Jag drömmer om en plats där jag kan stänga av, andas ut och inte behöva tänka på jobb, vad som ska göras eller vad jag ska köpa. Jag är så jävla trött på att bara vara en konsument, en passiv mottagare av reklam och marknadsföring, en arbetare i en fabrik, en prestationsrobot som bara mäts i värde av tid, pengar och hur mycket jag gör. Jag drömmer om ett rum i staden dit jag kan smita in och inte behöva tänka på vad klockan är. En plats där det inte finns klockor, pengar, nycklar, datorer, telefoner. Jag drömmer om en plats där jag kan stänga av. Andas in och andas ut. Prata med andra människor, kanske läsa en bok, sitta tyst, lyssna på någon annan som pratar, plantera något, äta något, dricka en kopp té eller kaffe. Inget som pingar. Inget som swoshar. Inget som vibrerar. Ingen som vill att jag ska jobba. Ingen som vill att jag ska köpa. Ingen som vill att jag ska skynda mig till något annat.

Jag och min partner har pratat om den här drömmen i snart ett år. Vi kallar platsen för Oasen. Det är bara ett arbetsnamn och platsen kommer förmodligen att heta någonting annat men en oas är en bra metafor. Mitt i en stekhet öken av jobb, pengar och tid kan vi skapa ett vattenhål av svalka. Våra städer har blivit en förlängning av fabriken. Industrialismen har gjort oss alla till fabriksarbetare. Även när vi har ledigt, sover, är med vår familj eller är ensamma så tänker vi och agerar som en fabriksarbetare. Vi försöker hinna med så mycket som möjligt. Multitaskar. Gör, köper, skyndar. Stressar, hetsar och springer framåt. Till vad? För vem? Varför?

Tänk att du kommer till en plats i din stad där du i lobbyn kan logga in med ditt namn och sen lämna ifrån dig din avstängda dator och telefon, nycklar och plånbok i ett skåp i ett omklädningsrum. Kanske du har myskläder med dig. Eller jeans och t-shirt. Du kliver in i ett stort rum med tända ljus och lugn instrumental musik. Det behöver inte lukta indisk rökelse utan kanske svensk barrskog. Det finns inga symboler, inga Gudar, inga buddhastatyetter, inga Ohm på väggen, inga Shanti-affischer. Helt. Rent. Kanske några levande ljus. Lugn och mjuk belysning. Det finns böcker och tidningar du kan läsa, kanske ta med dig hem om du känner för det. Du kanske tar med en bok en annan gång och lämnar den där. I det stora rummet finns andra människor. Ni pratar så länge ni känner för det. Tills samtalet är slut. Det finns ingen klocka på väggen. Det finns ingen klocka på din arm. Ni pratar så länge ni känner för det.

I de små rummen runt det stora rummet hålls klasser. Det kan vara meditation, gemensam reflektion, samtal, lugnare yoga, föreläsningar, storytelling, botanik, yinyoga, vinyoga, vilostund, sagostund för vuxna. Det är inte ABF. Det är inte en studiecirkel. Det är en oas. En plats för människor att stänga av tiden, pengarna och jobbandet. En möjlighet att vara. Tillsammans med andra och kanske ensam. En möjlighet att reflektera, meditera, om du vill kan du be men du behöver inte om du inte känner för det.

Vi drömmer om att hitta en lokal i Malmö på ungefär 300 kvm och börja bjuda in dig och alla du känner till en oas. Vi tror att det finns fler som känner så här. Vi tror att vi inte är de enda som blir stressade av att allt vill kommunicera med oss hela tiden, att det är så svårt att stänga av sociala medier, pingande, dejtande, pundande, tränande, jobbande, presterande. Det är inte konstigt att människor blir utbrända om de inte får någon svalka. Vi tror att det här kan vara en sån plats. En oas. En fristad.

Vi vet inte exakt hur det ska gå till. Vi har inte gjort något liknande innan. Vi håller på att utforska. Berättar om drömmen vi har för andra så att de också kan hjälpa till med tankar, idéer, resurser, tips på lokaler. Kanske du vill hålla en klass, kanske du vill hjälpa oss hitta en lokal, kanske du vill starta något liknande i din stad. Oavsett vad du känner när du läser det här så ser vi fram emot att läsa dina tankar. Vi tänker inte äga eller låsa in den här idén. Vi låter den springa ut på grönbete. Träffa andra människor, andra idéer, korsbefruktas och växa. Så kom med din din feedback. Hur känns det i dig när du läser det här?