Vad händer om du provpratar?

 

”Vi har pratat om döden, livet, kärleken, varför Buddha ibland är ledsen och ibland glad, varför tvåsamhet finns, varför omklädningsrum kan vara obehagliga, hur stort universum är, vad smärta egentligen består av och hur det kommer sig att den tecknade dokumentären Happy Feet gör oss glada ända in i svansmärgen.”

 

 

Ända sedan jag träffade Björn Natthiko Lindeblad för ett blomfång år sedan har vi pratat oavbrutet med varandra ( med undantag för vissa inslag av toalettbesök och sömn) . Vi har pratat om döden, livet, kärleken, varför Buddha ibland är ledsen och ibland glad, varför tvåsamhet finns, varför omklädningsrum kan vara obehagliga, hur stort universum är, vad smärta egentligen består av och hur det kommer sig att den tecknade dokumentären Happy Feet gör oss glada ända in i svansmärgen.
 
Om jag och Björn har suttit vid ett skrangligt köksbord och pratat i flera år så är skillnaden nu att vi har öppnat ett fönster. Det fönstret är en podd som heter Björn & Navid. Allt började med att en briljant producent som heter Amanda Pesikan hörde av sig och föreslog att vi skulle sluta tjattra för oss själva och bjuda in fler till samtalet. Eftersom jag och Björnpingvinen älskar att prata med fler än oss själva och varandra så hoppade vi på just det isflaket för att se vart det tog oss.
 
Podden börjar i en broderlig kärlek och en förälskelse i det goda samtalet om vad det innebär att vara människa men den tar gärna en roadtrip förbi dig för att plocka upp dina tankar, funderingar och frågor. Inför varje avsnitt fråga vi vad du vill att vi ska prata om och hur det ämnet berör, inspirerar, utmanar och tankeväxer dina hjärnceller.
 
Pilotavsnittet handlar om intuition och det skulle betyda mycket för oss om du ville lyssna, tipsa om oss och dela podden. Tack för att du tänker, lyssnar och pratar med oss. Här hittar du det:
 
 
(Tack till vårt grymma team som jobbat med podden: bästa Björn Natthiko Lindeblad, Amanda Pesikan Evelina Minberger på Roa, Caspian Almerud och Henrik Wahlström som klippt och gjort den fantastiska signaturmelodin) 

Ex-nazist och ex-flykting tar en kaffe

7c732e41bd4e2b97fb82545edb3a0bd4-597x400

 

 

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-ex-nazisten-och-ex-flyktingen-lagar-mat-ihop-1.798829

 

 

 

Jag sitter på ett kafé i närheten av min lägenhet i Malmö och väntar på Tobias. Jag dricker en kaffe och tittar efter nödutgången. Om det är ett bakhåll och jag blir påhoppad av fem rasister behöver jag veta hur jag tar mig därifrån. Jag tar ett andetag och väljer att sitta kvar.

Tvåhundra meter bort närmar sig Tobias långsamt kaféet där vi ska träffas för första gången. Han funderar på om han borde ha tagit med sig ett knogjärn eller fem polare. Han ångrar lite att han gick med på mötet. Tänk om det är fem antirasister som sitter på kaféet och väntar på honom i ett bakhåll. Han tar ett andetag och väljer att fortsätta gå.

Det har nu gått två år sen vårt första möte på kaféet. Sedan dess har jag och Tobbe föreläst tillsammans, turnerat på skolor och utbildat elever, lärare och rektorer i samtalsteknik. Vi har blivit hotade, intervjuade och ifrågasatta. Vi har hängt, lagat middag och umgåtts som goda vänner gör. Ex-nazisten och ex-flyktingen. Eller som vi brukar säga: Tobias och Navid.

Det är få människor som har lärt mig så mycket som Tobias; om varför människor väljer att gå med i extrema rörelser, om varför människor väljer att rösta på främlingsfientliga partier, om varför människor väljer att marschera, slåss eller klottra hakkors.

Jag vill inte dela upp mer. Jag vill välja något annat. När någon nuförtiden tvingar mig att antingen kalla mig antirasist eller vara rasistmaskot så tar jag ett andetag.

Vi står i ett klassrum på en högstadieskola i Skåne. Tillsammans med våra kollegor leder Tobbe och jag ett två timmars samtal om rasism med en högstadieklass. Vi har ställt två frågor:

1) Vad tror du händer med en människa som blir utsatt för rasistiska kommentarer eller handlingar?

2) Vad tror du händer med en människa som kallas för rasist?

På första frågan svarar de flesta elever att personen blir ledsen, arg, aggressiv, hamnar i skam, utanförskap och att detta kan leda till värre saker som våld, extremism och hat.

