Elden. Den som de persiska magikerna, madjis, vaktade. Eld promenera med mig som i Twin Peaks och David Lynchs transcendala meditation, elden som brände bakom hans ögonlock. Elden som brann i Amy Winehouse, Patti Smith och Billy Holliday. Elden som slickar mannens gigantiska armar i Nevadaöknen varje år. Den glödande kärnan av eld i vår planet. Den glödande stjärnan av eld ovanför våra skallar som ger oss liv, mat och ljus. Guds sol. Inte Guds son. Elden som Jed bränner sina broar i, spirituell autolys eller vad fan det heter på svenska, jag vet inte. Jag är bara en elev. Elden min moster satte i spel över sig själv när hon inte orkade med sin våldsamma man längre. Barnen som blev kvar i askan av henne. Två ofrivilliga Fenixar. Elden. Den som brinner i mitt nervsystem eller som jag tror brinner i mitt nervsystem. Det feldiagnostiserade engagemanget som egentligen bara är längtan efter hem och lugn och ro. Elden vi satt runt och berättade historier när vi var små, när vi knappt hade hittat på något än. Skapade Gudar och Gudinnor. Berget och Himlen. Örnen och Trädet. Elden. Som Zarathustra stirrade rakt in i och såg visionerna om frälsarens återkomst. Samma eld som vi brände häxor i. Som vi brände kättare i. Som vi brände otrogna i. Som vi hoppar över under Nowrooz. Som vi bär i håret under Lucia. Som vi började laga mat över. Elden som härjade i våra byar så att vi flydde hit för att släcka elden över de flyktingförläggningar vi placerades i. Elden på oljefälten i Kuwait. Bokbål. Lågan som tänder cigaretten. Elden som skickade speglar mot Platons grottvägg. Elden som brände fingrarna på den som gick för nära. Som svedde fjädrarna på den som flög för nära. Khalesis drakar. Domedagsberget. Elden som skjuter ut genom Harrys trollstav. Elden som exploderar över Hiroshima. Som ger oss mat och död. Elden som tog ut en hel skog och våra förfäder gick runt i de rykande askorna och hittade helgrillade harar och rådjur. Elden som vita plantageägare torkade tobaksblad över och sen när skörden hängde på tork stekte en hel gris över glöden. Svarta och vita åt tillsammans. Enda gången någonsin. Den olympiska elden. Eldarna som brände upp sex miljoner judar. Eldarna som härjade över bokryggarna på biblioteken som erövrarna inte önskade ha kvar. Elden som brinner inuti dig när du ser honom. Elden i bilarna i förorterna som knuffas ut ur vår gemenskap. Elden vi skickar rakt upp mot rymden varje nyårsafton som ett fylle-sms för att få universums uppmärksamhet om och om och om igen. Vi lever. Vi är här. Vi har tänt eldar i tiotusentals år nu. Kom.