Svensk integration har aldrig prövats

 

 

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.

Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-svensk-integration-har-aldrig-prövats-1.160519

 

 

Jag står bakom en äldre dam i kön på Ica och ska köpa Brämhults morotsjuice, Gevaliakaffe, prickig korv och Polarbröd. Jag ler med tänderna, artikulerar ett tydligt HEJ till killen i kassan och avfyrar samtidigt ett gentlemannaleende mot tanten framför mig medan hon plockar ner sina varor i kassen. Jag är duktig invandrare. Jag har integrerats väl i det svenska samhället. Jag betalar skatt, lyssnar på Sommar i P1 och har sett alla Ingmar Bergmans filmer. Jag läser, skriver och talar på flytande svenska med inslag av skämtsamma göteborgska undertoner. Mina betyg var mycket goda och jag har drivit eget företag i många år. Entreprenöriell. Välintegrerad. Artikulerad. Artig. Trevlig.

Om du googlar ordet integration lyder en av definitionerna: en process för att nå en förening av skilda delar till en större helhet. I det här fallet är det bara att lyfta på äppelknyckarmössan och artigt bocka mot de sverigedemokratiska politiker som menar på att svensk integration inte fungerar. Jag håller helt med. Svensk integration har aldrig prövats. Svensk segregation har däremot pågått i många år. Att dela upp människor utifrån kultur, klass och område.

Vi har försökt få in de nyanlända, flyktingarna, migranterna, utlänningarna och invandrarna i vårt befintliga Sverige. Vi har försökt få dem att anpassa sig till den svenska polarkakan. Det finns ett ord för det också. Det kallas för assimilation. En av definitionerna lyder: den process genom vilket en minoritet helt överger sin kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner.

Låt oss börja om från ett annat håll. Mitt namn är Navid Modiri och jag vill förklara integration genom att prata om bröd.

Föreställ dig att du står i ditt kök med alla ingredienser framför dig: vatten, salt, vetemjöl, kanske lite nötter och russin för spänningens skull. Du måt-tar upp ingredienserna och blandar dem. Du bakar brödet med tålamod och ro. Kanske tillsätter du lite extra mjöl under knådningen så att ingredienserna blandas med varandra. Men något saknas.

Jäst! Det är först när jästen och kulturen som tillsätts genom den som brödet har en möjlighet att växa.

En del är rädda för jästen. De tror att den kommer att knuffa ut vetemjölet ur ekvationen. Andra vill äta samma gamla torra bröd livet ut. Andra vill trycka in en hel morot i en befintlig limpa.

Men våga vara kvar i tålamodet. När ingredienserna har fått samverka med varandra under en mjuk kökshandduk kommer degen så småningom att växa. Nu kan du baka brödet i ugnen för att sedan kunna njuta av resultatet. Mashallah! Fett jobbat. Jo tack. Visst serru. Nice job så att säga.

Men det här handlar så klart inte om bröd. Köket är vårt Sverige.

(Tummen upp)

Serieromanen Blankets av Craig Thompson. Om en ung man som växer upp i en kristen familj i Michigan och använder tecknandet som en fristad i världens mörker.

(Tummen ner)

Den avbrutna premiären av filmen The Martian i Malmö. Vi fick lämna salongen när det var en timme kvar av filmen. Är Matt Damon kvar däruppe fortfarande?

 

 

Jag skriver alltså finns jag.

 

Descartes pratade om det tänkande jaget som ett bevis på existens. Tanken tänkt räcker för att svara på Den stora gåtan. Så enkelt: Jag tänker alltså finns jag. Femåringen inuti mig viskar om det skrivande jaget som ett bevis på att någonting finns överhuvudtaget. Ordet skrivet räcker för att känna Det stora lugnet: Jag skriver alltså finns jag.

Ett berättande jag, två limpor hög med pottfrisyr, fem våningar över Hisingens melankoliska gatubelysningar. Alla lyktstolpar vi sparkade på för att se hur mycket de pallade. Alla lärare vi kastade kritor på för att se när de skulle lämna oss. Du överskrider inte en gräns, du flyttar den bara lite.

