Ex-nazist och ex-flykting tar en kaffe

7c732e41bd4e2b97fb82545edb3a0bd4-597x400

 

 

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-ex-nazisten-och-ex-flyktingen-lagar-mat-ihop-1.798829

 

 

 

Jag sitter på ett kafé i närheten av min lägenhet i Malmö och väntar på Tobias. Jag dricker en kaffe och tittar efter nödutgången. Om det är ett bakhåll och jag blir påhoppad av fem rasister behöver jag veta hur jag tar mig därifrån. Jag tar ett andetag och väljer att sitta kvar.

Tvåhundra meter bort närmar sig Tobias långsamt kaféet där vi ska träffas för första gången. Han funderar på om han borde ha tagit med sig ett knogjärn eller fem polare. Han ångrar lite att han gick med på mötet. Tänk om det är fem antirasister som sitter på kaféet och väntar på honom i ett bakhåll. Han tar ett andetag och väljer att fortsätta gå.

Det har nu gått två år sen vårt första möte på kaféet. Sedan dess har jag och Tobbe föreläst tillsammans, turnerat på skolor och utbildat elever, lärare och rektorer i samtalsteknik. Vi har blivit hotade, intervjuade och ifrågasatta. Vi har hängt, lagat middag och umgåtts som goda vänner gör. Ex-nazisten och ex-flyktingen. Eller som vi brukar säga: Tobias och Navid.

Det är få människor som har lärt mig så mycket som Tobias; om varför människor väljer att gå med i extrema rörelser, om varför människor väljer att rösta på främlingsfientliga partier, om varför människor väljer att marschera, slåss eller klottra hakkors.

Jag vill inte dela upp mer. Jag vill välja något annat. När någon nuförtiden tvingar mig att antingen kalla mig antirasist eller vara rasistmaskot så tar jag ett andetag.

Vi står i ett klassrum på en högstadieskola i Skåne. Tillsammans med våra kollegor leder Tobbe och jag ett två timmars samtal om rasism med en högstadieklass. Vi har ställt två frågor:

1) Vad tror du händer med en människa som blir utsatt för rasistiska kommentarer eller handlingar?

2) Vad tror du händer med en människa som kallas för rasist?

På första frågan svarar de flesta elever att personen blir ledsen, arg, aggressiv, hamnar i skam, utanförskap och att detta kan leda till värre saker som våld, extremism och hat.

På andra frågan svarar de flesta elever att personen blir ledsen, arg, aggressiv, hamnar i skam, utanförskap och att detta kan leda till värre saker som våld, extremism och hat.

Eleverna ser nyanser och förstår att världen inte är svart eller vit. De förstår att människor inte är onda eller goda. De förstår att det som är rätt för en kan vara fel för en annan. De tar ett andetag och väljer att inte välja mellan vi och dom, mellan rätt och fel, mellan gott och ont.

Efter samtalet berättar jag och Tobias för några av eleverna om vårt första möte. Hur han på väg till kaféet och jag sittandes på kaféet försökte andas igenom våra fördomar om varandra och slogs mot de rädslor vi hade uppfostrats i. Hur det tog kraft att verkligen lyssna på varandra för att försöka förstå. Hur det tog tid att börja lita på den andre. Att det tog tid att välja att tro på något annat.

Tumme upp: Chelsea Does på Netflix som med humor provar och recenserar komplexa ämnen som rasism, droger och giftermål.

Tumme ner: Att svenska skolor ägnar mer tid åt ämnen som matematik och grammatik än åt rasism, integration och sociologi för att hjälpa unga medborgare förstå och leva med varandra.

Golfa med Sverigedemokraterna, äta kattmat och hoppa fallskärm

Han berättade också om när tillvaron gick över styr efter att han varit utskälld programledare för Filmkrönikan i SVT:
– Jag började sova sämre och åt koffeintabletter för att komplettera mitt enorma kaffeintag. Efter ett tag började jag tugga rosenrot. Somnade vid midnatt och vaknade halv ett av att hela min lägenhet var förvandlad till ett akvarium. Hjärnan sov men kroppen var vaken. Jag fick tejpa för mina fönster med filmaffischer för att slippa se ut. Utanför flöt döda kroppar, färgglada fiskar och tecknade maneter runt. Jag ringde polisen tre gånger för att jag trodde att någon försökte bryta sig in i lägenheten.

