if you don’t know how to play golf. Go swimming with someone who doesn’t agree with you.

As long as we keep on talking. As long as we keep on listening.
The first conversation you have may not be the solution. But it will be the road that will finally lead to more solutions.
So I invite all of us to be rebels. To stop talking about each other and start talking with each other. I would love to hear from you. Email me, text me, Facebook me, Skype me. I would love to talk to you. My name is Navid Modiri. The conversation continues.”

Vad behöver du hjälp med idag kompis?

Hur kan vi använda sociala medier för att hjälpa varandra?

För lite mer än två år sen satt jag på ett café och arbetade och mitt arbete är upplagt på ett sådant sätt att jag sällan sitter på ett kontor eller en arbetsplats utan reser ofta runt och gör föreläsningar, workshops och uppdrag för olika arbetsgivare. Jag har jobbat på det här sättet sen jag var 16 år gammal men då med fokus på att uppträda med mina dikter och hålla workshops inom fältet för retorik och kreativt skrivande. Innehållet i mitt arbete har förändrats men det ser ut på ungefär samma sätt. Jag sitter ofta på ett café, en hotellobby eller på ett co-working space. Jag behöver min laptop, en kopp kaffe och en snus, bra musik i lurarna och en ordentligt strukturerad todo-lista och sen är jag hemma.

Så jag sitter på caféet, dricker en klunk av mitt kaffe och jobbar undan när jag inser att jag precis har bockat av den sista punkten på min lista. Jag har ingenting kvar att göra. Min mailinbox är nollad. Min Facebookinbox är nollad. Jag har bockat av alla todos och förberett för uppdrag för sex veckor framåt. Jag är inte bara i synk. Jag är i provocerande god tid för allt jag har inbokat. Så nu då? Vad gör jag nu? Jag tittar på klockan och inser att jag har två timmar kvar till nästa möte. Plötsligt får jag en idé.

Jag går in på Facebook och skriver följande i statusraden:
”Hej kompis. Jag har två timmar över. Vad behöver du hjälp med idag?”

Jag trycker på ”Skicka”-knappen och på några sekunder har min nya status publicerats. Jag öppnar en annan flik i webbläsaren och börjar scrolla runt i nyhetsflödet. Det tar inte mer än några minuter när jag ser hur kommentarerna på min Facebookvägg börjar ploppa upp. Jag ska precis börja svara på en av frågorna om hjälp när jag ser att någon annan i mitt vänflöde plötsligt svarade och personerna börjar sen prata med varandra och han som bad om hjälp får hjälp av hon som svarade. Jag börjar nästan skratta lite för mig själv när jag bevittnar hur kommentarsfältet fylls av hjälp, kontaktknytningar, råd och mellanmänsklig kärlek. Jag kanske svarar på fem av förfrågningarna om hjälp medan resten besvaras av andra människor. Kommentarstråden blir flera sidor lång och människor som aldrig har träffats har plötsligt börjat hjälpa varandra, stötta varandra och ge tips och råd om alltifrån föräldraskap till filmer.

Två år senare startar jag och min kompis Dennis Widehammar tillsammans med hundra andra Facebookvänner gruppen ”What can I help you with today buddy?” och på bara ett par dagar har gruppen fått över 1000 medlemmar. Två arabiska flyktingar i Stockholm har fått hjälp med kollektivtrafikkort och eventuellt några uppdrag och spelningar, en kille får hjälp med simlektioner, en får apptips och en annan hjälp med att hitta bra digitala utbildningar. Det enda vi gör i gruppen är att påminna människor om att be om hjälp, ge hjälp och påminna varandra och sig själva om att vi människor tycker om och mår bra av att hjälpa varandra.

Så kompis, vad behöver du hjälp med idag?
( Och vad händer om du skriver ”Vad behöver du hjälp med idag kompis? på din Facebookvägg, Twitterflöde, Snapchat eller Instagram? )

Vad betyder integration egentligen?