Jed pratar om skrivandet som en eld. Skriv och bränn lögnerna. Berättaren kanske är den största lögnaren av dem alla. Hur ska jag skriva för att komma på mig själv? Är jag både polisen och seriemördaren som lämnar ledtrådar och vill bli hittad, Brad Pitt och Kevin Spacey i samma person.

Jag skriver postitlappar och sätter upp i lägenheten. Mementopåminnelser om vad jag behöver komma ihåg för att funka som människa. Skalman hade förmodligen Assbergers han också, halva Silicon Valley är gamla mobboffer med diagnoser som försöker återskapa maktsituationer de kan kontrollera, varje app är ett BDSM-play, varje digital plattform ett svart hål i väntan på ett safe word.

Jag skriver om allt. Jag skriver alltså finns jag. Jag satt i två år på Fridhems folkhögskola och skrev vad jag såg genom mitt fönster på första våningen. En skrivuppgift som vi fick i början på första året och som uppenbarligen ballade ur. Klassföreståndaren bad oss att skriva en diktsvit på 13 dikter som hette ”13 sätt att betrakta en koltrast”. Jag gjorde det och lämnade in uppgiften. Sen fortsatte jag i två år efter det. Jag gör det fortfarande vissa dagar. Ser ut genom fönstret och börjar med att skriva det jag ser. Sen hittar jag på. Hon gav mig en hjälpstruktur, en pepparkaksform för tankarna. Precis som Jed gjorde. Precis som en krönika, ett brev, en Facebookstatus, en låt, en dikt, en roman. Små former där du kan hälla ut den flytande dimman så du inte kvävs inifrån.

Jag vet inte ens vad som är sant och inte. Jag skriver om allt och väver in fragment och dammkorn från berättelser jag inte ens vet om jag varit med om. Ökensagor, lejon och krigarinnor, drömmar som går in i sånt min pappa berättat från mig. Filmer som vävs ihop med mammas överdrivna revolutionära berättelser om hemlandet. Det andra hemlandet. Det är också en mening: det andra hemlandet. Bara genom att ändra språket, ändrade jag känslan. Jag skriver alltså förändrar jag. Jag skriver alltså finns jag. Alla årsringar i mig, alla versioner av mig själv som jag berättar om, som berättar om sig själva, en spegelspiral som pratar i mun på varandra. Försöker förklara de stora frågorna, försöker hitta de enkla svaren, försöker ta sig fram genom dagarna som fulla sniglar.

Ibland när jag tittar på en bild så sväller den, det är som att det brinner bakom. Jag förväntar mig nästan att det ska börja pysa och växa små brännblåsor i texturen. Det finns något bakom som vill ut. Det finns en berättelse, en bubbla av röster som vill spricka, rinna ut genom bilden.

Att sitta tyst framför bilden och bara titta på den. Att se den för vad den är och inte lägga till en berättelse. Att hålla händerna för munnen och bara vara i stunden. Inte kommentera. Inte berätta. Inte hitta på. Det är den största smärtan av alla.

Vad är integration och hur kan vi göra det?

Sverige står inför utmaningar kring integration och för att det ska funka behöver vi bli bättre på att samtala, samverka och samskapa.
Det här kommer inte lösa sig av sig själv. Vi behöver hjälpas åt. Integration betyder inte att “de” ska komma hit och lära sig svenska, “få jobb” och “bli en del av det svenska samhället”. Integration betyder: när summan av delarna blir större än helheten. Det är ett samarbete. Vi behöver göra det tillsammans.
 
Länk till föreläsningen:

Fördomsbattle.

 

Under 3 dagar åkte vi runt till 4 svenska städer och gjorde 5 föreläsningar om mångfald. Vi pratade om gemenskap, öppenhet, rädslor och fördomar. Under en av övningarna fick deltagarna skriva ner sina innersta fördomar. Syftet med övningen var att våga prata om det vi inte pratar om. Det som vi alla går runt och tänker och kanske skäms för att prata om.

Vi tror att det är värdefullt att vi öppnar dörren till dessa innersta rum och tänder ljuset. För när du har tryckt på ljusknappen och ser dessa små troll så är de inte lika farliga. De gillar inte heller uppmärksamhet och solljus. Och de hatar humor. Att skoja med sina fördomar skapar nämligen distans. Och när du får distans till dina fördomar inser du att du inte ÄR rasist, homofob eller sexist. Du HAR fördomar. Och något du HAR kan du göra dig av med.

