Nej, jag tror inte att du är rasist.

 

Hej bror. Är du okej? Det där såret i pannan ser inte bra ut. En tjuga till tågbiljett? Jag har inga kontanter men jag kan lösa ut en biljett åt dig. Såklart. Här, ta de här servetterna mot pannan. Det går ett tåg om tjugo. Här ta en servett till. Behöver du vatten?
Låt mig trassla loss dina hörlurar. Lyssnar du på Dropkick Murphys? Hög volym. Såklart. Feeling är viktigt. Jag har varit i Stockholm och föreläst. Ska hem nu.

Fotboll? Nä, jag är en sån som bara kollar under VM, var det match ikväll? Vann ni? Vad tråkigt att höra. Här har du tågbiljetten. Det är så lite så. Absolut inte. Den bjuder jag på. Bror, du hänger på min axel. Det är ingen fara men jag tror du ska dricka lite vatten. Tack. Det var snällt sagt. Tack. Jo. Såklart, det är så lite. Absolut. Tack.

Jag? Jag har bott här i trettio år. Iran. Jag var två när jag kom hit. Amir i Göteborg? Nej, jag känner inte honom. Nej, jag är inte muslim. Nej, inte kristen heller. Nej, inte ateist. Jag tror på gemenskap, lite som i fotbollen men även bortom spelplan och stadion.
Tack, efter trettio år lär man sig ganska bra svenska. Göteborg. Goa gubbar ja, precis. Hisingen. Höghus, handboll och bingolotter du vet. Gjorde ni? Ja Liseberg är nice.

Min tatuering? Det är 42 på persiska. Du vet: svaret på frågan om meningen med livet i Liftarens guide till galaxen. Gör du? Jag med, det är en av mina favoritböcker. Hur många? Shit. Oj. Jag gillar vargen du har på axeln. Om jag gillar sydstatsflaggor? Inte så värst, men den klär dig. Bilar? Nej, inte jättemycket. Ja, jag har varit i Trelleborg. Bodde där några månader när vi precis kom till Sverige. Nima? Nej, jag känner inte honom. Bor han där? Grymt. Käkar ni där ofta?

Tråkigt att höra. Hoppas du syster mår bättre snart. Gjorde de? Det är ju fruktansvärt. Ja, jag har flera afghanska vänner. Nej, det gör de inte. Nej, varken i kulturen eller i landet. Bror, det finns inga snabba ursäkter men flera förklaringar. Ja, utbildning, tro, demokratisk infrastruktur. Hoppas din syster mår bättre snart. Jag har också en syster så jag känner din smärta.
Jag vet inte vad jag ska rösta på än. Jasså ska du. Jag förstår. Vad är det du gillar med deras politik? Okej. Nej, tycker inte du verkar vara det. Rasist är ett ord jag föredrar att inte använda.

Jag är ledsen att höra om din pappa. Jag har haft några vänner som gått igenom det där också. Ja. Det är en sjukdom. Absolut. Ingen alls? Vissa myndigheter är tröga. Absolut. Nej. Ja. Det tycker jag är lite väl hårt. Nej, det håller jag inte med om. Det har inget med varandra att göra. Bror, du skriker i mitt öra. Nej, det är okej. Ta lite mer vatten.
Komvux låter fett. Ja, klart du ska göra det. Kock? Sushikock? Det låter ju helt jävla briljant. Ja, då kommer jag och tar med polarna. Lätt. Du kommer bli grym. En skånsk varg i ett sushikök.

Ditt tåg kommer om några minuter tror jag. Absolut. Här. Ta några servetter till. Javisst. Facebook funkar. Klart vi ska. Ja. Klart vi ska. Sushi. Lätt. Du med broder. Tack. Ja. Absolut. Absolut. Ja. Det var det lilla. Behåll vattenflaskan. Sköt om dig.

Alla vill ha mångfald men ingen vill dö

I slutet på november åkte vi på en miniturné genom Sverige med föreläsningen ”Alla vill ha mångfald men ingen vill dö”. På tre dagar besökte vi fyra städer och gjorde fem föreläsningar. Vi träffade hundratals människor för att prata om de saker som skiljer oss människor åt men också vad som är oss gemensamt; fördomar, öppenhet, mångfald, integration, rasism och mellanförskap.

Hela turnén filmades och vi kommer utifrån det materialet skapa korta inspirationsfilmer, en kort dokumentär från själva resan men också lägga ut en av föreläsningarna i sin helhet för dig som inte kan eller har råd att ta dig till en av mina föreläsningar.

Vill du lära dig mer om mångfald och träna dig själv i öppenhet kan du göra min 15 dagars emailkurs gratis på Daily Bits – https://www.dailybitsof.com/courses/alla-vill-ha-mangfald-men-ingen-vill-do

Ett stort tack till alla som var med och gjorde turnén möjlig! Tack till mitt team: Caspian, Teo, Evelina och alla hjältarna på Roa ( www.roa.se ) Tack också till Nine Yards och Lin Education som hjälpte oss att arrangera föreläsningarna och styrde upp lokal och teknik. Tack till Ryska Postens Skafferi som gjorde oss mätta i Stockholm och Saltimporten som gjorde det i Malmö. Tack till älskade Elcim Superturken för kärleken, Robert Eldrim för bilderna, Jesper Lejfjord för DJ:andet, Anna Laurin och Charlotta Rydholm för böckerna och sist men inte minst; ett stort tack till dig som kom på föreläsningen, som tog dig mod, klev utanför dig box och växte några centimeter. Tack.