Segregation Integration Inclusion

Kompis. Vi behöver prata om integration. Sverige har sedan urminnes tider haft invandring både i form av människor som väljer att komma till vårt land för att studera eller jobba och människor som tvingas hit för att fly undan terror, krig och svält. Bara på senare tid har vi sett arbetskraftsinvandringen på 70-talet, krigsflyktingarna på 80- och 90-talen och vidare till idag då vi ser en blandning av anledningar till att lämna sitt hemland och välja Sverige som ny jord att plantera sina rötter.
Att människor kommer hit är i sig inte integration.
Att människor flyr eller lämnar sina länder är inte integration.
Att vi välkomnar dem till Sverige är inte integration.

För att förstå vad integration innebär behöver vi börja med att titta på de människor som kommer hit. Du kan inte kalla dem för invandrare. Du kan inte kalla dem för flyktingar. Du behöver lyfta blicken och förstå att det finns tusen anledningar till att lämna sitt land, tusen anledningar att välja just Sverige och ytterligare tusen sätt att komma hit. Du behöver förstå att det finns hundratals olika länder att komma ifrån, tusentals religioner och ytterligare tusentals städer att lämna. De människor som kommer hit har olika typer av värderingar, kulturer, utbildningar, bakgrunder, ideologier och religioner i bagaget. Ordet invandrare räcker inte längre. Du kan inte använda ett ord för att gruppera alla dessa människor.
Att vi kallar människor för invandrare är inte integration.

När människor väl har kommit hit har det funnits en stor välvilja från oss svenskar att hjälpa människor till utbildning, bostad och arbete. Vi har hjälpt hundratusentals människor att förstå de svenska systemen. A-kassa, CSN, föräldrapenning, bostadsmarknad, fackföreningar, försäkringssystem, välfärd, föreningsliv, folkbildningsrörelser, public service, allemansrätt, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Alla dessa otroliga idéer och värderingar som gör mig så stolt över att vara svensk. Ett stödsystem som finns för att hjälpa människor att leva, må bra och bidra till vårt svenska samhälle. Det finns en del kritik mot hur våra system har fungerat och inte. Det finns en hel del fel att påpeka men också en hel del att berömma Sverige för.
Men det är inte integration. Kalla det assimilering. Kalla det etablering. Kalla det vad du vill men det är inte integration.
Att lära människor svenska språket, om den svenska kulturen och de svenska systemen är inte integration.

”I samhällsvetenskaper och politisk debatt brukas begreppet ’integration’ för att beteckna en förening av skilda delar till en större helhet. Ordet kan användas för att beteckna ett önskat mål eller tillstånd av enhet som man vill nå, men även de processer som kan leda till målet.” – Wikipedia.

Vi behöver prata om integration. Inte med en eller några personer. Inte med ett eller ett par partier. Inte utan folk som röstar på ett visst parti. Inte utan de som är missnöjda, arga och våldsamma. Inte utan den som inte vill. Vi behöver prata om integration med varandra. Med alla som lever i Sverige idag. Det betyder inte att vi behöver vara överens hela tiden. Det betyder inte att vi behöver hålla med varandra. Det betyder inte ens att vi behöver komma fram till ett svar. Vi behöver prata om integration med varandra och fortsätta göra det eftersom det är just det som är integration. Det är en pågående resa. Det är ett pågående samtal av delarna i ett samhälle, medborgarna i ett land. När våra partiledare och politiker utesluter vissa människor ur samtalet har de redan där misslyckats med integrationen. När våra journalister utpekar vissa delar av befolkningen som korkade eller som rasister har de där och då satt punkt för samtalet. När aktivister, medborgarrättskämpar och toleransbeivrare säger att alla får vara med men inte den och den så har de misslyckats med integrationen. Det är inte integration. Det är inte en förening av de skilda delarna. Det är en ytterligare separation av delarna. Det är att öka avståndet mellan delarna. Det är ett segregera, polarisera, dela upp.
Det är inte integration.

