Sveriges Radio P3
Programledare och medverkande i Frank, Musikjournalen och P3 Populär.
Jag debuterade som programledare i SVT 2007 och har varit i svensk media sedan dess. Den här sidan handlar om vad som hände med den — och vad som byggs i stället.

Tjugo år i svensk media: programledare i P3, Filmkrönikan i SVT och Diktatorn i UR och SVT2. Jag har skrivit fem böcker. I dag driver jag Äkta Media, en podd och plattform om medielandskapet, och gör poddar som visar att det går att prata med varandra på ett annat sätt.
Programledare och medverkande i Frank, Musikjournalen och P3 Populär.
Programledare tillsammans med Andrea Reuter. Debut 17 september.
Första boken, på förlaget Predi.
Vinnare i kategorin Nöje & Kultur för bloggen 365 saker du kan göra.
Bok på Roos & Tegnér, ur bloggen med samma namn.
Programledare. Åtta unga människor levde nio dygn i en simulerad diktatur.
Student TechFest, med Spotifys medgrundare på scen.
Personlig berättelse om flykt och mellanförskap. Forum.
Podden som blev 615 avsnitt och pågick till 2024.
Med Björn Natthiko Lindeblad och Caroline Bankler. Bonnier Fakta. Översatt till ett trettiotal språk.
Mondial.
Egna essäer i Sveriges Radio.
Egen podd och plattform om medielandskapet. Sänder fortfarande.

Äkta Media är min pågående podd och plattform om medielandskapet. 51 avsnitt sedan 2025, fortfarande aktiv. Kanalen samlar flera format under samma tak: Hur mår man?, Antagonia, Kultur & Stök och Samtalen fortsätter.
Idén är enkel: i stället för att beklaga sig över medielogiken, göra media enligt en annan logik. Längre samtal. Färre gäster. Ingen som redan vet var vi ska landa. Och en värd som är part i frågan i stället för att låtsas stå utanför.
51 avsnitt · aktiv
Ja. Jag har gjort det i tre format som alla vänder på en av mediets grundinställningar: Hur kan vi? tog bort tidspressen, Antagonia LIVE tog bort skyddet av redigeringen, och Folkets berättelser tog bort experten. Tillsammans är de min mediekritik i praktiken snarare än i text.
615 avsnitt · 2018–2024
29 avsnitt · 2024
svenska folkets egna berättelser
Att tiden är avgörande. I en fyra minuter lång debatt måste gästen försvara sin position. I ett samtal på nittio minuter hinner hon lämna den. Nazister, feminister, islamister, präster, sexarbetare, imamer, konstnärer och politiker satt i samma stol — och nästan ingen av dem sa i minut sextio det de kom för att säga i minut tre.
Att publiken tål mer än redaktionen tror. Live finns ingen klippning att gömma sig bakom, och det som i en inspelad podd hade blivit bortredigerat — pausen, omtaget, det som gick fel — är precis det publiken minns. Motståndet var inte problemet. Det var innehållet.
Att man inte behöver en expert för att något ska vara värt att sända. Vanliga människor berättar sitt eget, i egna ord, utan att någon översätter åt dem. Det är den enklaste och samtidigt mest radikala redaktionella idén jag har provat: låt bli att tolka.
Ingen av de här poddarna gjordes som ett svar på mediekritik. De gjordes för att jag ville höra samtalen. Att de blev en kritik i handling insåg jag först efteråt — och det är förmodligen därför de håller.
Att kritiken ska kunna användas av den som kritiseras. Jag älskar äkta journalistik, maktgranskande media och riktiga journalister. Det jag vänder mig mot är logiken: att drevet lönar sig, att rättelsen aldrig får samma utrymme som anklagelsen, och att det knappt kostar något att ha fel.
Jag har skrivit om det flera gånger på bloggen. Om mediedrevet och vad det gör med människor som hamnar i det. Om Rogangate och vem som egentligen fick rätt fyra år senare. Om vad som händer med ett samtal när formatet garanterar att ingen hinner ändra sig.
Det nya medielandskapet är inte en plats utan fyra samtidiga rörelser: prenumerationsjournalistik som lämnat annonsmodellen, poddar som blivit primärkälla, nyhetsbrev som ersatt krönikan, och enskilda journalister som blivit egna redaktioner. Alla fyra ändrar vad som lönar sig att publicera.
När läsaren betalar direkt ändras incitamentet: det lönar sig inte längre att maximera klick, utan att vara värd en månadsavgift. Det gör texterna längre och rubrikerna lugnare.
Allt fler får sin bild av en händelse genom ett tre timmar långt samtal i stället för en artikel på fyra tusen tecken. Det ger nyans och tar bort redaktörsledet samtidigt.
Krönikören har flyttat ut ur tidningen och tagit läsaren med sig. Relationen blir direkt — och granskningen av krönikören försvinner på vägen.
En person med kamera, mikrofon och publik kan i dag göra det som krävde tjugo. Det som inte följer med är rättelserutinen, ansvarig utgivare och pressetiken.
Det svenska undantaget är att Medierna i P1 fortfarande gör konsekvent mediegranskning inifrån public service — det finns förvånansvärt få motsvarigheter i Europa.
Fyra källor jag återkommer till när jag ska säga något om medieförtroende, medievanor och det som faktiskt förändras. Siffrorna hämtas från senaste utgåvan varje gång sidan uppdateras — hellre färska än imponerande.
Svenskarnas förtroende för medier, mätt varje år sedan 1986. Den enda långa svenska serien.
Vad vi faktiskt gör på nätet, uppdelat på ålder. Grunden för allt om medievanor.
Internationell jämförelse av nyhetskonsumtion och betalningsvilja.
Nordisk mediestatistik och forskningsöversikter.
Föreläsning eller konsultation om medielogiken, det nya landskapet och vad tjugo år på båda sidor om kameran lärt mig. För redaktioner, kommunikationsavdelningar och ledningsgrupper.
Se paket och priserEtt brev då och då, när något är värt att säga.