Dags att sluta skrika på rasisterna


Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken: http://www.gp.se/nyheter/kronika/1.2996774-navid-modiri-dags-att-sluta-skrika-pa-rasisterna.

Tänk dig att det är julafton 1985 i en liten stad i Skåne. På en flyktingförläggning sitter en tvåårig flyktingpojke från Iran och tittar fascinerat på den rödklädda mannen i vitt skägg som delar ut presenter till de mörkhåriga barnen. Han tittar på sin mamma som ler med tårar i ögonen och sen på sin pappa som ler men också skrattar lite förvånat. De har hört talas om konceptet jul innan men ingen av dem har firat det. Allt är nytt: snön, julklapparna, dragspelet som en av nissarna spelar på och varenda del av flyktingförläggningen är klädd i glitter. En reporter och en fotograf från lokaltidningen är på plats och lyckas fånga de små flyktingbarnen på bild. Mitt i bilden ser du den lilla pojken som ler tillbaka mot sina föräldrar.

Den lilla pojken är jag.

För trettio år sen flydde tusentals iranier från krig och förtryck för att söka skydd i det trygga landet Sverige. Mottagandet var blandat: det var de som inte ville att vi skulle komma hit och det var de som hjälpte oss med allt vi behövde. Den äldre mannen i klädbutiken i Nässjö som hjälpte oss att hitta varma vantar inför den kalla svenska vintern. Kassabiträdet i Karlstad som förklarade vad en mellandagsrea var. Bokhandlaren i Ystad som sålde ett svenskt lexikon till mina föräldrar. Min klassföreståndare i lågstadiet på Norra Hisingen som lärde mig att älska svensk poesi.Samtidigt fanns de som inte ville ha oss här. De med bomberjackor som skrek. De som kastade sten. De som maskerade sig och demonstrerade. De som skrev insändare om hur vidriga vi var och hur illa vi luktade. De som kallade oss för svartskallar, blattar, invandrarjävlar och muslimäckel. De fanns då och de finns nu.

Du kan aldrig tvinga en människa att gilla dig. Du kan inte säga åt en hel befolkning på tio miljoner invånare att de ska känna medkänsla för främlingar. Du kan inte besluta att invandring är bra för alla och att alla ska hålla med dig.

Ju mer du argumenterar desto mer kommer du förlora. Ju mer du skriker rasist, desto mer kommer de du skriker på att skrika tillbaka. Ju mer du slåss desto mer slag kommer du ta emot.

Vad skulle hända om vi slutade slåss och skrika tillbaka och i stället fokuserade på att kavla upp ärmarna och visa att det funkar? Det kommer ta tid. Det kommer vara svårt. Vi kommer stöta på hinder, göra fel och säga fel saker. Men under tiden kommer de små barnen som just nu sitter rädda på flyktingförläggningar att växa upp, lära sig det svenska språket och börja berätta sina berättelser. Om tio, tjugo eller trettio år kommer du läsa deras krönikor, böcker eller se filmer om deras liv. Om trettio år kommer tusentals av just de små barnen att vara en viktig och inflytelserik del av Sverige. Vill du fokusera på att lära känna nya människor i Sverige och visa att integration i förlängningen är något bra eller skrika på dem som inte håller med dig?

Läs mina andra krönikor på www.gp.se

Vad händer när främlingsfientlighet får pågå ostört?

Begravningsplatsen i Srebenica Den 4:e mars åkte  Unga Mot Antisemitism och Främlingsfientlighet, Samtalsaktivisterna och representanter från Ensamkommandes förbund och Fryshuset på en studieresa till Bosnien för att besöka Sarajevo, Mostar och Srebenica och träffa överlevare, besöka platser för det fruktansvärda folkmordet 1995 och prata om vad vi kan lära oss och ta med kunskap hem till Sverige.

Vi vaknar 05.00 i Sarajevo och fyller en buss mer yrvakna svenskar genom dimmiga landskap och raviner till en plats full av skam, folkmord och tusentals människors blod. Vi är svarthåriga, blonda, rakade och långhåriga, muslimska, kristna, ateistiska svenskar. Några av oss har svenskt medborgarskap, andra har knappt bott tre år i Sverige. Vissa är uppvuxna på julmust, Kalle Anka och faluröda stugor, andra med ångkokt ris, nowrooz och burek. Vi lever i ett avlångt land där flyktingförläggningar brinner och hatet och okunskapen flödar på sociala medier och debattsidor.

Nu kliver vi av en buss och stirrar sorgset över de tusentals vita gravstenarna.

Vi sitter bredvid varandra när den bosniska mannen berättar hur han överlevde massakern medan hans tvillingbror och pappa blev slaktade. Efter den guidade turen sätter han sig i en taxi hem där taxichauffören förmodligen tillhör en av hans landsmän som förnekar att folkmordet ens ägt rum.