Men det börjar med att vi pratar om dem. Så här är de fördomar vi samlade in anonymt från de hundratals människor vi träffade i Sverige 2016. Läs dem med för att förstå. Med mjukhet och med kärlek. Tänk att du också bär på fördomar. Tänk att syftet med detta är att vi ska bli medvetna och bli bättre.

 

 

Vi tror att folk i mindre städer är mindre öppna och mer korkade.

Vi tror att folk som röstar på SD är korkade.

Vi tror att alla jägare finner njutning av att döda.

Vi tror att dom som röstar på Trump är arga män och kvinnor.

Vi tror att längdskidåkare är trångsynta och inte kan bryta sina rutiner.

Vi tror att människor är dumma.

Vi tror att niqab och burka hindrar kvinnor från att bli jämställda.

Vi tror att tillställningar som denna ofta kan vara pretentiösa.

Vi tror att äldre personer är med främlingsfientliga än yngre personer.

Vi tror att alla kvinnor med svanktattuering är sämre föräldrar.

Vi tror att alla som röstar på SD är rasister.

Vi tror att alla som tigger bara är ute efter att lura oss.

Vi tror att arabiska män slår sina kvinnor.

Vi tror att personer som går in i väggen har svagare psyke än oss som inte gör det.

Vi tror att tiggare ingår i kriminella nätverk.

Vi tror att somalier är så långt ifrån vår kultur att integration är omöjligt.

Vi tror att alla hemlösa får skylla sig själva.

Vi tror att alla ingenjörer är torra.

Vi tror att alla arbetslösa är lata

Vi tror att alla som spelar golf är moderater.

Vi tror att alla som bor i Majorna är champagneproletärer.

Vi tror att kineser har svårt att säga nej.

Vi tror att människor från Finland har dåligt ölsinne.

Vi tror att rasister har frånvarande fäder

Vi tror att alla från Göteborg är självgoda.

Vi tror att alla som är yngre än oss är dumma i huvudet.

Vi tror att många invandrare begår brott.

Vi tror att Sverigedemokrater har dålig kunskap om omvärlden.

Vi tror att män med katter är mer introverta.

Vi tror att män som samlar på orkidéer eller liknande är tråkiga.

Vi tror att rikedom skapar egoism.

Vi tror att det finns en andel som älskar att gå på bidrag.

Vi tror att kineser är lite tröga.

Vi tror att män från Mellanöstern har dålig kvinnosyn.

Vi tror att människor som stannat på samma jobb i 10 år inte har något liv.

Vi tror att inte veganer kan vara moderater.

Vi tror att människor som pratar högljutt på ett språk vi inte förstår är arga.

Vi tror att människor som bor på samma plats hela livet är mindre allmänbildade.

Vi tror att folk som inte läser böcker är mindre empatiska.

Vi tror att bögar är mer konstnärliga än genomsnittsbefolkningen.

Vi tror att tjejer är sämre än killar på att arbeta i enkönade grupper.

Vi tror att alla som sitter med armarna i kors är stängda personer.

Vi tror att kvinnor som bär slöja är ofria.

Vi tror att överviktiga människor inte tar ansvar.

Vi tror att araber har lägre intelligens.

Vi tror att människor med privilegier inte kämpar för det de har.

Vi tror att stockholmare är kalla.

Vi tror att svenskar är stängda.

Vi tror att de som inte ser ut som oss är farliga.

Vi tror att gamla tanter ser ned på ungdomar och hur de “beter sig nuförtiden”

Vi tror att alla frikyrkliga människor är abortmotståndare.

Vi tror att alla svenskar som inte åtminstone en gång vandrat Kungsleden och gått toppturen till Kebnekaise är lite puckade.

Vi tror att Stockholmare är självgoda jävlar.

Vi tror att män är totalt emotionellt störda.

Vi tror att Iranier är väldigt stolta och lättkränkta.

Vi tror att medelålders män som pratar högt i högre utsträckning är mindre medmänskliga.

Vi tror att okända män från mellanöstern bär på ett hemligt bombbälte eller en påse sarin.

Vi tror att medelålders män som säger att de är feminister helst av allt vill ha flera sexiga kvinnor fastkedjade i köket.

