Vad händer när främlingsfientlighet får pågå ostört?

mars 8, 2016

Begravningsplatsen i Srebenica Den 4:e mars åkte  Unga Mot Antisemitism och Främlingsfientlighet, Samtalsaktivisterna och representanter från Ensamkommandes förbund och Fryshuset på en studieresa till Bosnien för att besöka Sarajevo, Mostar och Srebenica och träffa överlevare, besöka platser för det fruktansvärda folkmordet 1995 och prata om vad vi kan lära oss och ta med kunskap hem till Sverige.

Vi vaknar 05.00 i Sarajevo och fyller en buss mer yrvakna svenskar genom dimmiga landskap och raviner till en plats full av skam, folkmord och tusentals människors blod. Vi är svarthåriga, blonda, rakade och långhåriga, muslimska, kristna, ateistiska svenskar. Några av oss har svenskt medborgarskap, andra har knappt bott tre år i Sverige. Vissa är uppvuxna på julmust, Kalle Anka och faluröda stugor, andra med ångkokt ris, nowrooz och burek. Vi lever i ett avlångt land där flyktingförläggningar brinner och hatet och okunskapen flödar på sociala medier och debattsidor.

Nu kliver vi av en buss och stirrar sorgset över de tusentals vita gravstenarna.

Vi sitter bredvid varandra när den bosniska mannen berättar hur han överlevde massakern medan hans tvillingbror och pappa blev slaktade. Efter den guidade turen sätter han sig i en taxi hem där taxichauffören förmodligen tillhör en av hans landsmän som förnekar att folkmordet ens ägt rum.

Hela släkter utrotades

Under 9 dagar i juli 1995 slaktades över 8000 människor på grund av sin tro i Srebenica. Hundratals kroppar har ännu inte lyckats identifieras. Vi sitter i bussen på väg hem och försöker förstå vad som berättats för oss. Försöker greppa det faktum att detta har hänt och fortfarande händer i världen vi lever i idag: grannar dödar grannar, barndomsvänner lyfter vapen mot varandra och människor dödas över hudfärg, religion och efternamn.

På bussen tillbaka till Sarajevo försöker vi ställa oss själva frågan om och om igen: hur förhindrar vi att det här händer igen. Dagarna rullar vidare.

Jag vaknar upp på vita blöta stenar, innergården runt en moské i Sarajevo och de här tungblöta regndropparna går inte att snooza bror. Osmansk arkitektur är exakt som 3d-printade fraktaler, svävande kransar av guld runt våra skallar. Guiden berättar att alla gäster fick stanna tre nätter utan kostnad enligt muslimsk tradition. Immiga fönster, bönemattorna uppradade. Katternas parkour över muren och klocktornet med lunarkalender som en fastfrusen tandpetare i stadens trasiga tandglipor.

Där är Sarajevos första torg, innan staden ens var stad, den antika vägen som gick hela vägen till Istanbul. Där stod attentatsmannen i sin uppgivenhet efter två misslyckade mordförsök när Franz Ferdinand och hans gravida fru dök plötslig dök upp i bilen igen för att fullborda sin historiska plikt. Där är en kyrka, inte ens tre hundra meter bort. Där är en synagoga, knappt ett gatustenkast och när guiden får våra svenska frågor om tolerans och gemenskap blir han nästan arg: vad är det ni inte fattar, era brinnande kors och flygplatsnojiga överbevakade religiösa rum sysslar vi inte med här.

Kvinna i nikab hjälper judinna
Han pekar på den svartvita bilden på en muslimsk kvinna i nikab från mellan världskrigen. Hur hon går armkrok med sin judiska väninna för att dölja väninnans gula davidstjärna med sin egen kropp. Med sin egen kropp. Imamen uppe i bergen som gömde den heliga judiska boken under moskéns tröskel för att han visste att nazisterna aldrig skulle leta där. Att SS-soldaternas logik inte rymde potentialen i mänsklig kärlek just då, hur hjärtat är en muskel som växer sig starkare av att du använder den.

Jag vaknar upp andra gången där vi klunkar granatäpplejuice från en gemensam flaska. Jag vaknar tredje gången när vi sänker en bosnisk kaffe.

Jag vaknar upp lite hårdare när bussen kränger på smala bergsstigar mellan Sarajevo och Mostar. Arabisk musik i högtalarna. Sen reaggaeton. Sen persiskt. Sen svensk hip-hop. Sen amerikansk. Min hjärna sorterar intryck som en liten unge med adhd sorterar sitt lego. Jag vet inte var jag ska göra av alla nya ord, minnen som inte är mina men som jag nu får, historien är inte vingslag längre, den är knytnävar, mitt ansikte är en skrivmaskin och mina 20 vänner i bussen bankar sina sms rakt i min panna, skriker sina insikter mellan sätena. Någon sover. Någon vaknar. Någon sjunger Age Ye Rooz med romanimelodi.

Jag vaknar upp på ett översvämmat café bortom den spontana regnbågen vi försöker fånga ( Tobbe undrar var pysslingen är) och det sägs att det bor dervischar i trakten ( jag älskar dervischar, det vet Tobbe) Min hud reser sig i månkratrar och knottriga kycklingvingar över ryggen. Vi kliver ut över bron som går över forsen. Utemöblerna ser ut som småbarn i en plaskbassäng.
Jag undrar vad som händer med kroppar som tappas ner i forsande vatten.

Sarajevos Rosor

Jag vaknar upp en av de sista gångerna av baklavans sockerdropkick mot skallen. Det känns som att jag varit i det här landet i flera månader. Att skotthålen jag sett i regnet är färska/gamla/mina/våra. Det var något vår guide sa tidigare på morgonen: Sarajevoborna har valt att behålla märkena efter granatsplittret på marken. Fyllt i dem med röd färg och kallar dem för rosor. De bär sin sorg som en krona på skallen. Stolt och melankoliskt men STOLT. Så länge de minns så har det hänt. Så länge de ser rosorna på stadens golv, på väg till jobbet, på väg till skolan, på väg till moskén/kyrkan/synagogan så är det verkligt och inte historia. Så länge klubbarna och dansgolvens väggar inte är fläckfria så dansar de med tacksamhet för varje dag i fred, varje danssteg och moon walk är en fredshandling. Att inte ta livet för givet. Att aldrig glömma. Hjärtat är en muskel. Kärleken resultatet att vi tränar den tillsammans varje fucking dag. Fred är en lika aktiv handling som krig. Jag väcker mig själv i några minuter till för att skriva ner de orden igen för att själv aldrig glömma: fred är en lika aktiv handling som krig.