Hela släkter utrotades

Under 9 dagar i juli 1995 slaktades över 8000 människor på grund av sin tro i Srebenica. Hundratals kroppar har ännu inte lyckats identifieras. Vi sitter i bussen på väg hem och försöker förstå vad som berättats för oss. Försöker greppa det faktum att detta har hänt och fortfarande händer i världen vi lever i idag: grannar dödar grannar, barndomsvänner lyfter vapen mot varandra och människor dödas över hudfärg, religion och efternamn.

På bussen tillbaka till Sarajevo försöker vi ställa oss själva frågan om och om igen: hur förhindrar vi att det här händer igen. Dagarna rullar vidare.

Jag vaknar upp på vita blöta stenar, innergården runt en moské i Sarajevo och de här tungblöta regndropparna går inte att snooza bror. Osmansk arkitektur är exakt som 3d-printade fraktaler, svävande kransar av guld runt våra skallar. Guiden berättar att alla gäster fick stanna tre nätter utan kostnad enligt muslimsk tradition. Immiga fönster, bönemattorna uppradade. Katternas parkour över muren och klocktornet med lunarkalender som en fastfrusen tandpetare i stadens trasiga tandglipor.

Där är Sarajevos första torg, innan staden ens var stad, den antika vägen som gick hela vägen till Istanbul. Där stod attentatsmannen i sin uppgivenhet efter två misslyckade mordförsök när Franz Ferdinand och hans gravida fru dök plötslig dök upp i bilen igen för att fullborda sin historiska plikt. Där är en kyrka, inte ens tre hundra meter bort. Där är en synagoga, knappt ett gatustenkast och när guiden får våra svenska frågor om tolerans och gemenskap blir han nästan arg: vad är det ni inte fattar, era brinnande kors och flygplatsnojiga överbevakade religiösa rum sysslar vi inte med här.

Kvinna i nikab hjälper judinna
Han pekar på den svartvita bilden på en muslimsk kvinna i nikab från mellan världskrigen. Hur hon går armkrok med sin judiska väninna för att dölja väninnans gula davidstjärna med sin egen kropp. Med sin egen kropp. Imamen uppe i bergen som gömde den heliga judiska boken under moskéns tröskel för att han visste att nazisterna aldrig skulle leta där. Att SS-soldaternas logik inte rymde potentialen i mänsklig kärlek just då, hur hjärtat är en muskel som växer sig starkare av att du använder den.

Jag vaknar upp andra gången där vi klunkar granatäpplejuice från en gemensam flaska. Jag vaknar tredje gången när vi sänker en bosnisk kaffe.

Jag vaknar upp lite hårdare när bussen kränger på smala bergsstigar mellan Sarajevo och Mostar. Arabisk musik i högtalarna. Sen reaggaeton. Sen persiskt. Sen svensk hip-hop. Sen amerikansk. Min hjärna sorterar intryck som en liten unge med adhd sorterar sitt lego. Jag vet inte var jag ska göra av alla nya ord, minnen som inte är mina men som jag nu får, historien är inte vingslag längre, den är knytnävar, mitt ansikte är en skrivmaskin och mina 20 vänner i bussen bankar sina sms rakt i min panna, skriker sina insikter mellan sätena. Någon sover. Någon vaknar. Någon sjunger Age Ye Rooz med romanimelodi.

Jag vaknar upp på ett översvämmat café bortom den spontana regnbågen vi försöker fånga ( Tobbe undrar var pysslingen är) och det sägs att det bor dervischar i trakten ( jag älskar dervischar, det vet Tobbe) Min hud reser sig i månkratrar och knottriga kycklingvingar över ryggen. Vi kliver ut över bron som går över forsen. Utemöblerna ser ut som småbarn i en plaskbassäng.
Jag undrar vad som händer med kroppar som tappas ner i forsande vatten.

Sarajevos Rosor

Jag vaknar upp en av de sista gångerna av baklavans sockerdropkick mot skallen. Det känns som att jag varit i det här landet i flera månader. Att skotthålen jag sett i regnet är färska/gamla/mina/våra. Det var något vår guide sa tidigare på morgonen: Sarajevoborna har valt att behålla märkena efter granatsplittret på marken. Fyllt i dem med röd färg och kallar dem för rosor. De bär sin sorg som en krona på skallen. Stolt och melankoliskt men STOLT. Så länge de minns så har det hänt. Så länge de ser rosorna på stadens golv, på väg till jobbet, på väg till skolan, på väg till moskén/kyrkan/synagogan så är det verkligt och inte historia. Så länge klubbarna och dansgolvens väggar inte är fläckfria så dansar de med tacksamhet för varje dag i fred, varje danssteg och moon walk är en fredshandling. Att inte ta livet för givet. Att aldrig glömma. Hjärtat är en muskel. Kärleken resultatet att vi tränar den tillsammans varje fucking dag. Fred är en lika aktiv handling som krig. Jag väcker mig själv i några minuter till för att skriva ner de orden igen för att själv aldrig glömma: fred är en lika aktiv handling som krig.