Dagen jag skulle dö var en måndag

Dagen jag skulle dö var en måndag. Det lilla propellerflygplanet dök med nosen rakt ner genom molnens söndertvättade segelduk. Jag höll så hårt i de svarta gummihandtagen på sätet att underarmarna krampade. Käkarna frös fast. En äldre kvinna skrek i panik. Mannen bakom mig viskade en stilla bön till Gud. Min vän pratade oavbrutet. Och jag skrattade. Hysteriskt.

Vi skulle ta oss över från huvudstaden San José till den lilla orten Tambour för att vidare genom Costa Ricas landsbygd bosätta oss två veckor i Santa Theresa. Jag och min vän skulle åkte först och sen skulle de andra männen komma dit. Två veckor med några av mina närmsta vänner. Nyttig mat, yoga och meditation. Långa samtal på stranden medan solen erbjud sig själv som selfiemotiv för alla festdeltagarna mellan sandkornen. Eremitkrabbor som gjorde sin nattliga Hadj varje kväll. Bon fires och herrelösa hundar. Allt detta låg framför mig. Om jag överlevde.

När vi klev på det lilla propellerflygplanet på den stora flygplatsen i San José kändes det lite som ett kosmiskt skämt. Som att någon på Universum AB hade placerat ett leksaksflygplan bland de vuxna flygplanen och att två 747:or lite längre bort viskade opassande skämt om det lilla planet som långsamt svalde de ängsliga passagerarna genom den gälformade dörren i sidan.
Vi var inte fler än åtta personer som klev in i planet. Jag, min vän och sex främlingar. Det var då tanken kom för första gången. Dör jag nu så är det tillsammans med de här människorna.
Jag vet inte ens vad de heter. Jag vet inte om de har sagt sina förlåt till alla människor de sårat. Jag undrar om de kommer välkomna eller springa från Döden när hon knackar på.. Kanske jag ska fråga om någon är troende. Kanske jag ska hålla käft och tänka på min egen närstående död.

Jag och min vän satte oss bredvid varandra och började skämta om hur litet planet var och hur enkelt det skulle vara för oss att kapa. Om vi skulle vara terrorister. Skämt efter skämt landade som hårt packade kuddar i ansiktet och jag märkte hur det blev varmare och varmare. Precis när jag skulle skämta om att någon hade råkat höja värmen så blev jag avbruten av en halvtjock skäggig man med pilotkeps. Han såg något berusad och sömnig ut. Utan varken mikrofon eller pondus slängde han ur sig några hastiga fraser samtidigt som han fnissade bakåt till sina kollegor i cockpiten. Detta kunde han göra eftersom cockpiten varken hade dörr eller något annat emellan. Värmen steg. Min vän skrattade åt pilotens skämt. Jag tvingade fram ett skratt för att fylla munnen med något annat än en spya. Vi tog på oss bältena. Planet började rulla.

Min vän är mer som en bror. Är det någon jag kan tänka mig att dö tillsammans med är det med honom. Och medan planet accelererar och skakande lämnar marken börjar han berätta för mig om Universum. Hur det fortfarande expanderar. Att avståndet mellan himlakropparna ökar precis som avståndet mellan oss och marken, mellan planet och planeten. Att Universum är som en långsam och svällande utandning. Att vi sedan Big Bang fortfarande växer och andas ut. Att vi lever och vecklas ut. Som stora svarta slöjor genom rymdens eviga mörker. Jag älskar min vän av många anledningar. Att han föreläser om Universums expansion medan jag dör är en av dem.