På andra frågan svarar de flesta elever att personen blir ledsen, arg, aggressiv, hamnar i skam, utanförskap och att detta kan leda till värre saker som våld, extremism och hat.

Eleverna ser nyanser och förstår att världen inte är svart eller vit. De förstår att människor inte är onda eller goda. De förstår att det som är rätt för en kan vara fel för en annan. De tar ett andetag och väljer att inte välja mellan vi och dom, mellan rätt och fel, mellan gott och ont.

Efter samtalet berättar jag och Tobias för några av eleverna om vårt första möte. Hur han på väg till kaféet och jag sittandes på kaféet försökte andas igenom våra fördomar om varandra och slogs mot de rädslor vi hade uppfostrats i. Hur det tog kraft att verkligen lyssna på varandra för att försöka förstå. Hur det tog tid att börja lita på den andre. Att det tog tid att välja att tro på något annat.

Tumme upp: Chelsea Does på Netflix som med humor provar och recenserar komplexa ämnen som rasism, droger och giftermål.

Tumme ner: Att svenska skolor ägnar mer tid åt ämnen som matematik och grammatik än åt rasism, integration och sociologi för att hjälpa unga medborgare förstå och leva med varandra.

Varje bord är en ö.

stallet_event

Du sitter på en restaurang och äter mat med dina kompisar. Ni är tio personer vid ert bord. Ni äter mat, pratar och har kul. Ni har beställt in mat ni tycker om, pratar om saker som ni tycker är intressanta och känner er trygga med de som sitter vid bordet. Lite längre bort sitter tio personer vid ett annat bord. Bakom er sitter ytterligare ett bord med tio personer. Restaurangen har sammanlagt plats med tio bord med tio personer runt varje. Personerna vid varje bord känner varandra. De äter mat de tycker om, pratar om saker de tycker är intressanta och alla känner sig trygga och bekväma med personerna vid sitt eget bord. Ibland sneglar du mot de andra borden och undrar vad människorna där borta tänker, känner och äter. Du viskar till en av dina vänner vid ert bord. Hon viskar tillbaka. Ni pratar om hur märkligt det är att personerna vid det andra bordet äter med händerna. Att de pratar lite väl högt. Ni viskar lite till om det andra bordet och sen återgår ni till ert samtal. I ögonvrån ser du hur personerna vid det andra bordet pekar mot er, pratar högt och skrattar. Ni gör det inte för att ni är elaka, rasistiska eller korkade. Ni gör det för att det är mänskligt.

Du väljer ett säte på bussen. Du väljer en plats i en teatersalong. Du väljer en sittplats på flygplan. Du väljer en stol vid ett bord i lunchmatsalen på jobbet. I skolan. Utan att tänka på det så väljer du att sitta med människor som är bekanta. Utan att tänka på det så väljer du att äta det du antingen känner till eller har hört av en vän är gott att äta. Utan att tänka så pratar du ofta om de ämnen som du och dina vänner brukar prata om. Utan att tänka så tänker vi inte och när vi inte tänker så gör vi som vi brukar. Du väljer inte bord. Bordet väljer dig. Du gör det inte för att du är elak, rasistisk eller korkad. Du gör det för att du är människa.

Ofta när vi pratar om integration så pratar vi om att de människor som precis kommit in på restaurangen eller anlänt till vårt land ska ta ansvar för att hitta en plats. Vi pratar mer sällan om att ställa sig upp från sitt eget bord och gå fram till bordet längst bort i lokalen och säga: hej, vilka är ni? Vad äter ni? Vad gör er ledsna? Vad inspirerar er?

Att det finns tio olika bord i en restaurang där tio olika grupper äter den maten de gillar, pratar om de saker de är bekväma med och bara umgås med varandra är inte integration. Att det finns 50 olika nationaliteter på en arbetsplats är inte per automatik integration. Att det finns 200 olika nationaliteter i ett land är inte integration bara för att den sittande regeringen säger att det är det.

Integration är något vi skapar tillsammans och inget du bara kan ha. Det är något du och jag aktivt gör varje dag. Om och om och om igen genom att bryta mot våra egna invanda mönster och beteenden.

Ordet integration betyder från början: när summan av delarna blir större än helheten. Det är alltså ett sätt att skapa något nytt av det vi har. Inte att förlora det vi kommer ifrån.

Du behöver inte sluta umgås vännerna vid ditt bord. Du behöver inte ge upp din identitet eller den du är. Du behöver inte sluta äta mat du tycker om, sluta pratar om saker som du tycker är intressant eller sluta vara du. Det enda du behöver göra för att bidra till integrationen är att vara nyfiken på vad mer du kan lära. Vad mer du kan tänka. Vad mer du kan äta, känna, utforska eller förstå.

