Du kan inte göra mångfald

Inte så mångfald?

Ett av mina största problem med ordet mångfald är ett det är ett substantiv. Du kan inte göra mångfald. Det är inte en handling. Om mångfald var ett verb vore det lättare att prata om hur vi kan göra det, hur vi kan träna på det och hur vi kan bli bättre på det tillsammans. Men det är det inte. Det är ett substantiv. Ett abstrakt substantiv dessutom. Ett abstrakt substantiv som olika människor tolkar på olika sätt. Politiker pratar om mångfald. Företag pratar om mångfald. Rektorer pratar om mångfald. Men vad är det vi förväntas göra med det egentligen?

Om vi istället utgår ifrån att mångfald är resultatet av att vi gör något annat så vill jag låna din hjärna för ett par minuter och leka lite. För jag tror att vi skapar mångfald genom att öppna upp. Ju mer jag öppnar upp för det jag inte känner till, desto större mångfald av tankar, känslor, idéer och möten kommer jag att vara med om. Sen om det är bra eller dåligt är en annan fråga. Bra och dåligt är för övrigt en mänsklig konstruktion. När ett lejon fäller en gasell sitter inte ett gäng gaseller längre bort och pratar om gasellers rättigheter eller att det är bra eller dåligt. Det bara är. Naturen innehåller mångfald, en variation av arter, färger, kombinationer och fasetter. Naturen innehåller inte bara mångfald. Den är mångfald. Om det inte fanns mångfald skulle det inte finnas skillnader och olikheter. Då skulle ingenting existera.

Kommer du ihåg att jag sa att jag skulle låna din hjärna och leka med den? Lek då.

Mitt andra stora problem med ordet mångfald är att det ska behandlas med en sådan seriositet och distanslöshet. Det är svårt att skämta om det. Det är svårt att driva med det. Det är ett samtal och ett ämne som är fullt av känslor, konflikter, smärta och trauma. Men det är inte en anledning till att inte skämta om det. Det är just det som är anledningen till att vi måste skämta mer om det. När vi använder humor så skapar vi distans och när vi har distans, alltså avstånd, så kan vi se saker och ting för vad de är. Vi kan förstå hur mångfald hänger ihop med andra abstrakta begrepp som rädsla, kärlek och gemenskap.

Om mångfald är resultatet av att du öppnar upp och humor är ett sätt att få distans till dig själv och andra så bör en av de mest värdefulla förhållningssätten till att lära oss mer om mångfald vara det lekfulla. Att experimentera. Att utforska. Att leka.

Bara för att metoden är lekfull betyder inte att vi har skämtat bort resultatet. Men för att kunna leka behöver vi ha tydliga regler. Ju mer abstrakt ett ämne är desto tydliga struktur behöver vi när vi behandlar det. Lekar och spel har också regler.

Så vilka regler behöver vi ha i ett rum där vi tränar oss själva och andra i öppenhet?

Mångfald är ett ämne som i sig är tufft och utmanande. Det är fullt av trauma, smärta, konflikter och frustration. Det är ett abstrakt ämne med olika definitioner. Det är något vi behöver prata om och fokusera på om vi ska leva tillsammans utan att ha ihjäl varandra. För att på ett för många människor tryggt sätt kunna utforska mångfald på ett lekfullt sätt behöver vi vara överens om spelreglerna. Jag kommer inte att ge dig fem tydliga regler utan snarare bjuda in dig till att börja fundera på det tillsammans med mig:

Hur skapar vi ett land där vi lekfullt och tryggt kan utforska vad mångfald är?

Vad händer med Sverige om det inte är synd om flyktingar?

Danish Police

Människor som flyr till Sverige. De överlever krig, tortyr, flykt, misstänksamhet, hunger och oro. När de väl är framme i vårt fantastiska land bemöts de vanligtvis på två olika sätt:
– Åh lilla vän. Vad hemskt. Nu ska jag hjälpa dig.
– Nej, vi har inte råd med dig. Du är en belastning.