Det är måndag och jag kommer att dö. Jag vet det. Hela min kropp ringer i larmsignaler och alla kroppsfunktionerna går in i standby-läge med röda små lampor som blinkar frenetiskt. Min vän skrattar och pratar om graviationens magi. Yogakvinnan på planet ler och blundar. Den tjocka farbror nmed Gore Tex-väskan svettas och biter ihop. En äldre kvinna skriker.
Jag skrattar. Jag tittar på min vän och skrattar. Jag tittar ut genom fönstret och skrattar. Jag tänker på mitt liv och skrattar. Greppet om handtagen lossnar när jag äntligen förstår vad min vän säger. Vad min bror menar. Käklederna knastrar när jag släpper hakan och låter munnen hänga.
Vi ska dö idag. Min bror och jag. Och alla andra dagar ska vi också dö. Och när jag som en amfetaminknaprande Red Bull-version av Forrest Gump snabbspringer genom mitt liv inser jag att det skulle vara helt okej. Jag är så tacksam över de 33 år jag har fått och alla magiska människor och ögonblick. Det skulle vara helt okej. Jag är okej. Vi är okej. Och samtidigt som jag andas ut för första gången på trettio minuter känner jag en enorm smäll under planets skrangliga kropp.
Vi har landat på en liten grusplätt i Tambour. Och allt är precis som förut.

Lyssna på Björn & Navids podd där vi i det andra avsnittet pratar om DÖDEN och fundera på: hur skulle du känna om du skulle dö idag?

Lyssna här: https://soundcloud.com/bjornoch…/avsnitt-2-bjorn-navid-doden

Vad händer om du provpratar?

 

”Vi har pratat om döden, livet, kärleken, varför Buddha ibland är ledsen och ibland glad, varför tvåsamhet finns, varför omklädningsrum kan vara obehagliga, hur stort universum är, vad smärta egentligen består av och hur det kommer sig att den tecknade dokumentären Happy Feet gör oss glada ända in i svansmärgen.”

 

 

Ända sedan jag träffade Björn Natthiko Lindeblad för ett blomfång år sedan har vi pratat oavbrutet med varandra ( med undantag för vissa inslag av toalettbesök och sömn) . Vi har pratat om döden, livet, kärleken, varför Buddha ibland är ledsen och ibland glad, varför tvåsamhet finns, varför omklädningsrum kan vara obehagliga, hur stort universum är, vad smärta egentligen består av och hur det kommer sig att den tecknade dokumentären Happy Feet gör oss glada ända in i svansmärgen.
 
Om jag och Björn har suttit vid ett skrangligt köksbord och pratat i flera år så är skillnaden nu att vi har öppnat ett fönster. Det fönstret är en podd som heter Björn & Navid. Allt började med att en briljant producent som heter Amanda Pesikan hörde av sig och föreslog att vi skulle sluta tjattra för oss själva och bjuda in fler till samtalet. Eftersom jag och Björnpingvinen älskar att prata med fler än oss själva och varandra så hoppade vi på just det isflaket för att se vart det tog oss.
 
Podden börjar i en broderlig kärlek och en förälskelse i det goda samtalet om vad det innebär att vara människa men den tar gärna en roadtrip förbi dig för att plocka upp dina tankar, funderingar och frågor. Inför varje avsnitt fråga vi vad du vill att vi ska prata om och hur det ämnet berör, inspirerar, utmanar och tankeväxer dina hjärnceller.
 
Pilotavsnittet handlar om intuition och det skulle betyda mycket för oss om du ville lyssna, tipsa om oss och dela podden. Tack för att du tänker, lyssnar och pratar med oss. Här hittar du det:
 
 
(Tack till vårt grymma team som jobbat med podden: bästa Björn Natthiko Lindeblad, Amanda Pesikan Evelina Minberger på Roa, Caspian Almerud och Henrik Wahlström som klippt och gjort den fantastiska signaturmelodin) 

Att hitta balans i en obalanserad värld.

14889726_1108132802638817_407159978566894089_o

 

 

”Om att inte orka gå utanför dörren
Om ensamhet
Om produktiva vs kreativa rum
Om att punda meditation
Om Pokemon Go”.

Länk till avsnittet med Navid: https://soundcloud.com/balanspodden/6-navid-modiri-om-ensamhet 

Länk till Balanspoddens Facebooksida där du kan hitta avsnitt med andra grymma människor: https://www.facebook.com/balanspodden/?fref=ts