Vi tror att ofta att någon som ser ut att ha utländsk bakgrund inte är svensk från början.

Vi tror att unga rika vita är dumma i huvudet, överklassbarn.

Vi tror att lågutbildade människor har fler rasistiska åsikter.

Vi tror att personer med dreads har sämre hygien.

Vi tror att nysvenskar fuskar mycket på prov i skolan och på universitetet.

Vi tror att kineser är lata, lömska, opålitliga.

Vi tror att nyrika beter sig som brats.

Vi tror att alla kineser tycker om fotografi.

Vi tror att väldigt feta människor inte tar ansvar får sin hälsa.

Vi tror att tjocka personer är lata.

Vi tror att ointressanta personer inte är värda att prata med.

Vi tror att män är mindre utvecklade än kvinnor.

Vi tror att människor som är uppväxta i en småstad och aldrig bott någon annan stans är mer korkade och inskränkta än oss andra.

Vi tror att de flesta är dumma eller outbildade.

Vi tror att kineser har det sämsta bordsskicket.

Vi tror att kvinnor är bättre än män.

Vi tror att svenskar är neutrala och “mellanmjölk”.

Vi tror att stockholmare inte bryr sig om övriga i landet.

Vi tror att yngre har sämre arbetsmoral.

Vi tror att alla som kommer från mellanöstern utövar hederskultur.

Vi tror att Trump och hans anhängare är lite korkade och mindre klyftiga än andra.

Vi tror att i Runby är många rasister.

Vi tror att personer som inte kan ta till sig andra åsikter än sina egna är väldigt ointelligenta.

Vi tror att alla lastbilschaufförer har problem med spriten.

Vi tror att alla som söker till såpor är kändiskåta.

Vi tror att män tror att de kör bil bättre.

Vi tror att gaymän har skön humor.

Vi tror att finnar inte gillar svenskar.

Vi tror att finnar dricker mycket alkohol.

Vi tror att säljare far med osanningar och är opålitliga.

Vi tror att alla som röstar på SD är mindre vetande.

Vi tror att killar som åker stadsjeepar vill se coola ut och skiter i miljön.

Vi tror att männen på Sandvikens järnverk inte kan vara feminister.

Vi tror att ekonomer är väldigt tråkiga.

Vi tror att abab-vakter och dörrvakter är misslyckade poliser som inte kom in på polishögskolan.

Vi tror att alla parkeringsvakter är outbildade människor som inte kan få ett bättre jobb.

Vi tror att alla trafikpoliser är maktgalna.

Vi tror att alla fågelskådare är nördar.

Vi tror att unga killar kör oansvarigt.

Vi tror att alla sd-anhängare är korkade.

Vi tror att alla esteter kan behöva bidrag.

Vi tror att religiösa människor är enkelspåriga och trångsynta.

Vi tror att de som röstar på Trump är outbildade.

Vi tror att människor som röstar på SD är okunniga.

Vi tror att de människor som röstade på Donald Trump är rasister.

Vi tror att moderater är arroganta.

Vi tror att Taxichaufförer är dåliga bilförare.

Vi tror att äldre inte borde ha körkort.

Vi tror att min chef alltid har budget som första prio.

Vi tror att alla som kan matematik är smarta.

Vi tror att ingen akademiker skulle rösta på SD.

Vi tror att alla sverigedemokrater vill ha ett ariskt samhälle.

Vi tror att män är sämre på att arbeta än kvinnor.

Vi tror att 08-or inte kan klara sig i skogen.

Vi tror att afrikaner inte tar ansvar för sina barn.

Vi tror att muslimer inte tillåter att andra religioner finns.

Vi tror att många fuskar med bidrag.

Vi tror att folk överdriver om arbetsbörda.

Vi tror att alla rasister ligger under normalbegåvning.

Vi tror att muslimer inte vill anpassa sig till svenska samhället.

Vi tror att somalier inte vill jobba.

Vi tror att våra politiker i Sverige inte det hur vanliga människor har det.

Vi tror att 90-talisterna är latare än föregående generationer.

Vi tror att män som tar hit en thailändsk kvinna gör det inte utav kärlek utan för att de vill ha en undernådig kvinna.

Vi tror att tonårskillar med invandrarbakgrund har en taskig kvinnosyn.