Det svenska samtalet om migration och människor på flykt handlar antingen om misstänksamhet eller förminskande. Det finns såklart nyanser och enskilda fall eller situationer där människor bemöts som kapabla men de två stora samtalen vi har är antingen problematiserande eller skensolidariska.

Det problematiserande samtalet handlar om att människor som kommer hit är en belastning för vårt system, vår svenska välfärd håller på att kollapsa och det är invandrarnas fel. Om de inte hade kommit hit hade allt varit mycket bättre.

Det skensolidariska samtalet handlar om att det är synd om människor som kommer hit och att de behöver vår hjälp för att överleva. Deras liv ligger i våra händer och de kan varken språket, vet vad de vill eller känner till sina rättigheter.

Båda samtalen kommer egentligen från samma källa av arrogans och okunskap. Inget av dem hjälper i längden varken Sverige som land, oss som bor här eller de människor som nyligen kommit hit.

Jag vill bjuda in oss till att ha mer av det mänskliga samtalet. Samtalet som inte bara handlar OM de människor som kommer hit utan som är tillsammans MED de människor som kommer hit. Samtal som börjar med frågor som : vem är du, vad behöver du, vad vill du bidra med och hur skulle du vilja bidra till Sverige?

Människor är inte antingen passiva mottagare av bidrag eller av din volontärhjälp. De är människor som både kan ta emot och ge samtidigt. De är människor som kan vara både svaga och starka samtidigt. Som kan vara ledsna över döda släktingar och laga mat till sina barn under samma kväll. Som kan vara dåliga på svenska men ändå kunna tänka egna tankar. Verkligheten är inte svart eller vit. Vi är inte hjältar eller offer. Varke de eller du och jag.

Nästa gång du träffar en människa som precis kommit till Sverige så se vad som händer om du börjar med att ställa frågor istället för att komma med lösningar. Lyssna istället för att börja hjälpa direkt. Se vad du kan lära dig. Lyssna efter möjligheter att växa, kanske det finns något du kan lära dig av en person som överlevt tusen mil av mörker och skratt och död och liv och tröstlöshet och hopp. Kanske kan ni båda växa. Kanske kan ni hjälpa varandra att komma hem.

Vad behöver du hjälp med idag kompis?

Hur kan vi använda sociala medier för att hjälpa varandra?

För lite mer än två år sen satt jag på ett café och arbetade och mitt arbete är upplagt på ett sådant sätt att jag sällan sitter på ett kontor eller en arbetsplats utan reser ofta runt och gör föreläsningar, workshops och uppdrag för olika arbetsgivare. Jag har jobbat på det här sättet sen jag var 16 år gammal men då med fokus på att uppträda med mina dikter och hålla workshops inom fältet för retorik och kreativt skrivande. Innehållet i mitt arbete har förändrats men det ser ut på ungefär samma sätt. Jag sitter ofta på ett café, en hotellobby eller på ett co-working space. Jag behöver min laptop, en kopp kaffe och en snus, bra musik i lurarna och en ordentligt strukturerad todo-lista och sen är jag hemma.

Så jag sitter på caféet, dricker en klunk av mitt kaffe och jobbar undan när jag inser att jag precis har bockat av den sista punkten på min lista. Jag har ingenting kvar att göra. Min mailinbox är nollad. Min Facebookinbox är nollad. Jag har bockat av alla todos och förberett för uppdrag för sex veckor framåt. Jag är inte bara i synk. Jag är i provocerande god tid för allt jag har inbokat. Så nu då? Vad gör jag nu? Jag tittar på klockan och inser att jag har två timmar kvar till nästa möte. Plötsligt får jag en idé.

Jag går in på Facebook och skriver följande i statusraden:
”Hej kompis. Jag har två timmar över. Vad behöver du hjälp med idag?”

