Vi gör det här för att vi måste

mars 11, 2016

Första gången jag stod på scen var jag sexton år och deltog i en deltävling för Poetry Slam på café Hängmattan i Göteborg. Jag stod med pappret två centimeter från ansiktet och händerna skakade. Dikten hette ”Evighetens vandrare” och jag hade rimmat ”hjärta” med ”smärta”. Karin Boye och Robert Frost var mina stora idoler. Dikterna tog mig i handen och ledde mig från små till stora scener genom hela Sverige. En gång kom Kristina Lugn framspringande efter ett uppträdande på Kulturhuset i Stockholm och kramade om mig. En gång såg jag Bruno K Öijer. Jag växte upp i backstageområden, kulturhus och delade scen med hjältar som Athena Farrokhzad, Johannes Anyuru och Emil Jensen. Skippade min bal på gymnasiet för att åka till Umeå på SM i Poetry Slam istället. Mina lärare citerade Roumi och Tranströmer. Samplade in Edith Södergran och Maya Angelou i sina lektioner. Fick mig att våga tänka på flera plan samtidigt. Leta bortom rätt och fel med poesin som en svajande lyktstolpe att luta sig mot.

Dikterna ledde mig till Fridhems folkhögskola i Skåne. En liten oas mitt i det platta landskapet som lämnade plats för pennan att skjuta ut sina berättelser i fred. Det var där jag träffade Povel i matsalen. Det var där jag nervöst gick fram till honom och undrade om vi skulle sätta ihop ett framträdande tillsammans inför skolans caféföreställning veckan efter. Timmarna vi övade i musikhuset. Hur han lärde mig taktkänslan, sångteknikerna och lugnet på scen. Att lyssna in musiken, följa med i beatet istället för att fokusera så mycket på texten. Kroppen började förstå. Nacken och skallen började vagga. Dikterna blev låtar. Poesin fick nya rum att hänga i. Vi startade Navid Modiri & Gudarna där på de skånska gräsmattorna. Jammade soliga vårdagar i musikhuset. Gjorde första spelningen på Hultsfredsfestivalen. Jag tappade rösten och hörde folk gå runt och sjunga på våra låtar. Conrad lärde mig high life. Clas lärde mig skillnad på en elbas och en kontra. David pratade om cirkulärandning och Gustav om magstöd. Christian visade skillnaden på reggaetrummor och jazzbag. Jacob lärde mig Taube, snapsvisor och att lägga svåra stämmor. Kristofer vägrade låta mig nöja mig med första sångtagningen och tog tagning efter tagning tills jag levererade som mig själ och inte som någon annan.

Musiken ledde mig genom festivalbackstageområden, efterfester i replokaler och plötsligt står vi på Mona Sahlins 50-årsfest och spelar popreaggae medan Jonas Gardell och Leif Pagrotsky buggar i publiken. Människor du aldrig träffat som skriker dina texter tillbaka till dig. Människor du aldrig träffat som mailar, ringer, skriver brev och berättar hur du påverkat dem. Att försöka greppa den tanken. Att försöka förstå hur pennan drar streck mellan människor. Första pricken till den andra, bilderna framträder och tar form.
Vi turnerade på små och stora klubbar. Gjorde hundratals spelningar, spelade in låt efter låt och släppte till fansen. Tryckte skivor och sålde på spelningar. Gjorde T-shirts med apor på. Pratade med fans, läste och svarade på brev, fick hjälp att sätta upp affischer i städer vi aldrig varit i.

11 år senare är det fortfarande människor som lyssnar på vår musik och hör av sig och berättar om vad den betytt för dem. Jag skriver och producerar musik själv. Har flera skivor i bagaget med både Navid Modiri & Gudarna, Cobra Charlie och producentduon Dom andra tillsammans med Povel Olsson. Vi skriver musik till Miss Rafiki-projektet som vi just nu arbetar med. Skriver åt andra artister och producenter. Blandar persiska sitarer med svenska visor. Dubstep med chanson. Samplar gatumusikanter i Amsterdam och väver ihop dem med trummor från Avatar-soundtracket. Något som jag inte hade räknat med, något jag inte hade drömt om som barn har nu kommit att påverka mitt liv. Min dotter sitter och improviserar låtar på sin Yamaha keyboard.

Musiken och skrivandet går som en röd tråd genom allt jag gör nuförtiden. Från att hjälpa unga människor att ge röst åt sina berättelser och liv genom Samtalsaktivisterna till att använda jammandet från replokalen för att få högt uppsatta företagsledare att lyssna in varandra och involvera fler muskler i kroppen än bara hjärnan. Jag hörde en otroligt vacker definition av vad konst är när jag lyssnade på en svensk filmregissör berätta om sitt liv. Han menade om att det alltid handlar om att korta avståndet mellan hjärtat och handen. Att få connecta med andra människor. Handen är sladden, hjärtat ellutaget. Jag tror musiken har räddat mitt liv på många sätt. Inte bara genom att jag får skriva och berätta. Inte bara för att jag får sjunga och dansa på scen. Inte bara för att jag får använda fler delar än hjärnan i min strävan att undersöka kopplingar mellan mig och de människor jag träffar. Utan för att det är utan tvekan det roligaste jag någonsin har gjort och gör idag. Det är det absolut bästa jag vet. Och jag kommer fortsätta skriva musik i någon form tills den dagen jag dör. För att jag måste.