Vi tror att personer som röstar på SD är mindre intellektuella än genomsnittet i den svenska befolkningen.

Vi tror att äldre är mer försiktiga när de är ute och går.

Vi tror att alla män i hela Sverige som bakar är homosexuella.

Vi tror att svenskar är kalla.

Vi tror att svenskar vet bäst.

Vi tror att norrlänningar är sävliga.

Vi tror att religion, islam eller andra exkluderande religioner tror att de är bättre än andra.

Vi tror att alla unga killar med mellanöstern-utseende vill slåss.

Vi tror att lärare vill ha långa lov.

Vi tror att många politiker inte är smarta.

Vi tror att golfare är rika.

Vi tror att seglare är överklassnobbar i vita kläder som stor och jäser på bryggan.

Vi tror att människor med arabiskt ursprung är presumtiva självmordsbombare.

Vi tror att ungdomar i grupp är mer benägna att snatta i butiker.

Vi tror att många kvinnor i burka är förtryckta.

Vi tror att folk som klär sig provocerande vill ha uppmärksamhet och har dåligt självförtroende.

Vi tror att narkomaner alltid är oberäkneliga och bara bryr sig om sin drog.

Vi tror att alla brittiska män är svin.

Vi tror att kvinnor med slöja är förtryckta.

Vi tror att alla esteter har många smycken.

Vi tror att bland andra muslimer kan hålla på med tvångsäktenskap.

Vi tror att romer är tjuvar.

Vi tror att vita medelålders män är emot förändringar.

Vi tror att Trump kommer att förstöra planeten.

Vi tror att Trump kommer att göra det svårt för alla.

Vi tror att vi inte gillar tiggare.

Vi tror att stadsbor är dryga.

Vi tror att tjocka människor är ohälsosamma.

Vi tror att det är bättre att gå den längre välupplyst vägen istället för den dåligt upplysta skogsdungen ifall det skulle finnas ett gäng killar där.

Vi tror att 40-talister har fått mycket och styr vårt land med lite kunskap.

Vi tror att de som röstar på sverigedemokraterna inte är så intelligenta.

Vi tror att andra länder är mindre organiserade än Sverige.

Vi tror att personer som velar bara är fega.

Vi tror att personer som tycker annorlunda än oss inte är lika smarta som oss.

Vi tror att alla som röstat på Trump bor i husvagn. (Vi vet att det inte är så)

Vi tror att folk som ser ut på ett visst sätt inte pratar svenska.

Vi tror att tjejer med blonderat hår och ducklips och brunkräm är dumma.

Vi tror att människor med piercings och tattueringar är farliga.

Vi tror att folk som lever på bidrag inte vill ha jobb.

Vi tror att folk som röstar på SD är mindre intelligenta.

Vi tror att de som bär slöja inte har valt det själva.

Vi tror att hederskultur är patriarkalt där män styr kvinnor.

Vi tror att Svenska män som är tillsammans med asiatiska kvinnor är våldsamma eller kontrollerande.

Vi tror att att tiggeri till stor del är organiserad.

Vi tror att personer med Kånkenryggsäck är miljöpartister.

Vi tror att personer med många tatueringar är kriminella.

Vi tror att en del ensamkommande barn är äldre än de säger.

Hur ser antirasistens framtida Sverige ut?

antifascism-sjalvforsvar-blurrat1

 

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/modiri-hur-ser-antirasistens-framtida-sverige-ut-1.171598

 

 

Älskade antirasist, vad vill du? Jag har läst det du skriver om rasism och jag håller med dig. Det är så klart både onödigt och fel att kategorisera människor i raser eftersom dessa inte existerar och det är ett slöseri med både resurser, talanger och mänsklig skaparförmåga att diskriminera människor baserat på vilket land de kommer ifrån. Så ja, rasism är fel och vi behöver tänka större än så. Men vad är nästa steg? Jag väntar fortfarande på att få höra vad du är FÖR och inte bara vad du är emot. Jag längtar efter att få höra din vision om vilket Sverige du vill leva i och hur vi ska nå dit.

Älskade antirasist, vad vill du? Jag har hört dig kalla människor som röstar på ett annat parti än dig för ”idioter” och ”whitetrash”. Jag läser om hur du avföljer människor som inte tycker som du på Facebook och varje gång du demonstrerar på stan så är det emot något. Jag vet vad du gör motstånd emot men vad är du FÖR?

