När jag var fyra år hade jag väldigt svårt att sova. Flykten från Iran till Sverige var över men kriget hade skakat om hela min familj. Varje gång pappa släckte i sovrummet fylldes de mörka väggarna av gulröda explosioner och grönt självlysande bombflygplan. Jag bad honom att lämna dörren på glänt så att vardagsrummets varma ljus kunde hitta in. Ljudet från mamma och pappas trygga mumlande i soffan var min livlina till verkligheten.
Ibland låg jag och bläddrade i serietidningar för att ha något att göra i sängen eftersom jag ändå inte kunde somna. Det flyttade mitt fokus från de brinnande väggarna och placerade det istället över äventyrande ankor, galler som slogs mot romare eller ett broderligt rövargäng i olika storlekar som skulle råna en diligens.
Jag kunde inte läsa när jag började mitt serietidningsbläddrande men efter ett tag började jag lägga ihop vissa tecken jag kände igen med andra och utan att egentligen förstå det själv så kunde jag till slut förstå vissa ord. Orden kopplades ihop med varandra och med de bilder jag såg framför mig. Mamma och pappa mumlade i vardagsrummet. Någon ringde från Iran. Någon grät i luren. Väggarna rörde sig. Det vibrerade långt under höghuset vi bodde i. Men jag kände mig lugn. Den tecknade världen gjorde mig trygg.
När jag var sju år började jag skolan. Jag kunde läsa och skriva flytande och plöjde flera serietidningar per dag. Jag satt på bibliotekets serieavdelning och läste vuxenserier i smyg. Fornnordiska myter, mörka äventyr med sexuella undertoner, groteska serier med märkliga monster.
Första dagen i skolan kom en svensk pojke fram till mig och frågade var jag kom ifrån. Göteborg svarade jag men han trodde inte på mig. Han började skratta och pekade på mig. Hans kompisar skrattade också. Jag var inte särskilt lång eller stor men jag var snabb. Han märkte inte att min lilla knytnäve träffade hans ansikte men han märkte det när blodet började rinna ner mot läppen.
Lärarna kallade till krismöte första veckan. Jag skulle bli utredd hos en barnpsykolog. Efter tre veckors bläckplumpstester, klossar och prov hos den inlyssnande kvinnan fick jag diagnosen
”understimulerad”. Lärarna föreslog därför att jag skulle hoppa över två årskurser. Det ville jag inte. I 3:e klass gick det ännu större pojkar.
Min klassföreståndare hette Maj-Britt. En äldre kvinna med grått kort hår och ljusblå ögon. Hon skulle snart gå i pension och vi skulle bli hennes sista klass. Hon gav oss allt hon kunde eftersom det var det sista hon skulle få göra som lärare. Vi fick lära oss gammaldags skrivstil, sätta upp pjäser, lära oss gamla svenska sånger och ramsor och dyka med huvudet först in i hennes enorma biblioteket av konst, kultur och kunskap.
Maj-Britt gav mig min första kapitelbok. Jag minns omslaget tydligt. Den hette ”Pojken som inte ville bada”. Medan de andra barnen kämpade med flerstaviga ord fick jag dyka ner i berättelse efter berättelse. Det blev som en drog. Maj-Britt var min litteraturlangare. Jag plöjde bok efter bok. Astrid Lindgren. Kerstin Sundh och Mirandaböckerna. Viveca Lärn Sundvall och böckerna om Mimmi, Anders och Eddie. Tove Jansson.
Efter ett halvår fick jag min första skrivbok av Maj-Britt. Hon lutade sig fram över mig och frågade om det inte var dags att jag delade med mig av mina berättelser.
”Vad vill du berätta Navid?”
Det fanns ingen startsträcka. Det fanns ingen tvekan. Det var som att Maj-Britts fråga var en tändare och jag var fullt med krut. Det sprängdes ur mig som en våldsam tsunami av bilder, berättelser och karaktärer. Den har fortsatt sen dess.
Idag är jag trettiotre år gammal och livnär mig på att skriva och tala. Jag har själv en dotter på sju år. Vi älskar berättelser. Vi lyssnar och läser. Tittar och berättar. Tove Jansson, Astrid Lindgren, Kerstin Sundh. De är kvar. Och de har fått sällskap av Barbro Lindgren, John Lassiter, Hayao Miyazaki, Don Rosa och tusen andra magiker.
Imorgon ska jag föreläsa om mångfald på Bok och Bibliotekmässan i Göteborg och allt jag kan tänka på är att om Maj-Britt inte hade lyssnat på mig och min berättelse så hade jag inte varit den jag är idag. Jag hade inte gjort det jag gör. Jag hade inte haft ett språk.
Jag hade inte trott att också jag hade något att berätta.