Texten publicerades första gången i sin helhet som en krönika i Göteborgsposten.
Klicka här för att komma till originallänken:
http://www.gp.se/nyheter/sverige/jag-lyser-i-stället-för-att-brinna-ut-1.226030
Jag går in på hans kontor med dagens Göteborgs-Posten i min högra hand och all min skam i den vänstra. Allt jag lärt mig om att inte vara en belastning för andra människor samlas som en klump i halsen. Varje andetag är till för att hindra tårarna från att fylla ögonen. Inte för att få syre utan för att jag inte ska börja gråta när jag för första och enda gången i mitt liv ska be socialen om hjälp.
Han är en gråhårig man runt 50, snälla ögon och bruna manchesterbyxor.
Jag är första generationen invandrare från Iran, tjugo år fyllda och med författardrömmar. Han ser tidningen i min hand och plockar upp ett eget exemplar från sitt skrivbord och ler stort mot mig.
Min första text i Göteborgs-Postens kulturdel. Jag borde vara stolt men är upptagen med att hata mig själv.
Mina föräldrar lämnade allt för min skull: vänner, familj, socialt skyddsnät, boende, språk och kultur. De växlade in sin trygghet mot ett nytt land. De gick från att bli behandlade som intellektuella till att ses som en belastning för samhället. Men de vägrade ta hjälp. De vägrade bli beroende av det svenska systemet. Och de lärde mig att vara självständig.
Se alltid till att klara dig själv Navid.
Bli aldrig beroende av systemet Navid.
Ha aldrig handen i någons ficka Navid.
Handläggarens leende är kofoten som bänder upp min bröstkorg som ett billigt kassaskåp. Tårarna dunsar mot golvet som oväntat hagel.
Spola framåt tio år. Året är 2014. Jag är etablerad artist och kommunikatör. Jag har byggt upp projekt, bolag och ett nätverk av fantastiska människor som inte bara backar upp mina idéer utan också formar en ring av trygghet runt mig.
Människor kommer fram och ger mig komplimanger för att jag är så driven.
De undrar hur jag orkar och hinner. De tror det handlar om energi och tid. Det har aldrig handlat om det. Det har handlat om rädslan för att behöva gå in på det där kontoret igen. Att behöva se honom i ögonen och be om hjälp.
Året är 2014 och jag börjar gå i stället för att springa. Vara kvar i stället för att fly. Börjar berätta för människor runt mig att jag visst behöver dem. Att jag inte klarar mig utan deras starka ryggar, deras värmande händer och lyssnande öron.
Jag inser nu att jag står på mina föräldrars axlar och kan fortsätta mitt liv på ett annat sätt. Att det är tack vare dem som jag skriver de här orden. Att det är tack vare dem som jag kan lyfta blicken och se bortom sammanbitna käkar och envis självständighet. Lysa i stället för att brinna ut. Ge i stället för att offra. Andas i stället för att kämpa.
TUMMEN UPP
För intervjun med Ruben Östlund i senaste Filter och att punken inte är död tack vare honom, Silvana Imam och flera andra som håller fortet.
TUMMEN NER
För att svensk media inte skriver om Jesper Lejfjord, Jesper Lindmarker och Petra Jonsson som står bakom Entreprenörskyrkan i Stockholm och hemliga projektet Slottet medan Wired precis listat dem på sin heta lista.