Kompis. Vi behöver prata om integration. Sverige har sedan urminnes tider haft invandring både i form av människor som väljer att komma till vårt land för att studera eller jobba och människor som tvingas hit för att fly undan terror, krig och svält. Bara på senare tid har vi sett arbetskraftsinvandringen på 70-talet, krigsflyktingarna på 80- och 90-talen och vidare till idag då vi ser en blandning av anledningar till att lämna sitt hemland och välja Sverige som ny jord att plantera sina rötter.
Att människor kommer hit är i sig inte integration.
Att människor flyr eller lämnar sina länder är inte integration.
Att vi välkomnar dem till Sverige är inte integration.

För att förstå vad integration innebär behöver vi börja med att titta på de människor som kommer hit. Du kan inte kalla dem för invandrare. Du kan inte kalla dem för flyktingar. Du behöver lyfta blicken och förstå att det finns tusen anledningar till att lämna sitt land, tusen anledningar att välja just Sverige och ytterligare tusen sätt att komma hit. Du behöver förstå att det finns hundratals olika länder att komma ifrån, tusentals religioner och ytterligare tusentals städer att lämna. De människor som kommer hit har olika typer av värderingar, kulturer, utbildningar, bakgrunder, ideologier och religioner i bagaget. Ordet invandrare räcker inte längre. Du kan inte använda ett ord för att gruppera alla dessa människor.
Att vi kallar människor för invandrare är inte integration.

När människor väl har kommit hit har det funnits en stor välvilja från oss svenskar att hjälpa människor till utbildning, bostad och arbete. Vi har hjälpt hundratusentals människor att förstå de svenska systemen. A-kassa, CSN, föräldrapenning, bostadsmarknad, fackföreningar, försäkringssystem, välfärd, föreningsliv, folkbildningsrörelser, public service, allemansrätt, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Alla dessa otroliga idéer och värderingar som gör mig så stolt över att vara svensk. Ett stödsystem som finns för att hjälpa människor att leva, må bra och bidra till vårt svenska samhälle. Det finns en del kritik mot hur våra system har fungerat och inte. Det finns en hel del fel att påpeka men också en hel del att berömma Sverige för.
Men det är inte integration. Kalla det assimilering. Kalla det etablering. Kalla det vad du vill men det är inte integration.
Att lära människor svenska språket, om den svenska kulturen och de svenska systemen är inte integration.

”I samhällsvetenskaper och politisk debatt brukas begreppet ’integration’ för att beteckna en förening av skilda delar till en större helhet. Ordet kan användas för att beteckna ett önskat mål eller tillstånd av enhet som man vill nå, men även de processer som kan leda till målet.” – Wikipedia.

Vi behöver prata om integration. Inte med en eller några personer. Inte med ett eller ett par partier. Inte utan folk som röstar på ett visst parti. Inte utan de som är missnöjda, arga och våldsamma. Inte utan den som inte vill. Vi behöver prata om integration med varandra. Med alla som lever i Sverige idag. Det betyder inte att vi behöver vara överens hela tiden. Det betyder inte att vi behöver hålla med varandra. Det betyder inte ens att vi behöver komma fram till ett svar. Vi behöver prata om integration med varandra och fortsätta göra det eftersom det är just det som är integration. Det är en pågående resa. Det är ett pågående samtal av delarna i ett samhälle, medborgarna i ett land. När våra partiledare och politiker utesluter vissa människor ur samtalet har de redan där misslyckats med integrationen. När våra journalister utpekar vissa delar av befolkningen som korkade eller som rasister har de där och då satt punkt för samtalet. När aktivister, medborgarrättskämpar och toleransbeivrare säger att alla får vara med men inte den och den så har de misslyckats med integrationen. Det är inte integration. Det är inte en förening av de skilda delarna. Det är en ytterligare separation av delarna. Det är att öka avståndet mellan delarna. Det är ett segregera, polarisera, dela upp.
Det är inte integration.

Det är först när alla människors röster blir hörda i ett samtal om vår gemensamma framtid som vi närmar oss något som kallas integration. Jag säger inte att det är lätt. Jag säger inte att det är smärtfritt. Jag säger inte att det blir utan konflikt eller friktion. Jag menar att samtalet om integration är just det: fyllt av sorg, känslor, frustration, ilska och smärta. Vi är människor. Vi bär på sorg. Vi bär på ilska. Vi bär på konflikter. I oss själva och mellan varandra. Samtalet om integration handlar inte om att undvika smärtan utan om att inkludera den. Att förstå att den finns och att den behöver höras och synas. Bara för att vi undviker att prata om något betyder inte att det försvinner. Tvärtom. Det vi inte pratar om kan vi inte heller hantera. Det som finns i det fördolda och i det kollektivt undermedvetna växer utan kontroll och med våld. Att Sverige ser ut som det gör idag och att de splittringar, våldsamheter och grupperingar som uppstår idag gör just det är till stor del för att vi inte har pratat med varandra. Det är ett resultat av att vi har stängt ute människor, struntat i att lyssna på dem och inte gjort dem till medskapare av ett gemensamt samtal. Det är inte integration.

Jag skriver inte det här för att göra dig hopplös. Tvärtom. Jag har så mycket hopp inom mig att jag håller på att gå sönder. Jag reser runt och träffar människor, företag och organisationer och märker av det enorma engagemang som finns. Jag märker av den enorma frustration som vi alla bär. Jag tolkar det som en längtan efter ett bättre Sverige. Jag tolkar det som en längtan efter att få drömma om någonting bättre.
Tänk dig hur mäktigt det är att vi inte har provat integration i ett av världens bästa länder. Tänk om vi skulle göra det på riktigt. Föreställ dig ett Sverige där du pratar med människor som inte tycker som dig. Föreställ dig ett Sverige där det är okej att tycka olika. Föreställ dig ett Sverige där vi tar konflikter, vågar bråka och gör det med respekt och för att vi vill bygga något starkare tillsammans. Föreställ dig ett Sverige där vi pratar för att göra oss förstådda och människor lyssnar för att förstå. Föreställ dig ett Sverige där integration inte är påtvingat på massorna av politiker utan något vi gör tillsammans för att vi alla vinner på det. Föreställ dig integrationens plussummespel, ett Sverige där vi tillsammans förstår vinsterna i att skapa ett land tillsammans. Ett land där föreningen av de skilda delarna blir större än helheten. Ett större Sverige. Ett starkare Sverige.  Men för att förändra samhället behöver vi förändra samtalet. Och det börjar inte i riksdagen. Det börja här. Med dig och mig.