Medmänsklighet skulle kunna ses som den röda tråden i alla de brokiga projekt Navid Modiri varit involverad i under årens lopp.

En strävan efter ett samhälle en människosyn som bygger på tolerans.

Låter det cheezy eller pretentiöst? Säkert, i vissa öron. Men Navid Modiri har för länge sedan slutat att bry sig om eller oroa sig för hur andra uppfattar honom.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över om hur pass medmänsklig han är mot sig själv.

När jag förbereder det här reportaget återkommer ständigt samma fråga: ”Vad går Navid Modiri egentligen på?”

För hans projekt, föreläsningar och uppdrag, de pågår antingen parallellt eller avlöser varand­ra i rasande takt. Att försöka sammanfatta vad han sysslar med, och har sysslat med, resulterar i en lång lista. Skribent. Uppskattad programledare i P3, utskälld programledare i numera nedlagda Filmkrönikan i SVT. Krönikör, prisbelönt bloggare. Kommunikatör, moderator, innovationschef, föreläsare. Musiker och artist. Vd för en kommunikationsbyrå.

Dessutom: pappa, son, bror, sambo.

Då har jag inte räknat in hans egen, personliga utveckling som nådde en avgörande punkt när han flyttade till Malmö för snart två år sedan.

– Kamp. Jag har så långt jag kan minnas sett livet som en kamp, det har varit en stark drivkraft. Det, i kombination med en rastlöshet och vilja att försöka nå ut med hur det är att befinna sig i ett mellanförskap, att kunna använda den erfarenheten i min karriär, där har du svaret på din fråga.

– Men om den drivkraften och livsstilen jag har haft för att nå framgång och få möjligheten att göra alla fantastiska saker jag hittills hunnit med är sund, det är en annan fråga.

Vi sitter i Navid Modiris och hans sambos kök i Malmö och dricker kaffe, de håller på att avsluta sin frukost. Det är helgdag i början av januari och det känns som om hela Slottsstaden sover. Sekelskifteslägenheten lyses upp av dämpad belysning och tända värmeljus. I köksfönstren, som vetter ut mot flera innegårdar, slåss små plantor med späda rötter om utrymmet och kämpar sig upp mot det lilla ljus som vintermorgonen bjuder på.

Lägenheten andas precis motsatta känslor än de Navid Modiri just räknat upp. Lugn, harmoni, trygghet. Istället för kamp, rastlöshet och osäkerhet.

Och för ett och ett halvt år sedan, just i den här lägenheten i Malmö släppte Navid Modiri taget om sin tummade, ständigt resklara, ryggsäck som varit hans följeslagare under alla år.

Tröttheten som en kväll sköljde över honom, känslan av att inte vilja kämpa hela tiden, att ständigt fly och vara på väg mot okänt mål, beskrivs under de sista minuterna av hans sommarprat.

– Självklart bottnar stora livsomvälvande förändringar många gånger i flera händelser, så var det även för mig. Jag hade separerat från mamman till min dotter, jag hade återigen flyttat till en ny stad.

– Men en av de viktigaste orsakerna till hur jag sedan den kvällen försökt att omvärdera mitt sätt att leva, och ta reda på vem jag är, startade med ett samtal jag hade med min mamma.

Många svenskar med persiska rötter skämtar om sina föräldrars besatthet att förmå sina barn att välja rätt utbildning. Och att det bara finns två, och ett halvt, alternativ: läkare, civilingenjör – och tandläkare. Det skämtet drar även Navid Modiri under sina föreläsningar. Men han hade aldrig reflekterat över det när han senast hörde sina föräldrar tjata på honom om hans framtidsplaner.

Inte förrän den där kvällen.

– Min mamma frågade mig ”Vad är det du letar efter?” ”Vem kämpar du för?” Ja, vad fan letade jag efter?

Navid Modiri insåg att hans föräldrar inte varit på honom med sina förhoppningar och drömmar om hur de ville att hans framtid skulle se ut på minst femton år. Att det inte var de som krävde att han ständigt pushade sig framåt, lämnade ett projekt så fort det hade förverkligats eller ansåg att han nog kunde anstränga sig ännu lite mer.

– De hade varit helnöjda och stolta över mig under en lång tid, de är mina största fans. I stället är det ju jag, flyktingbarnet, som bara fortsatt fly, år efter år. Som flyttar fram gränserna hela tiden, som känner mig osäker när något känns lugnt och vant.

– Mammas frågor fick mig att stanna upp för första gången i mitt liv.

I kölvattnet av det samtalet tvingades Navid Modiri omvärdera bilden av sig själv:

– Jag var inte en underdog längre. Det hade gått ljusår sedan tiden då jag tillbringade rasterna med att springa från blattarnas och svenskarnas hot och våld. Livet hade inte varit en kamp på många år, jag har inte behövt se jobbtimmar i antal kronor på länge.

– Istället insåg jag att jag tillhör etablissemanget och i det föddes en helt annan tanke: Det är min plikt när jag befinner mig här att förvalta det väl och fokusera på att lyfta andra runt omkring mig. Och det går inte om jag kör på som tidigare och gång på gång kraschar in i den berömda väggen.

Navid Modiri förklarar ambivalensen med de känslor som uppstod efter samtalet med sin mamma. Insikterna han fick gjorde livet å ena sidan lättare för Navid Modiri – men också ofantligt mycket svårare.

– På många sätt var det en lättnad att släppa ryggsäcken och stanna upp. Samtidigt, om du levt som om livet är en kamp du ständigt måste utkämpa, och du plötsligt inser att kraven du känner inte kommer från någon annan än dig själv, och att det faktiskt inte är någon som jagar dig – ja vad består livet av då? Vem är jag? Och kommer min drivkraft som gett mig så fantastiska möjligheter i livet att försvinna nu?