Min mamma var orolig när hon hörde att jag skulle spela golf med Jimmie Åkesson. Hon drömde mardrömmar om hotbrev från rasister, klyschigt konstruerade lappar med urklippta tidningsbokstäver och Twittertroll som replyade på mitt namn med ord som vassa pilar in i mitt flöde. Jag bad henne att inte oroa sig för just den ilskan. Mina hatare hade inte rakade skallar och hakkors på armarna. Det hat jag möttes av kom i stället från politiskt korrekt medelklass, intellektuella antirasister och livsstilsvänster.

Någon twittrade att jag var husneger. Någon ringde och berättade att jag var klassförrädare. Taxichauffören sa att jag inte var en riktig iranier. Antirasister ringde och skrek att jag förstörde kampen när jag spelade golf med fienden.

Jag är inte anti antirasist men jag tror vi är klokare än så här.

Vi kan inte prata inkludering utan att inkludera alla. Vi kan inte prata om integration utan att integrera alla. Vi kan inte hata på ord som ”invandrarjävel och ”blatte” när vi i samma andetag blåser ut begrepp som ”rassejävel” och ”svenne”.

Antirasismens skrikande och hatande ger syre åt just den rasism vi vill ifrån. Antirasismen är beroende av rasismen för att finnas till. Allt den traditionella antirasismen gör är att splittra det redan splittrade Sverige i ännu mindre bitar och skapa mer utanförskap, mer segregation och mer klyftor.

Så älskade antirasist, var är din vision för ett Sverige för alla?

Tummen upp

Att mitt frodiga skägg hjälper att värma ansiktet mot den svenska vinterkylan.

Tummen ner

Att mitt frodiga skägg gör det svårare för mig att ha med mig min ryggsäck på offentliga platser.

Vad är mångfald och hur kan vi bli bättre på det?

 

 

LILLA MÅNGFALDSSKOLAN:

Om du behöver hjälp att fixa ett modem som inte funkar så hittar du snabbt en sida där företaget som tillverkat modemet samlat de vanligaste frågorna från sina kunder och svarat på dem.
Den sidan brukar heta FAQ, Frequently Asked Questions, eller på svenska: vanligt återkommande frågor. I en tid då ord som integration och mångfald fyller våra nyhetsrapporteringar, människor delas upp ideologiskt och företag basunerar ut den ena mångfaldskampanjen efter den andra så är det konstigt att det inte finns en FAQ för mångfald.

Lilla Mångfaldsskolan samlar in så många kladdiga, utmanande, provocerande och jobbiga frågor som möjligt om mångfald och integration och försöker svara på dem genom att fråga experter, flyktingar, forskare, ex-nazister och andra som har något att säga i frågan.

Om vi ska kunna leva tillsammans med varandra så behöver vi kunna prata med varandra om det som är jobbigt och för att kunna prata om det som är jobbigt så behöver vi kunna leka med det, använda oss av humor och göra det på ett sätt som minskar trycket. Om fler vågar ställa frågor kanske fler vågar svara.

Besök Lilla Mångfaldsskolan på Facebook
https://www.facebook.com/lillamangfal…

Boka Lilla mångfaldsskolan som inspirationsföreläsning eller workshop på www.roa.se

Mer om Navid Modiri på www.navidmodiri.com

Har du fyrahundra släktingar?

lillalogo

 

 

Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:

http://www.gp.se/nyheter/navid-modiri-har-du-fyrahundra-släktingar-1.16561

 

Slår muslimer sina kvinnor? Luktar somalier annorlunda? Är alla män med långt mörkt skägg terrorister? Hur kommer det sig att du pratar så bra svenska trots att du är invandrare?

Om du skulle ha problem med ditt telefonabonnemang så kan du vanligtvis gå in på operatörens hemsida och hitta en flik som heter FAQ. Det betyder Frequently Asked Questions eller “Vanliga frågor” på svenska. Det är frågor som tillräckligt många människor har frågat så att företaget har förstått att det är något som många undrar. Därför har de skrivit ut både frågorna och svaren på dessa frågor så att kundtjänsten kan ägna sig åt att hjälpa kunderna med annat.