Om du ställer dig upp från ditt bord och jag ställer mig upp från mitt bord så kan vi ta ett glas vin i baren. Vi kan prata om vad de pratar om vid vårt bord, lära känna varandra och förstå mer om oss själva, den andre och om världen. När vi druckit upp våra glas kan vi gå tillbaka till våra bord. Lite större. Lite klokare. Lite mer.

Vad händer om du lyssnar?

Lyssna

Lyssna.
Du behöver inte hålla med mig. Bara.
Lyssna.

Inte bara under sekunden som är din chans att börja prata igen, utan försök att lyssna för att förstå. Att lyssna betyder inte att du håller med mig i varenda ord jag säger. Att lyssna för att förstå en annan människa betyder inte att du sätter dina egna värderingar åt sidan. Det betyder att du kan tänka utanför dig själv och känna någon annans verklighet för bara några andetag. Det är inte bara för deras skull utan för dig själv också. De känner att någon har lyssnat på dem och faktiskt försökt förstå deras situation och du har breddat dina perspektiv ännu mer. Det vidgade din horisont lite till. Så lyssna.
Du behöver inte vara som mig. Bara var med mig. För några sekunder. Bara.
 Lyssna.

Jag vet att det finns många anledningar till att argumentera och debattera just nu. En massa saker sägs. Många beslut, strategier och ageranden i politiska, ekonomiska och globala sammanhang behöver ifrågasättas.
Vi säger dumma saker. Vi agerar själviskt. Vi rånar, dödar, våldtar och förstör. Vi skriker, ropar och snackar skit om varandra. Jag vet att det finns tusen anledningar till att vara arg och redo för att argumentera med varje person du möter. Men lyssna. Det är inte den enda vägen. En debatt är inte det enda sättet att prata med människor på. Du behöver inte hålla med mig. Bara.

Lyssna.
Jag vet att Trump stökar med din hjärna. Jag vet att IS skrämmer livet ur dig. Jag vet att världen kan kännas mörk, konstig och fientlig.
Men försök att lyssna. Inte bara på personerna som håller med dig. Inte bara på dina vänner. Inte bara på dem som delar din hudfärg. Inte bara på dem som tillber samma Gud som du. Lyssna på de som stör dig. Lyssna på de som gör dig arg. Lyssna på dem som inte håller med dig. Lyssna på personerna på andra sidan floden.

När vi levde i mindre samhällen så pratade vi alltid om de andra. Vi pratade om folket i den andra byn. De andra stammarna. Vi pratade och pratade och pratade om hur personerna på andra sidan floden inte var som oss. Hur de klädde sig annorlunda, pratade annorlunda och luktade annorlunda. De gjorde precis samma sak. De pratade om dig och folket i din by precis som ni pratade om dem. Alla pratade om varandra istället för med varandra. Och det gör vi fortfarande.
Så lyssna.

Om du har en känsla av att världen faller isär av segregation, polarisering och terror. Då behöver du lyssna. Människor behöver bli lyssnade på. För när du lyssnar på någon så ser du dem och vi behöver bli sedda. När du säger hej till mig så betyder det att du ser mig. När du frågar någon ”hur mår du?”- den enkla meningen innehåller så mycket mer information än bara tre ord. Det är ditt sätt att berätta att du bryr dig. Det är ditt sätt att få någon att känna sig sedd. Det är ditt sätt att korsa floden och sakta sudda bort konstigheterna mellan dig och en annan person.

Lyssna. Att säga ”hej” och ”hur mår du?” är en bra början, men vi behöver göra mer än så. Vi behöver mer än småprat och konversationsstartare. De är bara motorn som får rymdskeppet genom jordens atmosfär. För att utforska rymden mellan oss ännu djupare så behöver vi vara mer än bara konversationsstartare. Vi behöver
Lyssna.

Jag säger inte till dig, jag frågar dig. Kan du vara den som stiger utanför dina egna skor för att få någon annan att känna sig lyssnad på? Kan du vara den som frågar från en källa av nyfikenhet och för att förstå mer av världen? Kan du vara den som pratar med personen som alla andra har stämplat som idiot, rasist, homofob, sexistiskt svin, lantis, slödder, eller fundamentalist?
Jag frågar dig för jag tror att världen behöver dig. Facebook tycker att jag ska vara vän med personer som är precis som mig. Google visar verkligheten på ett sätt som passar mina värderingar perfekt. Floden växer sig större och snart kommer personerna på andra sidan att vara ännu mer främmande, ännu längre bort och känslan du har av att jorden är en mörk och fientlig plats kommer att bli starkare. Om du inte kan

Lyssna.