– Allt detta var smärtsamt att ta in. Även om du inser att du lever på ett sätt som på många vis inte alls är sunt så är det välbekant. Det är det enda sättet du känner till. Men jag har fått lära mig att igenkänning i en situation eller känsla inte nödvändigtvis behöver vara detsamma som trygghet.

Utåt ser det ut som om Navid Modiri har lika många järn i elden som tidigare. Samtalsaktivisterna har dragit igång i Malmö. Träffarna på Media Evolution City som han modererar under initiativet Näringslivsuppropet, vars syfte är att nå fram till konkreta förslag om hur näringslivet kan samarbeta med kommuner och myndigheter i flyktingfrågan, är fullbokade långt innan de äger rum. I december släpptes en första singel med det nya musikprojektet Miss Rafiki, mer musik väntas i vår. Dessutom är det snart dags för honom och hans vän Tobias, som tidigare varit aktiv i naziströrelsen, att åka ut på en skolturné tillsammans för att föreläsa om samtalets kraft och vikten av tolerans för våra medmänniskor.

Men livet känns annorlunda och ser annorlunda ut.

Navid Modiri har slutat springa.

I lägenheten hänger en fast telefon så att nära och kära kan nå honom, hans dotter och hans sambo när mobilerna är avstängda – vilket de är under många vardagskvällar.

På banken finns en hög med ”fuck you”-pengar som gör det enklare att tacka nej till uppdrag han inte har tillräckligt med energi för.

Dessutom har han, tillsammans med en järnring av vänner, utarbetat ett slags omtankesy­stem som kickar igång när de märker att någon av dem tappat proportionerna och kommit in i en negativ stresspiral.

– Mina statusuppdateringar på sociala medier brukar avslöja mig. När de avlöser varandra lite för snabbt brukar telefonen börja ringa. En efter en hör mina vänner av sig och undrar hur jag mår, hur mycket jag har jobbat på sistone, och hur mycket jag tagit ledigt. Den tacksamheten jag känner då …

Vi befinner oss i en lokal på Gamla Väster som doftar av kaffe, fikabröd och förväntan. Projektet Samtalsaktivisterna, som Navid Modiri arrangerar tillsammans med en kollega på organisationen Reach for Change, har en träff och en av deltagarna delar med sig till gruppen: han berättar varför han har valt att gå hit just i kväll.

Navid Modiri håller sig i bakgrunden. Hans roll är enbart stöttande för de ungdomar som håller i kvällens workshop. De har fått coachning av honom i hur man övar sig på att prata med varandra och lyssna på sin samtalspartner – istället för att sitta och planera nästa mot­argument.

Projektet är också ett bra exempel på vad Navid Modiri väljer att lägga sin tid på, berättar han:

– Det är ett uppdrag som inte ger mycket pengar, men som är något jag själv tror stenhårt på.

– Idag ser jag till att ha tid för den typen av uppdrag. Det är otroligt privilegierande att kunna jobba så och jag är tacksam för att jag har fattat att jag kan göra så här. Att få engagera mig i saker enbart för att jag själv tror på idén, det ger energi.

Det är en, minst sagt, brokig skara människor som deltar. Gamla som unga, universitetslärare och gymnasieungdomar, utländska studenter och offentligt anställda ”checkar in” i ringen som workshoppen startar med.

Under kvällen hörs flera röster som uttrycker en känsla av hopplöshet över utvecklingen såväl i vårt samhälle här som i världen i stort.

När vi under intervjun kommer in på de frågorna säger Navid Modiri att han känner precis tvärtom.

Seriöst, hur kan du göra det efter det politiska klimat som rått här hemma och i hela Europa under hösten, situationen för alla människor på flykt, planetens mående, den medvind flera länders nationalistiska och främlingsfientliga partier har?

– Missförstå mig inte, jag har suttit framför tv:n och gråtit över nyhetsbilderna som kablats ut om den misär och fientlighet som visas våra medmänniskor som befinner sig på flykt. Allt det du räknar upp är klart oroande.

– Men jag känner hoppfullhet. Särskilt denna höst. Herregud, ingen av de ideella som har stått på Centralen har gått dit under pistolhot. Människor i såväl i storstäder som små byar och orter har inte tvingats ge bort kassar med kläder, skor och leksaker. De har startat språk­kaféer, matlag och fotbollsträningar helt frivilligt.

Navid Modiri säger att det är just därför han väljer att jobba med så många olika människor i vitt skilda konstellationer och från många plattformar.

Däremot har han slutat försöka få med sig politiska företrädare i sina projekt eller sammankomster.

– Jag har gett upp tanken på att förändringen till en mänskligare värld kommer att ta form genom politiken, det har jag faktiskt. Jag menar inte att alla politiker är cyniska och maktgalna, men vårt politiska system är uppbyggt för att främja konflikt, debatt och egenintressen – inte samarbete och gemensamma lösningar.

Hur skulle ett alternativt system se ut då?

– Det vet jag inte, men jag är mer intresserad av att tillsammans med andra försöka hitta alternativ än att verka inom det befintliga.

– Lek med tanken att Stefan Löfven hade hållit ett tal till alla svenskar och tackat för det enorma engagemang, all den givmildhet och öppenhet som majoriteten av vår befolkning har visat upp. Tänk vilka ringar på vattnet det hade kunnat ge och vilka avtryck det hade kunnat göra i politiken.

– Allt är påhittat och går därför att göra om. Jag jobbar med att hitta på en ny bild och framtid för det här landet, och jag är långt ifrån ensam.

 

_________________________________________________________________________