Vi kom över havet

december 25, 2016

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.

Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-vi-kom-över-havet-1.146363

 

Vi kom över havet. Vi gömde oss under högar av segelduk. Vi kom i lastbilar, bussar och sotfärgade personbilar. Vi kom i grupper, i familjer, i par och ensamma. Vi gick försiktigt över sanddyner, vi smög över kullar. Vi gick tålmodigt längs motorvägar.

Vi vinkade hej då och vi grät. Vi satt tysta längst bak i bussen. Vi sjöng sånger i minibussen. Vi bjöd på våra sista saltkex till de andra på båten. Vi satt tysta på flygplanet och hoppades ingen skulle fråga oss vart vi skulle.

Vi höll hårt i våra skrynkliga fotografier i fickorna. Vi kände de ihoprullade sedelbuntarna skava mot insidan av underkläderna. Vi memorerade våra falska namn. Vi memorerade våra telefonnummer. Vi memorerade våra riktiga namn.

Vi förträngde vänner, våra släktingar, våra röster, vårt språk, vår mat, våra döda, våra levande. Vi förträngde doften av nybakat bröd på vår gata i hemstaden.

Vi satt på tågstationer och försökte räkna dagarna. Vi satt i kalla väntsalar. Vi satt i förhörsrum. Vi satt i våningssängar. Vi satt på gräsmattor med en cigarett i handen och tittade på taggtråden. Vi satt på lokalbussarna i den nya staden i det nya landet och tittade rakt fram.

Vi svarade ja och nej på frågor. Vi ljög och talade sanning. Vi berättade allt och inget. Vi berättade det vi visste. Vi höll käft. Vi skrek.

Vi vaknade kallsvettiga på nätterna och skrek. Vi höll om varandra och viskade vaggvisor på modersmålet. Vi somnade om. Vi vaknade till mer taggtråd. Vi vaknade till skyltar på ett språk som inte var vårt än. Vi vaknade upp på landsvägar och fortsatte gå. Vi vaknade av slagträn och brinnande kläder. Vi vaknade av tårgas och skällande hundar. Vi vaknade av polissirener och av att vi redan sprang. Vi vaknade av att våra barn var borta.

Vi vaknade av leende främlingar som kramade om oss och gav oss filtar. Vi vaknade till sjungande människor som gav oss kaffe och te. Vi vaknade till skäggiga smala män som gav oss mobiltelefoner med kontantkort så att vi kunde ringa hem.

Vi såg hundratals av oss kliva av på samma perrong och se sig omkring. Vi såg oss i ögonen och log. Vi försökte le tillbaka. Vi mindes våra röster. Vi mindes ljudet av våra föräldrars röster. Vi mindes dofterna. Vi mindes plötsligt allt. Vi grät av lycka. Vi grät av saknad.

Vi kom över havet.

TUMME UPP

Boken Vi kom över havet av Julie Otsuka om japanska postorderfruar som skeppades till USA i början på 1900-talet. Aktuell i och med flyktingsituationen i Europa och med ett språk som jag älskade och lånade till min krönika.

TUMME NER

Att använda skam för att få människor att engagera sig i medmänskliga frågor. Älskade vänner, fokusera på att höja nivån av empati i stället. Det är den valutan som kommer att hjälpa oss genom den här gemensamma utmaningen.