Att förstå människorna runt dig är också att förstå dig själv. Förstå att rasism, sexism, våld, mörker och dumhet är del av dig också. Det är anledningen till att det skrämmer dig så mycket. När du kommer i kontakt med människor som inte är som dig så kommer du också att komma i kontakt med okända sidor inom dig. De mörka ytorna på kartan kommer inte att vara så mörka. Folket på andra sidan floden kommer att visa sig i sin sanna natur. Du kommer att veta att de är människor precis som du. Människor som ibland känner sig små. Människor som ibland säger eller gör dumma saker. Människor som behöver bli lyssnade på. Människor som behöver bli sedda. Människor som kan och ofta vill ändra sina åsikter om något. Människor som gör sitt bästa. Precis som du. Och du kommer att veta detta. Om du
Lyssnar.

Och om du har kommit såhär långt i texten så vet jag att det finns något som talar till dig med. Om du läser den här meningen så har du lyssnat. Bara för några andetag. För några klick. Inte för att du behöver hålla med mig. Inte för att vi har exakt samma syn på världen. Eller på människor. Eller pengar. Eller politik.
Du har lyssnat för att du också vill förstå.

Golfa med Sverigedemokraterna, äta kattmat och hoppa fallskärm

Han berättade också om när tillvaron gick över styr efter att han varit utskälld programledare för Filmkrönikan i SVT:
– Jag började sova sämre och åt koffeintabletter för att komplettera mitt enorma kaffeintag. Efter ett tag började jag tugga rosenrot. Somnade vid midnatt och vaknade halv ett av att hela min lägenhet var förvandlad till ett akvarium. Hjärnan sov men kroppen var vaken. Jag fick tejpa för mina fönster med filmaffischer för att slippa se ut. Utanför flöt döda kroppar, färgglada fiskar och tecknade maneter runt. Jag ringde polisen tre gånger för att jag trodde att någon försökte bryta sig in i lägenheten.

Han tog sin upplevelse och gjorde musik av den. Resultatet blev karaktären Cobra Charlie och tio låtar på en skiva som fick heta: ”Jag kommer tappa det”.

Navid ledde under 2014 UR:s  omtalade dokusåpa Diktatorn. Han är föreläsare i kreativitet och initiativtagare till Samtalsaktivisterna i Malmö. Frontsångare i bandet Navid Modiri & Gudarna. Driver en kommunikationsbyrå som heter Doost. Var programledare för Frank i P3 och Filmkrönikan i SVT. Gick skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. Drev prisade bloggen 365 saker du kan göra under 2009 där han gjorde saker han inte tidigare gjort och skrev om det.

– I mitt program ska jag prata om vad flykt har med kreativitet att göra, om hur jag med hjälp av Facebook vann en golfrunda med Jimmie Åkesson, hur jag fick en miljon bloggläsare  att äta kattmat och hoppa fallskärm, att jag nästan dog i en skogsdunge på en kursgård i Östergötland och hur mitt jobb handlar om att berätta för tusentals människor varje år om att världen är påhittad.

Navid Modiri har stannat upp

Bild: Emma Larsson”Hej syster. Välkommen till Sverige. Ställ ner väskan ett tag. Nej, jag behöver inte se ditt pass. Lägg undan dollarsedlarna. Hur har resan varit? Jag vet att du är tacksam men du behöver inte tacka. Det är okej att vara trött. Det är okej att vara ledsen. Dog han? Jag beklagar verkligen. Din pappa är en av många vi sörjer.”

Några dagar in på det nya året reser sig artisten, kommunikatören och programledaren Navid Modiri från soffan och skriver ett långt inlägg på Facebook. Det har bara gått ett par dygn sedan id-kontrollerna för att resa in till Sverige trädde i kraft och det två meter höga stängslet på Kastrup, som ska skilja människor på flykt från andra resenärer, har kommit på plats.

Inlägget kan ses som ett välkomstbrev till alla de människor som tvingats fly krigets fasor och nått vår landsgräns. Det är fritt från politiska ställningstaganden, fritt från argument för eller mot den flyktingpolitik som regeringen valt att föra. Istället är texten uppbyggd likt ett samtal mellan två individer, ett samtal som framförallt förmedlar medmänsklighet.

Kanske är det just för att texten saknar flera av de element som inlägg på sociala medier brukar bestå av som reaktionen blir – massiv.

På ett par veckor har texten delats över tiotusen gånger och gillats av fler än femtiotusen människor. Under tiden har Navid Modiri fått hjälp med att översatta texten till flera språk.

Medmänsklighet skulle kunna ses som den röda tråden i alla de brokiga projekt Navid Modiri varit involverad i under årens lopp.

