Har du fyrahundra släktingar?

lillalogo

 

 

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-har-du-fyrahundra-släktingar-1.16561

 

Slår muslimer sina kvinnor? Luktar somalier annorlunda? Är alla män med långt mörkt skägg terrorister? Hur kommer det sig att du pratar så bra svenska trots att du är invandrare?

Om du skulle ha problem med ditt telefonabonnemang så kan du vanligtvis gå in på operatörens hemsida och hitta en flik som heter FAQ. Det betyder Frequently Asked Questions eller ”Vanliga frågor” på svenska. Det är frågor som tillräckligt många människor har frågat så att företaget har förstått att det är något som många undrar. Därför har de skrivit ut både frågorna och svaren på dessa frågor så att kundtjänsten kan ägna sig åt att hjälpa kunderna med annat.

Året är 2016 och Sverige behöver ett forum där människor kan ställa frågor och få svar om invandring, mångfald och integration utan att bli kallade korkade, rasister eller dåligt pålästa.

Hur kommer det sig att du pratar så dålig svenska trots att du bott här så många år? Har du fyrahundra släktingar? Kom hela din familj i en gummibåt? Äter man pasta i Irak?

För ett par dagar sedan började jag be människor på Facebook att skicka mig sina frågor om mångfald, integration och invandring. Jag lovade att inte döma eller kritisera utan bara ta emot frågorna, lyssna och försöka samla kunskap och svar från olika perspektiv för att skapa mer förståelse. Jag har fått hundratals mejl.

Finns det mobiltelefoner i ditt hemland? Lärde ni er engelska där du gick i skolan i bergen? Är jag rasist om jag är rädd för vissa invandrare?

Jag kom till Sverige för 30 år sedan och berättar fortfarande för människor jag träffar om kulturkrockar, förklarar vilka missförstånd som kan uppstå när en familj kommer från Iran till Sverige 1985 och hur många sorgliga, komiska, mänskliga och frustrerande fel som kan uppstå.

Vissa dagar orkar jag inte förklara. Vissa dagar gör jag det gladeligen. Vissa gånger blir jag frustrerad. Andra gånger blir jag lycklig över att en person tagit sig mod att komma fram och fråga. Men jag har inte alla svar. Jag kan inte tala för alla iranier. Jag kan inte tala för alla invandrare. Jag kan inte ta mig tid att förklara för varje person som kommer fram hur jag föddes, hur vi flydde, hur det är att växa upp i Sverige om man har invandrarbakgrund eller hur det är att vara vuxen nu och se nya flyktingar komma. Jag vill berätta. Jag vill gärna dela med mig. Men ibland räcker inte energin. Och jag vet många som inte ens vill. De vill inte att du tar på deras hår. De vill inte ha frågor om sitt skägg. De vill inte att du anmärker på deras sätt att prata, gå, klä sig. De vill inte höra att de luktar annorlunda. De är trötta på att behöva bära stämplarna. Det måste också få vara okej.

Året är 2016 och det spelar ingen roll hur mycket jag är klar med att berätta och förklara. För att vi ska sluta vara främlingar behöver vi fortsätta sprida kunskap, fortsätta prata med varandra och fortsätta ställa dumma, nyfikna, självklara frågor. Annars kommer vi aldrig lära oss. Annars kommer vi aldrig vidare.

Tumme upp:

It-guiden i Örebro där nyanlända tonåringar lär seniora svenskar internet och mobiltelefoni. I utbyte lär de sig svenska och får en guidning om det svenska folkhemmet.

Tumme ner:

Att vi fortfarande inte har en sampolitisk och nationell vision för integration i Sverige.

 

Lilla mångfaldsskolan finns på Facebook nu: 

https://www.facebook.com/lillamangfaldsskolan/ 

Varje bord är en ö.

stallet_event

Du sitter på en restaurang och äter mat med dina kompisar. Ni är tio personer vid ert bord. Ni äter mat, pratar och har kul. Ni har beställt in mat ni tycker om, pratar om saker som ni tycker är intressanta och känner er trygga med de som sitter vid bordet. Lite längre bort sitter tio personer vid ett annat bord. Bakom er sitter ytterligare ett bord med tio personer. Restaurangen har sammanlagt plats med tio bord med tio personer runt varje. Personerna vid varje bord känner varandra. De äter mat de tycker om, pratar om saker de tycker är intressanta och alla känner sig trygga och bekväma med personerna vid sitt eget bord. Ibland sneglar du mot de andra borden och undrar vad människorna där borta tänker, känner och äter. Du viskar till en av dina vänner vid ert bord. Hon viskar tillbaka. Ni pratar om hur märkligt det är att personerna vid det andra bordet äter med händerna. Att de pratar lite väl högt. Ni viskar lite till om det andra bordet och sen återgår ni till ert samtal. I ögonvrån ser du hur personerna vid det andra bordet pekar mot er, pratar högt och skrattar. Ni gör det inte för att ni är elaka, rasistiska eller korkade. Ni gör det för att det är mänskligt.

Du väljer ett säte på bussen. Du väljer en plats i en teatersalong. Du väljer en sittplats på flygplan. Du väljer en stol vid ett bord i lunchmatsalen på jobbet. I skolan. Utan att tänka på det så väljer du att sitta med människor som är bekanta. Utan att tänka på det så väljer du att äta det du antingen känner till eller har hört av en vän är gott att äta. Utan att tänka så pratar du ofta om de ämnen som du och dina vänner brukar prata om. Utan att tänka så tänker vi inte och när vi inte tänker så gör vi som vi brukar. Du väljer inte bord. Bordet väljer dig. Du gör det inte för att du är elak, rasistisk eller korkad. Du gör det för att du är människa.

Ofta när vi pratar om integration så pratar vi om att de människor som precis kommit in på restaurangen eller anlänt till vårt land ska ta ansvar för att hitta en plats. Vi pratar mer sällan om att ställa sig upp från sitt eget bord och gå fram till bordet längst bort i lokalen och säga: hej, vilka är ni? Vad äter ni? Vad gör er ledsna? Vad inspirerar er?

Att det finns tio olika bord i en restaurang där tio olika grupper äter den maten de gillar, pratar om de saker de är bekväma med och bara umgås med varandra är inte integration. Att det finns 50 olika nationaliteter på en arbetsplats är inte per automatik integration. Att det finns 200 olika nationaliteter i ett land är inte integration bara för att den sittande regeringen säger att det är det.

Integration är något vi skapar tillsammans och inget du bara kan ha. Det är något du och jag aktivt gör varje dag. Om och om och om igen genom att bryta mot våra egna invanda mönster och beteenden.

Ordet integration betyder från början: när summan av delarna blir större än helheten. Det är alltså ett sätt att skapa något nytt av det vi har. Inte att förlora det vi kommer ifrån.

Du behöver inte sluta umgås vännerna vid ditt bord. Du behöver inte ge upp din identitet eller den du är. Du behöver inte sluta äta mat du tycker om, sluta pratar om saker som du tycker är intressant eller sluta vara du. Det enda du behöver göra för att bidra till integrationen är att vara nyfiken på vad mer du kan lära. Vad mer du kan tänka. Vad mer du kan äta, känna, utforska eller förstå.

Om du ställer dig upp från ditt bord och jag ställer mig upp från mitt bord så kan vi ta ett glas vin i baren. Vi kan prata om vad de pratar om vid vårt bord, lära känna varandra och förstå mer om oss själva, den andre och om världen. När vi druckit upp våra glas kan vi gå tillbaka till våra bord. Lite större. Lite klokare. Lite mer.