När jag känner ett behov av hopp brukar jag leta bland magikerna: Hayao Miyazaki, Astrid Lindgren, Dr Seuss, Tove Jansson, Banksy, Marina Abramovic, Ai Wei Wei. Fantasidyrkare. Drömvävare. De som använder sina händer som ett fång av trollspön. Som en slags barn av Edward Scissorhand och Magica De Hex: varje finger skjuter en förtrollelse och besätter världen. Kanske åkallar de det som redan finns inbäddat i väven. I våra skallar. I mossan.
I stjärnbanéret ovanför oss. I lavan som rinner under oss. I de sprakande fältrn mellan himlakroppar.
Spell betyder både förtrolla och stava på engelska. De största magikerna var de som bemästrade språket, inte som förklaringsmodell men som förtrollningsmodell. Det är skillnaden på politiker och drömmare. Realister och orealister. Båda behövs men av olika anledningar. Realisterna ser världen för vad den är. Orealisterna för vad den kan bli.
Magi betyder ursprungligen: den som vaktar elden. Att vara magiker är inget mystiskt och oförklarligt. Det är ett av de äldsta hantverken som vi människor upptäckt. Inte skapat.
Upptäckt.
Magikerna ser inte världen som cement utan som lera. Formbar och lekbar. De ser koden bakom utförandet. Knapparna bakom stormarna. Med snabba fingrar och smattrande tungor skapar de världar, magiska garderober, melankoliska dalar, sprakande skogar. Genom att bjuda in oss i de påhittade världarna påminner de oss om att vår värld är precis lika tecknad och påhittad. Gjord av lera. Färgsatt i den palett vi för tillfället valt.
Världen runt oss är resultatet av våra tidigare gemensamma tankar, handlingar och formler. Den där smutsiga paletten om misstänksamhet, konkurrens och främliggörande har gjort sitt. Vi kan de färgerna. De är grådaskiga. Brunsvarta. Kladdiga och äckliga.
Jag är redo för en ny berättelse nu.
Jag är så in i själen trött på den gamla.