Jag trycker på ”Skicka”-knappen och på några sekunder har min nya status publicerats. Jag öppnar en annan flik i webbläsaren och börjar scrolla runt i nyhetsflödet. Det tar inte mer än några minuter när jag ser hur kommentarerna på min Facebookvägg börjar ploppa upp. Jag ska precis börja svara på en av frågorna om hjälp när jag ser att någon annan i mitt vänflöde plötsligt svarade och personerna börjar sen prata med varandra och han som bad om hjälp får hjälp av hon som svarade. Jag börjar nästan skratta lite för mig själv när jag bevittnar hur kommentarsfältet fylls av hjälp, kontaktknytningar, råd och mellanmänsklig kärlek. Jag kanske svarar på fem av förfrågningarna om hjälp medan resten besvaras av andra människor. Kommentarstråden blir flera sidor lång och människor som aldrig har träffats har plötsligt börjat hjälpa varandra, stötta varandra och ge tips och råd om alltifrån föräldraskap till filmer.

Två år senare startar jag och min kompis Dennis Widehammar tillsammans med hundra andra Facebookvänner gruppen ”What can I help you with today buddy?” och på bara ett par dagar har gruppen fått över 1000 medlemmar. Två arabiska flyktingar i Stockholm har fått hjälp med kollektivtrafikkort och eventuellt några uppdrag och spelningar, en kille får hjälp med simlektioner, en får apptips och en annan hjälp med att hitta bra digitala utbildningar. Det enda vi gör i gruppen är att påminna människor om att be om hjälp, ge hjälp och påminna varandra och sig själva om att vi människor tycker om och mår bra av att hjälpa varandra.

Så kompis, vad behöver du hjälp med idag?
( Och vad händer om du skriver ”Vad behöver du hjälp med idag kompis? på din Facebookvägg, Twitterflöde, Snapchat eller Instagram? )

Vad betyder integration egentligen?

Segregation Integration Inclusion

Kompis. Vi behöver prata om integration. Sverige har sedan urminnes tider haft invandring både i form av människor som väljer att komma till vårt land för att studera eller jobba och människor som tvingas hit för att fly undan terror, krig och svält. Bara på senare tid har vi sett arbetskraftsinvandringen på 70-talet, krigsflyktingarna på 80- och 90-talen och vidare till idag då vi ser en blandning av anledningar till att lämna sitt hemland och välja Sverige som ny jord att plantera sina rötter.
Att människor kommer hit är i sig inte integration.
Att människor flyr eller lämnar sina länder är inte integration.
Att vi välkomnar dem till Sverige är inte integration.

För att förstå vad integration innebär behöver vi börja med att titta på de människor som kommer hit. Du kan inte kalla dem för invandrare. Du kan inte kalla dem för flyktingar. Du behöver lyfta blicken och förstå att det finns tusen anledningar till att lämna sitt land, tusen anledningar att välja just Sverige och ytterligare tusen sätt att komma hit. Du behöver förstå att det finns hundratals olika länder att komma ifrån, tusentals religioner och ytterligare tusentals städer att lämna. De människor som kommer hit har olika typer av värderingar, kulturer, utbildningar, bakgrunder, ideologier och religioner i bagaget. Ordet invandrare räcker inte längre. Du kan inte använda ett ord för att gruppera alla dessa människor.
Att vi kallar människor för invandrare är inte integration.

När människor väl har kommit hit har det funnits en stor välvilja från oss svenskar att hjälpa människor till utbildning, bostad och arbete. Vi har hjälpt hundratusentals människor att förstå de svenska systemen. A-kassa, CSN, föräldrapenning, bostadsmarknad, fackföreningar, försäkringssystem, välfärd, föreningsliv, folkbildningsrörelser, public service, allemansrätt, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Alla dessa otroliga idéer och värderingar som gör mig så stolt över att vara svensk. Ett stödsystem som finns för att hjälpa människor att leva, må bra och bidra till vårt svenska samhälle. Det finns en del kritik mot hur våra system har fungerat och inte. Det finns en hel del fel att påpeka men också en hel del att berömma Sverige för.
Men det är inte integration. Kalla det assimilering. Kalla det etablering. Kalla det vad du vill men det är inte integration.
Att lära människor svenska språket, om den svenska kulturen och de svenska systemen är inte integration.

”I samhällsvetenskaper och politisk debatt brukas begreppet ’integration’ för att beteckna en förening av skilda delar till en större helhet. Ordet kan användas för att beteckna ett önskat mål eller tillstånd av enhet som man vill nå, men även de processer som kan leda till målet.” – Wikipedia.