Han tog sin upplevelse och gjorde musik av den. Resultatet blev karaktären Cobra Charlie och tio låtar på en skiva som fick heta: ”Jag kommer tappa det”.

Navid ledde under 2014 UR:s  omtalade dokusåpa Diktatorn. Han är föreläsare i kreativitet och initiativtagare till Samtalsaktivisterna i Malmö. Frontsångare i bandet Navid Modiri & Gudarna. Driver en kommunikationsbyrå som heter Doost. Var programledare för Frank i P3 och Filmkrönikan i SVT. Gick skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. Drev prisade bloggen 365 saker du kan göra under 2009 där han gjorde saker han inte tidigare gjort och skrev om det.

– I mitt program ska jag prata om vad flykt har med kreativitet att göra, om hur jag med hjälp av Facebook vann en golfrunda med Jimmie Åkesson, hur jag fick en miljon bloggläsare  att äta kattmat och hoppa fallskärm, att jag nästan dog i en skogsdunge på en kursgård i Östergötland och hur mitt jobb handlar om att berätta för tusentals människor varje år om att världen är påhittad.

Vad händer när främlingsfientlighet får pågå ostört?

Begravningsplatsen i Srebenica Den 4:e mars åkte  Unga Mot Antisemitism och Främlingsfientlighet, Samtalsaktivisterna och representanter från Ensamkommandes förbund och Fryshuset på en studieresa till Bosnien för att besöka Sarajevo, Mostar och Srebenica och träffa överlevare, besöka platser för det fruktansvärda folkmordet 1995 och prata om vad vi kan lära oss och ta med kunskap hem till Sverige.

Vi vaknar 05.00 i Sarajevo och fyller en buss mer yrvakna svenskar genom dimmiga landskap och raviner till en plats full av skam, folkmord och tusentals människors blod. Vi är svarthåriga, blonda, rakade och långhåriga, muslimska, kristna, ateistiska svenskar. Några av oss har svenskt medborgarskap, andra har knappt bott tre år i Sverige. Vissa är uppvuxna på julmust, Kalle Anka och faluröda stugor, andra med ångkokt ris, nowrooz och burek. Vi lever i ett avlångt land där flyktingförläggningar brinner och hatet och okunskapen flödar på sociala medier och debattsidor.

Nu kliver vi av en buss och stirrar sorgset över de tusentals vita gravstenarna.

Vi sitter bredvid varandra när den bosniska mannen berättar hur han överlevde massakern medan hans tvillingbror och pappa blev slaktade. Efter den guidade turen sätter han sig i en taxi hem där taxichauffören förmodligen tillhör en av hans landsmän som förnekar att folkmordet ens ägt rum.

Hela släkter utrotades

Under 9 dagar i juli 1995 slaktades över 8000 människor på grund av sin tro i Srebenica. Hundratals kroppar har ännu inte lyckats identifieras. Vi sitter i bussen på väg hem och försöker förstå vad som berättats för oss. Försöker greppa det faktum att detta har hänt och fortfarande händer i världen vi lever i idag: grannar dödar grannar, barndomsvänner lyfter vapen mot varandra och människor dödas över hudfärg, religion och efternamn.

På bussen tillbaka till Sarajevo försöker vi ställa oss själva frågan om och om igen: hur förhindrar vi att det här händer igen. Dagarna rullar vidare.

Jag vaknar upp på vita blöta stenar, innergården runt en moské i Sarajevo och de här tungblöta regndropparna går inte att snooza bror. Osmansk arkitektur är exakt som 3d-printade fraktaler, svävande kransar av guld runt våra skallar. Guiden berättar att alla gäster fick stanna tre nätter utan kostnad enligt muslimsk tradition. Immiga fönster, bönemattorna uppradade. Katternas parkour över muren och klocktornet med lunarkalender som en fastfrusen tandpetare i stadens trasiga tandglipor.