En strävan efter ett samhälle en människosyn som bygger på tolerans.

Låter det cheezy eller pretentiöst? Säkert, i vissa öron. Men Navid Modiri har för länge sedan slutat att bry sig om eller oroa sig för hur andra uppfattar honom.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om hur pass medmänsklig han är mot sig själv.

När jag förbereder det här reportaget återkommer ständigt samma fråga: ”Vad går Navid Modiri egentligen på?”

För hans projekt, föreläsningar och uppdrag, de pågår antingen parallellt eller avlöser varand­ra i rasande takt. Att försöka sammanfatta vad han sysslar med, och har sysslat med, resulterar i en lång lista. Skribent. Uppskattad programledare i P3, utskälld programledare i numera nedlagda Filmkrönikan i SVT. Krönikör, prisbelönt bloggare. Kommunikatör, moderator, innovationschef, föreläsare. Musiker och artist. Vd för en kommunikationsbyrå.

Dessutom: pappa, son, bror, sambo.

Då har jag inte räknat in hans egen, personliga utveckling som nådde en avgörande punkt när han flyttade till Malmö för snart två år sedan.

– Kamp. Jag har så långt jag kan minnas sett livet som en kamp, det har varit en stark drivkraft. Det, i kombination med en rastlöshet och vilja att försöka nå ut med hur det är att befinna sig i ett mellanförskap, att kunna använda den erfarenheten i min karriär, där har du svaret på din fråga.

– Men om den drivkraften och livsstilen jag har haft för att nå framgång och få möjligheten att göra alla fantastiska saker jag hittills hunnit med är sund, det är en annan fråga.

Vi sitter i Navid Modiris och hans sambos kök i Malmö och dricker kaffe, de håller på att avsluta sin frukost. Det är helgdag i början av januari och det känns som om hela Slottsstaden sover. Sekelskifteslägenheten lyses upp av dämpad belysning och tända värmeljus. I köksfönstren, som vetter ut mot flera innegårdar, slåss små plantor med späda rötter om utrymmet och kämpar sig upp mot det lilla ljus som vintermorgonen bjuder på.

Lägenheten andas precis motsatta känslor än de Navid Modiri just räknat upp. Lugn, harmoni, trygghet. Istället för kamp, rastlöshet och osäkerhet.

Och för ett och ett halvt år sedan, just i den här lägenheten i Malmö släppte Navid Modiri taget om sin tummade, ständigt resklara, ryggsäck som varit hans följeslagare under alla år.

Tröttheten som en kväll sköljde över honom, känslan av att inte vilja kämpa hela tiden, att ständigt fly och vara på väg mot okänt mål, beskrivs under de sista minuterna av hans sommarprat.

– Självklart bottnar stora livsomvälvande förändringar många gånger i flera händelser, så var det även för mig. Jag hade separerat från mamman till min dotter, jag hade återigen flyttat till en ny stad.

– Men en av de viktigaste orsakerna till hur jag sedan den kvällen försökt att omvärdera mitt sätt att leva, och ta reda på vem jag är, startade med ett samtal jag hade med min mamma.

Många svenskar med persiska rötter skämtar om sina föräldrars besatthet att förmå sina barn att välja rätt utbildning. Och att det bara finns två, och ett halvt, alternativ: läkare, civilingenjör – och tandläkare. Det skämtet drar även Navid Modiri under sina föreläsningar. Men han hade aldrig reflekterat över det när han senast hörde sina föräldrar tjata på honom om hans framtidsplaner.

Inte förrän den där kvällen.

– Min mamma frågade mig ”Vad är det du letar efter?” ”Vem kämpar du för?” Ja, vad fan letade jag efter?

Navid Modiri insåg att hans föräldrar inte varit på honom med sina förhoppningar och drömmar om hur de ville att hans framtid skulle se ut på minst femton år. Att det inte var de som krävde att han ständigt pushade sig framåt, lämnade ett projekt så fort det hade förverkligats eller ansåg att han nog kunde anstränga sig ännu lite mer.

– De hade varit helnöjda och stolta över mig under en lång tid, de är mina största fans. I stället är det ju jag, flyktingbarnet, som bara fortsatt fly, år efter år. Som flyttar fram gränserna hela tiden, som känner mig osäker när något känns lugnt och vant.

– Mammas frågor fick mig att stanna upp för första gången i mitt liv.

I kölvattnet av det samtalet tvingades Navid Modiri omvärdera bilden av sig själv:

– Jag var inte en underdog längre. Det hade gått ljusår sedan tiden då jag tillbringade rasterna med att springa från blattarnas och svenskarnas hot och våld. Livet hade inte varit en kamp på många år, jag har inte behövt se jobbtimmar i antal kronor på länge.