Det är först när alla människors röster blir hörda i ett samtal om vår gemensamma framtid som vi närmar oss något som kallas integration. Jag säger inte att det är lätt. Jag säger inte att det är smärtfritt. Jag säger inte att det blir utan konflikt eller friktion. Jag menar att samtalet om integration är just det: fyllt av sorg, känslor, frustration, ilska och smärta. Vi är människor. Vi bär på sorg. Vi bär på ilska. Vi bär på konflikter. I oss själva och mellan varandra. Samtalet om integration handlar inte om att undvika smärtan utan om att inkludera den. Att förstå att den finns och att den behöver höras och synas. Bara för att vi undviker att prata om något betyder inte att det försvinner. Tvärtom. Det vi inte pratar om kan vi inte heller hantera. Det som finns i det fördolda och i det kollektivt undermedvetna växer utan kontroll och med våld. Att Sverige ser ut som det gör idag och att de splittringar, våldsamheter och grupperingar som uppstår idag gör just det är till stor del för att vi inte har pratat med varandra. Det är ett resultat av att vi har stängt ute människor, struntat i att lyssna på dem och inte gjort dem till medskapare av ett gemensamt samtal. Det är inte integration.

Jag skriver inte det här för att göra dig hopplös. Tvärtom. Jag har så mycket hopp inom mig att jag håller på att gå sönder. Jag reser runt och träffar människor, företag och organisationer och märker av det enorma engagemang som finns. Jag märker av den enorma frustration som vi alla bär. Jag tolkar det som en längtan efter ett bättre Sverige. Jag tolkar det som en längtan efter att få drömma om någonting bättre.
Tänk dig hur mäktigt det är att vi inte har provat integration i ett av världens bästa länder. Tänk om vi skulle göra det på riktigt. Föreställ dig ett Sverige där du pratar med människor som inte tycker som dig. Föreställ dig ett Sverige där det är okej att tycka olika. Föreställ dig ett Sverige där vi tar konflikter, vågar bråka och gör det med respekt och för att vi vill bygga något starkare tillsammans. Föreställ dig ett Sverige där vi pratar för att göra oss förstådda och människor lyssnar för att förstå. Föreställ dig ett Sverige där integration inte är påtvingat på massorna av politiker utan något vi gör tillsammans för att vi alla vinner på det. Föreställ dig integrationens plussummespel, ett Sverige där vi tillsammans förstår vinsterna i att skapa ett land tillsammans. Ett land där föreningen av de skilda delarna blir större än helheten. Ett större Sverige. Ett starkare Sverige.  Men för att förändra samhället behöver vi förändra samtalet. Och det börjar inte i riksdagen. Det börja här. Med dig och mig.

Golfa med Sverigedemokraterna, äta kattmat och hoppa fallskärm

Han berättade också om när tillvaron gick över styr efter att han varit utskälld programledare för Filmkrönikan i SVT:
– Jag började sova sämre och åt koffeintabletter för att komplettera mitt enorma kaffeintag. Efter ett tag började jag tugga rosenrot. Somnade vid midnatt och vaknade halv ett av att hela min lägenhet var förvandlad till ett akvarium. Hjärnan sov men kroppen var vaken. Jag fick tejpa för mina fönster med filmaffischer för att slippa se ut. Utanför flöt döda kroppar, färgglada fiskar och tecknade maneter runt. Jag ringde polisen tre gånger för att jag trodde att någon försökte bryta sig in i lägenheten.

Han tog sin upplevelse och gjorde musik av den. Resultatet blev karaktären Cobra Charlie och tio låtar på en skiva som fick heta: ”Jag kommer tappa det”.

Navid ledde under 2014 UR:s  omtalade dokusåpa Diktatorn. Han är föreläsare i kreativitet och initiativtagare till Samtalsaktivisterna i Malmö. Frontsångare i bandet Navid Modiri & Gudarna. Driver en kommunikationsbyrå som heter Doost. Var programledare för Frank i P3 och Filmkrönikan i SVT. Gick skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. Drev prisade bloggen 365 saker du kan göra under 2009 där han gjorde saker han inte tidigare gjort och skrev om det.