Där är Sarajevos första torg, innan staden ens var stad, den antika vägen som gick hela vägen till Istanbul. Där stod attentatsmannen i sin uppgivenhet efter två misslyckade mordförsök när Franz Ferdinand och hans gravida fru dök plötslig dök upp i bilen igen för att fullborda sin historiska plikt. Där är en kyrka, inte ens tre hundra meter bort. Där är en synagoga, knappt ett gatustenkast och när guiden får våra svenska frågor om tolerans och gemenskap blir han nästan arg: vad är det ni inte fattar, era brinnande kors och flygplatsnojiga överbevakade religiösa rum sysslar vi inte med här.

Kvinna i nikab hjälper judinna
Han pekar på den svartvita bilden på en muslimsk kvinna i nikab från mellan världskrigen. Hur hon går armkrok med sin judiska väninna för att dölja väninnans gula davidstjärna med sin egen kropp. Med sin egen kropp. Imamen uppe i bergen som gömde den heliga judiska boken under moskéns tröskel för att han visste att nazisterna aldrig skulle leta där. Att SS-soldaternas logik inte rymde potentialen i mänsklig kärlek just då, hur hjärtat är en muskel som växer sig starkare av att du använder den.

Jag vaknar upp andra gången där vi klunkar granatäpplejuice från en gemensam flaska. Jag vaknar tredje gången när vi sänker en bosnisk kaffe.

Jag vaknar upp lite hårdare när bussen kränger på smala bergsstigar mellan Sarajevo och Mostar. Arabisk musik i högtalarna. Sen reaggaeton. Sen persiskt. Sen svensk hip-hop. Sen amerikansk. Min hjärna sorterar intryck som en liten unge med adhd sorterar sitt lego. Jag vet inte var jag ska göra av alla nya ord, minnen som inte är mina men som jag nu får, historien är inte vingslag längre, den är knytnävar, mitt ansikte är en skrivmaskin och mina 20 vänner i bussen bankar sina sms rakt i min panna, skriker sina insikter mellan sätena. Någon sover. Någon vaknar. Någon sjunger Age Ye Rooz med romanimelodi.

Jag vaknar upp på ett översvämmat café bortom den spontana regnbågen vi försöker fånga ( Tobbe undrar var pysslingen är) och det sägs att det bor dervischar i trakten ( jag älskar dervischar, det vet Tobbe) Min hud reser sig i månkratrar och knottriga kycklingvingar över ryggen. Vi kliver ut över bron som går över forsen. Utemöblerna ser ut som småbarn i en plaskbassäng.
Jag undrar vad som händer med kroppar som tappas ner i forsande vatten.

Sarajevos Rosor

Jag vaknar upp en av de sista gångerna av baklavans sockerdropkick mot skallen. Det känns som att jag varit i det här landet i flera månader. Att skotthålen jag sett i regnet är färska/gamla/mina/våra. Det var något vår guide sa tidigare på morgonen: Sarajevoborna har valt att behålla märkena efter granatsplittret på marken. Fyllt i dem med röd färg och kallar dem för rosor. De bär sin sorg som en krona på skallen. Stolt och melankoliskt men STOLT. Så länge de minns så har det hänt. Så länge de ser rosorna på stadens golv, på väg till jobbet, på väg till skolan, på väg till moskén/kyrkan/synagogan så är det verkligt och inte historia. Så länge klubbarna och dansgolvens väggar inte är fläckfria så dansar de med tacksamhet för varje dag i fred, varje danssteg och moon walk är en fredshandling. Att inte ta livet för givet. Att aldrig glömma. Hjärtat är en muskel. Kärleken resultatet att vi tränar den tillsammans varje fucking dag. Fred är en lika aktiv handling som krig. Jag väcker mig själv i några minuter till för att skriva ner de orden igen för att själv aldrig glömma: fred är en lika aktiv handling som krig.