Året är 2016 och Sverige behöver ett forum där människor kan ställa frågor och få svar om invandring, mångfald och integration utan att bli kallade korkade, rasister eller dåligt pålästa.

Hur kommer det sig att du pratar så dålig svenska trots att du bott här så många år? Har du fyrahundra släktingar? Kom hela din familj i en gummibåt? Äter man pasta i Irak?

För ett par dagar sedan började jag be människor på Facebook att skicka mig sina frågor om mångfald, integration och invandring. Jag lovade att inte döma eller kritisera utan bara ta emot frågorna, lyssna och försöka samla kunskap och svar från olika perspektiv för att skapa mer förståelse. Jag har fått hundratals mejl.

Finns det mobiltelefoner i ditt hemland? Lärde ni er engelska där du gick i skolan i bergen? Är jag rasist om jag är rädd för vissa invandrare?

Jag kom till Sverige för 30 år sedan och berättar fortfarande för människor jag träffar om kulturkrockar, förklarar vilka missförstånd som kan uppstå när en familj kommer från Iran till Sverige 1985 och hur många sorgliga, komiska, mänskliga och frustrerande fel som kan uppstå.

Vissa dagar orkar jag inte förklara. Vissa dagar gör jag det gladeligen. Vissa gånger blir jag frustrerad. Andra gånger blir jag lycklig över att en person tagit sig mod att komma fram och fråga. Men jag har inte alla svar. Jag kan inte tala för alla iranier. Jag kan inte tala för alla invandrare. Jag kan inte ta mig tid att förklara för varje person som kommer fram hur jag föddes, hur vi flydde, hur det är att växa upp i Sverige om man har invandrarbakgrund eller hur det är att vara vuxen nu och se nya flyktingar komma. Jag vill berätta. Jag vill gärna dela med mig. Men ibland räcker inte energin. Och jag vet många som inte ens vill. De vill inte att du tar på deras hår. De vill inte ha frågor om sitt skägg. De vill inte att du anmärker på deras sätt att prata, gå, klä sig. De vill inte höra att de luktar annorlunda. De är trötta på att behöva bära stämplarna. Det måste också få vara okej.

Året är 2016 och det spelar ingen roll hur mycket jag är klar med att berätta och förklara. För att vi ska sluta vara främlingar behöver vi fortsätta sprida kunskap, fortsätta prata med varandra och fortsätta ställa dumma, nyfikna, självklara frågor. Annars kommer vi aldrig lära oss. Annars kommer vi aldrig vidare.

Tumme upp:

It-guiden i Örebro där nyanlända tonåringar lär seniora svenskar internet och mobiltelefoni. I utbyte lär de sig svenska och får en guidning om det svenska folkhemmet.

Tumme ner:

Att vi fortfarande inte har en sampolitisk och nationell vision för integration i Sverige.

 

Lilla mångfaldsskolan finns på Facebook nu: 

https://www.facebook.com/lillamangfaldsskolan/ 

Vad vill du berätta?

14446191_351576208510767_7456603281295680351_n

 

När jag var fyra år hade jag väldigt svårt att sova. Flykten från Iran till Sverige var över men kriget hade skakat om hela min familj. Varje gång pappa släckte i sovrummet fylldes de mörka väggarna av gulröda explosioner och grönt självlysande bombflygplan. Jag bad honom att lämna dörren på glänt så att vardagsrummets varma ljus kunde hitta in. Ljudet från mamma och pappas trygga mumlande i soffan var min livlina till verkligheten.

Ibland låg jag och bläddrade i serietidningar för att ha något att göra i sängen eftersom jag ändå inte kunde somna. Det flyttade mitt fokus från de brinnande väggarna och placerade det istället över äventyrande ankor, galler som slogs mot romare eller ett broderligt rövargäng i olika storlekar som skulle råna en diligens.