Vi behöver prata om integration. Inte med en eller några personer. Inte med ett eller ett par partier. Inte utan folk som röstar på ett visst parti. Inte utan de som är missnöjda, arga och våldsamma. Inte utan den som inte vill. Vi behöver prata om integration med varandra. Med alla som lever i Sverige idag. Det betyder inte att vi behöver vara överens hela tiden. Det betyder inte att vi behöver hålla med varandra. Det betyder inte ens att vi behöver komma fram till ett svar. Vi behöver prata om integration med varandra och fortsätta göra det eftersom det är just det som är integration. Det är en pågående resa. Det är ett pågående samtal av delarna i ett samhälle, medborgarna i ett land. När våra partiledare och politiker utesluter vissa människor ur samtalet har de redan där misslyckats med integrationen. När våra journalister utpekar vissa delar av befolkningen som korkade eller som rasister har de där och då satt punkt för samtalet. När aktivister, medborgarrättskämpar och toleransbeivrare säger att alla får vara med men inte den och den så har de misslyckats med integrationen. Det är inte integration. Det är inte en förening av de skilda delarna. Det är en ytterligare separation av delarna. Det är att öka avståndet mellan delarna. Det är ett segregera, polarisera, dela upp.
Det är inte integration.

Det är först när alla människors röster blir hörda i ett samtal om vår gemensamma framtid som vi närmar oss något som kallas integration. Jag säger inte att det är lätt. Jag säger inte att det är smärtfritt. Jag säger inte att det blir utan konflikt eller friktion. Jag menar att samtalet om integration är just det: fyllt av sorg, känslor, frustration, ilska och smärta. Vi är människor. Vi bär på sorg. Vi bär på ilska. Vi bär på konflikter. I oss själva och mellan varandra. Samtalet om integration handlar inte om att undvika smärtan utan om att inkludera den. Att förstå att den finns och att den behöver höras och synas. Bara för att vi undviker att prata om något betyder inte att det försvinner. Tvärtom. Det vi inte pratar om kan vi inte heller hantera. Det som finns i det fördolda och i det kollektivt undermedvetna växer utan kontroll och med våld. Att Sverige ser ut som det gör idag och att de splittringar, våldsamheter och grupperingar som uppstår idag gör just det är till stor del för att vi inte har pratat med varandra. Det är ett resultat av att vi har stängt ute människor, struntat i att lyssna på dem och inte gjort dem till medskapare av ett gemensamt samtal. Det är inte integration.

Jag skriver inte det här för att göra dig hopplös. Tvärtom. Jag har så mycket hopp inom mig att jag håller på att gå sönder. Jag reser runt och träffar människor, företag och organisationer och märker av det enorma engagemang som finns. Jag märker av den enorma frustration som vi alla bär. Jag tolkar det som en längtan efter ett bättre Sverige. Jag tolkar det som en längtan efter att få drömma om någonting bättre.
Tänk dig hur mäktigt det är att vi inte har provat integration i ett av världens bästa länder. Tänk om vi skulle göra det på riktigt. Föreställ dig ett Sverige där du pratar med människor som inte tycker som dig. Föreställ dig ett Sverige där det är okej att tycka olika. Föreställ dig ett Sverige där vi tar konflikter, vågar bråka och gör det med respekt och för att vi vill bygga något starkare tillsammans. Föreställ dig ett Sverige där vi pratar för att göra oss förstådda och människor lyssnar för att förstå. Föreställ dig ett Sverige där integration inte är påtvingat på massorna av politiker utan något vi gör tillsammans för att vi alla vinner på det. Föreställ dig integrationens plussummespel, ett Sverige där vi tillsammans förstår vinsterna i att skapa ett land tillsammans. Ett land där föreningen av de skilda delarna blir större än helheten. Ett större Sverige. Ett starkare Sverige.  Men för att förändra samhället behöver vi förändra samtalet. Och det börjar inte i riksdagen. Det börja här. Med dig och mig.