Navid Modiri

Varför finns det inga kameler i fornnordisk mytologi?

En helt vanlig kväll fastnade jag i en fråga som vägrade släppa taget: varför finns det inga kameler i fornnordisk mytologi? Det låter som ett skämt. Det är det inte. För när man börjar dra i den tråden följer något stort med — en teori om hur fantasin fungerar, varför vikingarna som faktiskt såg kameler ändå inte tog med dem hem i sina berättelser, och vad det säger om vad du och jag kan hitta på i dag.

Jag växte upp mellan två gudavärldar. I skolan fick jag Oden, Tor och Loke. Hemifrån bar jag med mig en annan mytologi, den persiska, med sina egna hjältar och vidunder ur Shahnameh. Två kompletta universum, byggda på varsin sida om samma jordklot. Och när jag ställer dem bredvid varandra ser jag något som är så självklart att man missar det:

Ingen av dem hittade på ur tomma luften. Båda byggde av det som stod på gården.

Gudarnas bondgård

Titta på det nordiska bestiariet en gång till. Odens häst Sleipner — en häst, fast med åtta ben. Fenrisulven — en varg, fast kosmisk. Hugin och Munin — två korpar, fåglarna som faktiskt cirklade över slagfälten. Ratatosk — en ekorre. Heidrun — en get som mjölkar mjöd. Audhumbla — en ko som slickar fram den första guden ur rimfrosten. Frejas vagn dras av två katter.

Häst, varg, korp, ekorre, get, ko, katt. Det är ingen gudavärld. Det är en inventering av en nordisk järnåldersgård med omnejd.

Min favorit är Tors bockar. Han kan slakta dem till middag, äta upp dem, och väcka dem igen nästa morgon — så länge ingen knäcker benen. Det där är inte en fantasi om ett magiskt väsen. Det är en hungrig bondes dröm om ett husdjur som aldrig tar slut. Myten är hushållning klädd i magi.

Och så fungerar det överallt. Egyptens gudar bär dyngbaggens, krokodilens och flodhästens ansikten — exakt de djur som fanns vid Nilen. Indien fick en elefantgud och en apgud. Öknens folk fick kamelen mitt i sina heliga texter. Australiens urfolk fick en regnbågsorm. Varje folk snickrar sin himmel av virket i sin egen backe.

Men vikingarna såg ju kameler

Här blir det intressant på riktigt. För det enkla svaret — "det fanns inga kameler i Norden, alltså inga kamelgudar" — håller inte hela vägen.

Vikingarna reste nämligen till kamelernas värld. År 921 mötte diplomaten Ibn Fadlan, utsänd från Bagdad, nordiska handelsmän vid Volga — han kom dit i karavan, och skrev sedan historiens mest citerade ögonvittnesskildring av en vikingabegravning. Nordborna stod alltså bevisligen mitt i kamellandet. De tjänstgjorde i Konstantinopel. Ett trettiotal svenska runstenar minns Ingvar den vittfarnes expedition mot Särkland — "de dogo söderut i Särkland", står det på Gripsholmsstenen.

Och de bar hem bevisen. Forskare uppskattar att i storleksordningen en halv miljon arabiska silvermynt grävdes ner i Skandinavien under vikingatiden. Bara Gotland har över 350 skattfynd med dirhemer, präglade i städer där kamelkaravanerna var vardag.

Så här stod han, vikingen vid Volga: med en dirhem från Bagdad i pungen och en levande kamel framför ögonen. Silvret tog han med sig hem. Kamelen lämnade han kvar — till och med i berättelserna.

Varför?

Det räcker inte att se — det måste bli vardag

Antropologen Claude Lévi-Strauss sa att djur i myter inte väljs för att de är goda att äta, utan för att de är goda att tänka med. Och kognitionsforskare som Pascal Boyer har visat något vackert om vilka väsen som fastnar i mänskligt minne: de mest spridningsbara är de som är nästan vanliga — men bryter mot exakt en förväntan. En häst, fast med åtta ben. En get, fast den mjölkar mjöd. En ko, fast den slickar fram gudar.

För att avvikelsen ska kittla måste grundformen vara självklar. En nordbo visste i kroppen vad en häst är — därför blixtrar Sleipner. Men en kamel? Den var ingen grundform att avvika ifrån. Den var bara konstig rakt igenom, och det helt främmande går inte att tänka med. Det går bara att glo på.

Draken kan tyckas motbevisa mig — den finns ju i nordisk myt utan att finnas i naturen. Men titta närmare: draken är hopplockad av lokala delar. Orm plus rovdjur plus hav och eld. Fantasin är inte fri uppfinning. Fantasin är återbruk av det närvarande.

Och kamelen kom faktiskt till Norden till slut — men lägg märke till hur. Den red in med de tre vise männen, i kyrkokonsten och julspelen. Kamelen fick sitt nordiska uppehållstillstånd stämplat av kristendomen, inbäddad i en berättelse med prestige och mening. Ett djur man råkar se på en marknad bär inget sådant paket. Berättelsen är visumet.

Bibeln själv gör för övrigt samma sak fast åt andra hållet: arkeologer i Israel har daterat de äldsta tama kamelerna i regionen till århundraden efter Abrahams tid — men Första Mosebok låter ändå patriarkerna rida kamel. Berättarna skrev in sin egen vardag bakåt i tiden. Nordborna gjorde inte fel som utelämnade kamelen. De gjorde precis som alla andra: fyllde myten med sin egen gård.

Fimbulvintern var på riktigt

En sak till, för den här biten tappar jag andan av. Nordisk mytologi har ingen ökenhetta — men den har Fimbulvintern, tre vintrar i rad utan sommar, som förebådar världens undergång. Forskare som Bo Gräslund och Neil Price har föreslagit att det är ett minne av något som hände: åren 536–540 lade vulkaniskt stoft en slöja över solen, skördarna dog och stora delar av Skandinavien avfolkades. Det är en hypotes, inte ett faktum. Men tanken svindlar: till och med världens undergång är lokalproducerad. Öknens folk fick eld och sand i sina domedagar. Sverige fick vintern som aldrig tog slut.

Och innan vi känner oss alltför civiliserade och moderna: våra egna mytologier lyder samma lag. Superhjältarna föddes ur radioaktivitet, laboratorier och storstäder — vår tids gårdsdjur. En vikingaskald kunde inte dikta fram en kamelgud av samma skäl som en medeltida bonde inte kunde drömma om en robot. Råmaterialet fanns inte i horisonten.

Vad har du på din gård?

Jag tar med mig en princip från detta: fantasin når exakt så långt som erfarenheten, plus en avvikelse. Vi hittar inte på ur intet — vi plockar isär det vi har omkring oss och sätter ihop det på nytt sätt. Vill du hitta på nytt? Då räcker det inte att tänka hårdare i samma rum. Du behöver ny vardag. Nya människor, nya platser, nya djur på gården. Kamelerna kommer inte in i dina myter för att du sett dem på semestern. De kommer in när de blivit vardag.

Det är, misstänker jag, ännu en pusselbit i det jag menar med att allt är påhittat. Vi hittar på hela tiden — men vi hittar på med det vi har. Sammanhanget är ingredienserna. Du är bagaren.

Så här är min fråga till dig: vilka "djur" går omkring på din gård just nu — i ditt jobb, ditt hem, ditt flöde? För det är av dem dina myter kommer att byggas, vare sig du vill eller inte. Och om du vet vilket djur som saknas i ditt liv: hör av dig. Dela. Berätta.