– Istället insåg jag att jag tillhör etablissemanget och i det föddes en helt annan tanke: Det är min plikt när jag befinner mig här att förvalta det väl och fokusera på att lyfta andra runt omkring mig. Och det går inte om jag kör på som tidigare och gång på gång kraschar in i den berömda väggen.

Navid Modiri förklarar ambivalensen med de känslor som uppstod efter samtalet med sin mamma. Insikterna han fick gjorde livet å ena sidan lättare för Navid Modiri – men också ofantligt mycket svårare.

– På många sätt var det en lättnad att släppa ryggsäcken och stanna upp. Samtidigt, om du levt som om livet är en kamp du ständigt måste utkämpa, och du plötsligt inser att kraven du känner inte kommer från någon annan än dig själv, och att det faktiskt inte är någon som jagar dig – ja vad består livet av då? Vem är jag? Och kommer min drivkraft som gett mig så fantastiska möjligheter i livet att försvinna nu?

– Allt detta var smärtsamt att ta in. Även om du inser att du lever på ett sätt som på många vis inte alls är sunt så är det välbekant. Det är det enda sättet du känner till. Men jag har fått lära mig att igenkänning i en situation eller känsla inte nödvändigtvis behöver vara detsamma som trygghet.

Utåt ser det ut som om Navid Modiri har lika många järn i elden som tidigare. Samtalsaktivisterna har dragit igång i Malmö. Träffarna på Media Evolution City som han modererar under initiativet Näringslivsuppropet, vars syfte är att nå fram till konkreta förslag om hur näringslivet kan samarbeta med kommuner och myndigheter i flyktingfrågan, är fullbokade långt innan de äger rum. I december släpptes en första singel med det nya musikprojektet Miss Rafiki, mer musik väntas i vår. Dessutom är det snart dags för honom och hans vän Tobias, som tidigare varit aktiv i naziströrelsen, att åka ut på en skolturné tillsammans för att föreläsa om samtalets kraft och vikten av tolerans för våra medmänniskor.

Men livet känns annorlunda och ser annorlunda ut.

Navid Modiri har slutat springa.

I lägenheten hänger en fast telefon så att nära och kära kan nå honom, hans dotter och hans sambo när mobilerna är avstängda – vilket de är under många vardagskvällar.

På banken finns en hög med ”fuck you”-pengar som gör det enklare att tacka nej till uppdrag han inte har tillräckligt med energi för.

Dessutom har han, tillsammans med en järnring av vänner, utarbetat ett slags omtankesy­stem som kickar igång när de märker att någon av dem tappat proportionerna och kommit in i en negativ stresspiral.

– Mina statusuppdateringar på sociala medier brukar avslöja mig. När de avlöser varandra lite för snabbt brukar telefonen börja ringa. En efter en hör mina vänner av sig och undrar hur jag mår, hur mycket jag har jobbat på sistone, och hur mycket jag tagit ledigt. Den tacksamheten jag känner då …

Vi befinner oss i en lokal på Gamla Väster som doftar av kaffe, fikabröd och förväntan. Projektet Samtalsaktivisterna, som Navid Modiri arrangerar tillsammans med en kollega på organisationen Reach for Change, har en träff och en av deltagarna delar med sig till gruppen: han berättar varför han har valt att gå hit just i kväll.

Navid Modiri håller sig i bakgrunden. Hans roll är enbart stöttande för de ungdomar som håller i kvällens workshop. De har fått coachning av honom i hur man övar sig på att prata med varandra och lyssna på sin samtalspartner – istället för att sitta och planera nästa mot­argument.

Projektet är också ett bra exempel på vad Navid Modiri väljer att lägga sin tid på, berättar han:

– Det är ett uppdrag som inte ger mycket pengar, men som är något jag själv tror stenhårt på.

– Idag ser jag till att ha tid för den typen av uppdrag. Det är otroligt privilegierande att kunna jobba så och jag är tacksam för att jag har fattat att jag kan göra så här. Att få engagera mig i saker enbart för att jag själv tror på idén, det ger energi.

Det är en, minst sagt, brokig skara människor som deltar. Gamla som unga, universitetslärare och gymnasieungdomar, utländska studenter och offentligt anställda ”checkar in” i ringen som workshoppen startar med.

Under kvällen hörs flera röster som uttrycker en känsla av hopplöshet över utvecklingen såväl i vårt samhälle här som i världen i stort.

När vi under intervjun kommer in på de frågorna säger Navid Modiri att han känner precis tvärtom.