Jag kunde inte läsa när jag började mitt serietidningsbläddrande men efter ett tag började jag lägga ihop vissa tecken jag kände igen med andra och utan att egentligen förstå det själv så kunde jag till slut förstå vissa ord. Orden kopplades ihop med varandra och med de bilder jag såg framför mig. Mamma och pappa mumlade i vardagsrummet. Någon ringde från Iran. Någon grät i luren. Väggarna rörde sig. Det vibrerade långt under höghuset vi bodde i. Men jag kände mig lugn. Den tecknade världen gjorde mig trygg.
När jag var sju år började jag skolan. Jag kunde läsa och skriva flytande och plöjde flera serietidningar per dag. Jag satt på bibliotekets serieavdelning och läste vuxenserier i smyg. Fornnordiska myter, mörka äventyr med sexuella undertoner, groteska serier med märkliga monster.

Första dagen i skolan kom en svensk pojke fram till mig och frågade var jag kom ifrån. Göteborg svarade jag men han trodde inte på mig. Han började skratta och pekade på mig. Hans kompisar skrattade också. Jag var inte särskilt lång eller stor men jag var snabb. Han märkte inte att min lilla knytnäve träffade hans ansikte men han märkte det när blodet började rinna ner mot läppen.
Lärarna kallade till krismöte första veckan. Jag skulle bli utredd hos en barnpsykolog. Efter tre veckors bläckplumpstester, klossar och prov hos den inlyssnande kvinnan fick jag diagnosen
“understimulerad”. Lärarna föreslog därför att jag skulle hoppa över två årskurser. Det ville jag inte. I 3:e klass gick det ännu större pojkar.
Min klassföreståndare hette Maj-Britt. En äldre kvinna med grått kort hår och ljusblå ögon. Hon skulle snart gå i pension och vi skulle bli hennes sista klass. Hon gav oss allt hon kunde eftersom det var det sista hon skulle få göra som lärare. Vi fick lära oss gammaldags skrivstil, sätta upp pjäser, lära oss gamla svenska sånger och ramsor och dyka med huvudet först in i hennes enorma biblioteket av konst, kultur och kunskap.

Maj-Britt gav mig min första kapitelbok. Jag minns omslaget tydligt. Den hette “Pojken som inte ville bada”. Medan de andra barnen kämpade med flerstaviga ord fick jag dyka ner i berättelse efter berättelse. Det blev som en drog. Maj-Britt var min litteraturlangare. Jag plöjde bok efter bok. Astrid Lindgren. Kerstin Sundh och Mirandaböckerna. Viveca Lärn Sundvall och böckerna om Mimmi, Anders och Eddie. Tove Jansson.
Efter ett halvår fick jag min första skrivbok av Maj-Britt. Hon lutade sig fram över mig och frågade om det inte var dags att jag delade med mig av mina berättelser.

“Vad vill du berätta Navid?”

Det fanns ingen startsträcka. Det fanns ingen tvekan. Det var som att Maj-Britts fråga var en tändare och jag var fullt med krut. Det sprängdes ur mig som en våldsam tsunami av bilder, berättelser och karaktärer. Den har fortsatt sen dess.
Idag är jag trettiotre år gammal och livnär mig på att skriva och tala. Jag har själv en dotter på sju år. Vi älskar berättelser. Vi lyssnar och läser. Tittar och berättar. Tove Jansson, Astrid Lindgren, Kerstin Sundh. De är kvar. Och de har fått sällskap av Barbro Lindgren, John Lassiter, Hayao Miyazaki, Don Rosa och tusen andra magiker.
Imorgon ska jag föreläsa om mångfald på Bok och Bibliotekmässan i Göteborg och allt jag kan tänka på är att om Maj-Britt inte hade lyssnat på mig och min berättelse så hade jag inte varit den jag är idag. Jag hade inte gjort det jag gör. Jag hade inte haft ett språk.
Jag hade inte trott att också jag hade något att berätta.

Alla vill ha mångfald men ingen vill dö – en kurs i 15 dagar för att utmana dig själv

15078804_384158218585899_85854067480014908_n

 

Det största problemet med mångfald är att det inte går att göra. Mångfald är inget verb.

I den här kursen ligger fokus inte på att göra mångfald utan att träna på öppenhet. För att vi ska kunna ha mångfald så måste vi vara öppna för att lära oss nya saker om varandra.

Jag kommer att utmana dig att göra något nytt varje dag för att öppna upp världen lite mer. Vi har alla olika världsåskådningar och det handlar inte bara om hårfärg, sexualitet eller kroppsfunktionalitet. Du kan lära dig någonting av alla. Om du vågar öppna upp.