Det är måndag morgon och centralstationens betongklädda famn försöker hålla pendlarna i ett stadigt grepp. Människorna suddar förbi med blicken rakt ner i telefonen eller på en punkt bakom mig. De hemlösa står tysta i en vaggande ram runt oss och försöker hitta små gnistor av uppmärksamhet. Jag har en stor klump i halsen och känner mig som världens mest ensamma människa. En förbispringande man tittar plötsligt rakt upp på mig och för en sekund tror jag att någonting har förändrats, men blicken som möter mig är två frusna insjöar i november. Jag faller bakåt i en suck. Blundar och när jag öppnar ögonen har allt förändrats.
Det är måndag morgon och centralstationens fönster serverar buketter av morgonljus över våra skallar. Människorna studsar sina varma kroppar i sicksack. Ögonen är fulla av liv och leenden avfyras som swishande fjäderbollar under en badmintonmatch. Någon köper en tidning av en hemlös, en annan stannar till med ett hej och släpper några kronor i en tom kaffemugg. Bröstet spricker nästan av all kärlek och hjärtat är vidöppet. Jag faller bakåt i en suck. Blundar och när jag öppnar ögonen har allt förändrats. Det är så mycket som avgör om en dag känns bra eller dålig. Om den går i dur eller moll. Som en melankolisk Kentlåt eller en discostudsande Abbadänga.
Vädret, ljuset, trötthet, magont, om etiketten på den nya t-shirten kliar mot nacken, skoskav, jobbstatus, relationsstatus, om jag drömt mardrömmar, vem jag ska träffa, vem jag har träffat, om jag fått kaffe, musiken i lurarna.
På 90-talet när nazisterna slog ner invandrare på öppen gata var min pappa alltid ledsen när han kom hem. Han tyckte att svenskarna på bussen tittade konstigt på honom. Hårda blickar och misstänksamma ansikten. Han tog det personligt. En föreläsare jag känner blir alltid nervös när kostymklädda män sitter längst fram med armarna i kors. Jag blir ofta ledsen på T-centralen i Stockholm när alla människor skyndar förbi varandra. Men hur mycket av den känslan kommer från oss själva? Tänk om människor är stora segeldukar och du är projektorn som spelar upp filmer på dem. Filmer där de är onda eller goda. Misstänksamma eller tillitsfulla.
Jag tänker inte låta som en amerikansk självhjälpsbok men jag tror det finns saker vi kan göra som kan påverka vårt tillstånd. Vad händer om du byter musiken i lurarna? Om du utgår ifrån att människor varken är onda eller goda? Att alla du ser går omkring med just de här tankarna och undrar vad du tänker om dem. Varför du ser svår ut. Varför du tittar på dem sådär hårt när du går förbi på centralstationen en kall, stressad måndagsmorgon.