– I mitt program ska jag prata om vad flykt har med kreativitet att göra, om hur jag med hjälp av Facebook vann en golfrunda med Jimmie Åkesson, hur jag fick en miljon bloggläsare  att äta kattmat och hoppa fallskärm, att jag nästan dog i en skogsdunge på en kursgård i Östergötland och hur mitt jobb handlar om att berätta för tusentals människor varje år om att världen är påhittad.

Dags att sluta skrika på rasisterna


Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken: http://www.gp.se/nyheter/kronika/1.2996774-navid-modiri-dags-att-sluta-skrika-pa-rasisterna.

Tänk dig att det är julafton 1985 i en liten stad i Skåne. På en flyktingförläggning sitter en tvåårig flyktingpojke från Iran och tittar fascinerat på den rödklädda mannen i vitt skägg som delar ut presenter till de mörkhåriga barnen. Han tittar på sin mamma som ler med tårar i ögonen och sen på sin pappa som ler men också skrattar lite förvånat. De har hört talas om konceptet jul innan men ingen av dem har firat det. Allt är nytt: snön, julklapparna, dragspelet som en av nissarna spelar på och varenda del av flyktingförläggningen är klädd i glitter. En reporter och en fotograf från lokaltidningen är på plats och lyckas fånga de små flyktingbarnen på bild. Mitt i bilden ser du den lilla pojken som ler tillbaka mot sina föräldrar.

Den lilla pojken är jag.

För trettio år sen flydde tusentals iranier från krig och förtryck för att söka skydd i det trygga landet Sverige. Mottagandet var blandat: det var de som inte ville att vi skulle komma hit och det var de som hjälpte oss med allt vi behövde. Den äldre mannen i klädbutiken i Nässjö som hjälpte oss att hitta varma vantar inför den kalla svenska vintern. Kassabiträdet i Karlstad som förklarade vad en mellandagsrea var. Bokhandlaren i Ystad som sålde ett svenskt lexikon till mina föräldrar. Min klassföreståndare i lågstadiet på Norra Hisingen som lärde mig att älska svensk poesi.Samtidigt fanns de som inte ville ha oss här. De med bomberjackor som skrek. De som kastade sten. De som maskerade sig och demonstrerade. De som skrev insändare om hur vidriga vi var och hur illa vi luktade. De som kallade oss för svartskallar, blattar, invandrarjävlar och muslimäckel. De fanns då och de finns nu.

Du kan aldrig tvinga en människa att gilla dig. Du kan inte säga åt en hel befolkning på tio miljoner invånare att de ska känna medkänsla för främlingar. Du kan inte besluta att invandring är bra för alla och att alla ska hålla med dig.

Ju mer du argumenterar desto mer kommer du förlora. Ju mer du skriker rasist, desto mer kommer de du skriker på att skrika tillbaka. Ju mer du slåss desto mer slag kommer du ta emot.

Vad skulle hända om vi slutade slåss och skrika tillbaka och i stället fokuserade på att kavla upp ärmarna och visa att det funkar? Det kommer ta tid. Det kommer vara svårt. Vi kommer stöta på hinder, göra fel och säga fel saker. Men under tiden kommer de små barnen som just nu sitter rädda på flyktingförläggningar att växa upp, lära sig det svenska språket och börja berätta sina berättelser. Om tio, tjugo eller trettio år kommer du läsa deras krönikor, böcker eller se filmer om deras liv. Om trettio år kommer tusentals av just de små barnen att vara en viktig och inflytelserik del av Sverige. Vill du fokusera på att lära känna nya människor i Sverige och visa att integration i förlängningen är något bra eller skrika på dem som inte håller med dig?

Läs mina andra krönikor på www.gp.se