Seriöst, hur kan du göra det efter det politiska klimat som rått här hemma och i hela Europa under hösten, situationen för alla människor på flykt, planetens mående, den medvind flera länders nationalistiska och främlingsfientliga partier har?

– Missförstå mig inte, jag har suttit framför tv:n och gråtit över nyhetsbilderna som kablats ut om den misär och fientlighet som visas våra medmänniskor som befinner sig på flykt. Allt det du räknar upp är klart oroande.

– Men jag känner hoppfullhet. Särskilt denna höst. Herregud, ingen av de ideella som har stått på Centralen har gått dit under pistolhot. Människor i såväl i storstäder som små byar och orter har inte tvingats ge bort kassar med kläder, skor och leksaker. De har startat språk­kaféer, matlag och fotbollsträningar helt frivilligt.

Navid Modiri säger att det är just därför han väljer att jobba med så många olika människor i vitt skilda konstellationer och från många plattformar.

Däremot har han slutat försöka få med sig politiska företrädare i sina projekt eller sammankomster.

– Jag har gett upp tanken på att förändringen till en mänskligare värld kommer att ta form genom politiken, det har jag faktiskt. Jag menar inte att alla politiker är cyniska och maktgalna, men vårt politiska system är uppbyggt för att främja konflikt, debatt och egenintressen – inte samarbete och gemensamma lösningar.

Hur skulle ett alternativt system se ut då?

– Det vet jag inte, men jag är mer intresserad av att tillsammans med andra försöka hitta alternativ än att verka inom det befintliga.

– Lek med tanken att Stefan Löfven hade hållit ett tal till alla svenskar och tackat för det enorma engagemang, all den givmildhet och öppenhet som majoriteten av vår befolkning har visat upp. Tänk vilka ringar på vattnet det hade kunnat ge och vilka avtryck det hade kunnat göra i politiken.

– Allt är påhittat och går därför att göra om. Jag jobbar med att hitta på en ny bild och framtid för det här landet, och jag är långt ifrån ensam.

 

_________________________________________________________________________

 

Navid ModiriÅlder: Fyller 33 i år.

Familj: Femårig dotter, sambo.

Bor: Lägenhet i Slottsstaden, Malmö.

Utbildning: Fridhems skrivarlinje i Svalöv 2002-2004.

Gör: Föreläser och jobbar med initiativ kring integration och mångfald, innovationschef på Reach for Change där han bland annat driver Samtalsaktivisterna i Malmö, vars fokus är integration genom konversation. Skapar musik genom Miss Rafiki, vd för kommunikationsbyrån Doost, krönikör i Göteborgs-Posten.

Aktuell: I vår åker han ut på skolturné och föreläser om tolerans och medmänsklighet tillsammans med vännen Tobias, som tidigare varit aktiv nazist. Har nyss släppt remix-ep:n ”Fyll dina sprickor med guld” med Miss Rafiki på egna skivbolaget Spacetuk.

Navid om…… mellanförskap: ”Under min uppväxt bråkade blattarna med mig för att jag pratade för bra svenska – svenskarna bråkade med mig för att jag var blatte. I Sverige var jag invandrare – första gången jag hälsade på i mitt födelseland Iran kallades jag för turist. Jag hamnade mellan boxarna – i ett mellanförskap – men den erfarenheten har gjort mig bra på att skapa kontakt med många olika människor och bidragit till min övertygelse att endast genom fler samtal kan toleransen mellan människor och olika grupper öka.

… Sverige 3.0 och Samtalsaktivisterna: ”Efter järnrörsskandalen, när Sverige-demokraternas riksdagsmän böjde sig över Soran Ismael och väste ”Detta är inte ditt land”, skrek jag rakt ut av sorg i tv-soffan. Strax därefter initierade jag, tillsammans med ett gäng andra, ett maratonsamtal på tolv timmar i ett av riksdagens rum där sextio människor deltog. I dag har vi ett Sverige 2.0 som består av ett Sverige fullt av olikheter och där vi ständigt krigar och debatterar mellan olika grupper av människor. Jag vill prata och kämpa för ett Sverige 3.0 där vi pratar mer med varandra, eftersom min erfarenhet säger att vi är alla så mycket mer lika varandra än vad vi tror. Det är genom tolvtimmarssamtalet som Samtalsaktivisterna uppstod, och vår nya skolturné.”

… Miss Rafiki: ”Det är mitt alter ego, en äldre punkig kvinna med glimten i ögat och ilskan närvarande. Genom det här musikprojektet har musiken skapats i ett kollektiv, utifrån vad som händer mellan de som befinner sig i studion och hur de känner just den dagen. Vissa av dem som bidragit till inspiration har jag endast träffat via sociala medier. Själva musikskapandet har därmed inte varit så effektivt men resultatet har blivit så mycket mer effektfullt”.

______________________________________________________________________

Text: Linda Stark

Bilder: Emma Larsson

Publicerat i Sydsvenskan 31:a januari 2016

http://www.sydsvenskan.se/ingen-sektion/kampen-ar-over–leve-kampen/

Vi behöver inte mer debatt – vi behöver lära oss lyssna

En debatt är ett krig. Två sidor som krigar. Båda vill vinna. Ingen vill förstå den andre.
En debatt är ett krig. Två sidor som krigar. Båda vill vinna. Ingen vill förstå den andre.

En debatt är ett krig. Två sidor står ställda mot varandra och argumenten haglar som pilar. Båda sidor pratar för sin sak. Båda sidor vill vinna. Båda sidor är upptagna med långa monologer om varför just den har rätt och den andra sidan har fel.

Båda vill vinna. Ingen lyssnar. 10 miljoner människor i ett land där alla förlorar.

Sverige har precis som resten av världen gått igenom otroligt smärtsamma händelser de senaste veckorna: stora och utmanande förändringar, människor på flykt, bränder på flyktingförläggningar, ett ohyggligt dåd på en skola i Trollhättan, terrordåd i Paris och nu senast en av traditionell media och Säpo uppjagad stämning där vi låste in oss i våra hem och höjde nivån av misstänksamhet till max.

Sverige är i stort behov av terapi. Just nu sitter vi i väntrummet utanför terapeutens kontor med ryggarna mot varandra, med varsin smartphone i handen och driver smutskampanjer mot varandra på sociala medier, kallar varandra för hora, babbe, svenne och idiot på Flashback. Delar artiklar om varför allt är den andres fel. Kastar skuld. Skickar hat. Alla är rädda och för att dölja det så skriker vi ännu högre. Pratar ännu mer. Debatterar oftare.

En debatt är ett krig. Två sidor står uppställda mittemot varandra. Båda sidor som hungriga vargar som vill döda varandra. Vid sidlinjerna står kvällstidningsredaktörer, bloggare, kommentarstroll, partiledare, twittrare, radiojournalister, kolumnister och kommunalråd med dödskalleflaggor, tänder bengaler och skriker åt de olika sidorna att bita ihjäl varandra.

Kvällstidningar vinner läsare. Partier vinner röster. Twittrare vinner följare. Kommunalråd vinner fler kryss. Kolumnister vinner fler klick. Ingen lyssnar. 10 miljoner människor i ett land där alla förlorar.

Jag träffar samtalsledare, konfliktmedlare, demokratikämpar och politiska aktivister och ledare från hela världen och de säger alla samma sak: Det är inte det som händer just nu som är det farligaste, det är vår oförmåga att prata om det, lära av det och hantera det tillsammans.

Sverige behöver samtalsterapi och inte fler debatter. Vi har de senaste åren försökt trycka ner frågorna kring invandring, mångfald och rasism i ett fyrkantigt hål som vi kallar för debatt. Ett samtal som handlar om att komma fram till vad som är rätt och vad som är fel. Som handlar om svart och vitt. Vi och de.

De frågor som utmanar oss just nu är inte frågor som du kan svara rätt eller fel på. Det är komplexa frågor och känslomässiga konflikter. För att vi människor överhuvudtaget ska våga släppa garden och prata om de här frågorna behöver vi skapa trygga rum. En debatt är inte ett tryggt rum. Det är ett krigsrum där alla slåss.

Men det finns inte bara två vägar. Det står inte mellan rasist och antirasist. Det står inte mellan SD och S. Det står inte mellan rätt eller fel. Ja eller nej. Med oss eller emot oss. Det finns en tredje väg. Den är inte enkel, den går inte att landa i ett rätt eller fel och den är svårare att tjäna pengar på.

Vägen fram till ett helare Sverige går genom ett samtal där fler människor blir lyssnade till. Vägen fram till ett helare Sverige går genom ett samtal där en ung kvinna med invandrarbakgrund kan vara julvärd utan att få ta del av en flodvåg av hat. Vägen fram till ett helare Sverige går genom ett samtal där människor får uttrycka sina känslor och värderingar utan att bli kallade för rasister, idioter eller outbildade.

En dialog är ett samtal bortom rätt och fel. Ett samtal bortom vi och dom. Ett samtal där den som inte pratade så mycket förut vågar ta mer plats och den som hela tiden pratade börjar lämna mer plats åt andra.

En dialog är ett samtal där vi lyssnar för att förstå, inte för att vinna.

_____________

Läs mer om Samtalsaktivisternas arbete på www.samtalsaktivisterna.se