Fyra år efter Rogangate: vem fick rätt?

I februari 2022 skrev jag en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken "Joe Rogan är inte ond och tidningen SvD inte god". Under några intensiva veckor blev jag han som fick förklara Rogan och det nya medieklimatet för Sverige — i tidningar, i P1, i poddar. Jag fick beröm. Jag fick spö. Expressen skrev att mina idéer "leder till att skit sprids". Fyra år senare finns det ett facit. Och det är obekvämt för precis alla — inklusive mig.

Vad som hände, för dig som inte var där

Januari 2022. Neil Young lägger ett ultimatum till Spotify: "They can have Rogan or Young. Not both." Bakgrunden är två avsnitt av The Joe Rogan Experience med vaccinkritiska forskare, och ett öppet brev från 270 läkare och forskare. Joni Mitchell följer efter. Börsvärdet rasar med miljarder. #DeleteSpotify trendar. Vita huset kommenterar. Daniel Ek publicerar plattformsregler och lovar varningstexter på allt covidinnehåll.

Och eftersom Spotify är svenskt landar hela den globala stormen i vårt knä. Sverige skulle förhålla sig till Joe Rogan — en man de flesta svenska ledarskribenter aldrig lyssnat en hel timme på.

En detalj som nästan alla missade då, och som nästan alla minns fel nu: de 270 läkarna krävde aldrig att Rogan skulle tas bort. De krävde att Spotify skulle skaffa en offentlig policy mot felinformation. Och de svenska kritikerna ville inte heller cancellera — Victor Malm skrev det ordagrant: "Jag vill inte cancellera någon, jag vill bara höra bättre försvarstal än det här." Debatten var på riktigt bättre än sitt eftermäle. Det är värt att minnas, av skäl som kommer strax.

Vad jag sa

Min poäng i SvD var inte att Rogan hade rätt i sak. Den var att debatten fördes med fel karta:

"Joe Rogan leder just nu en av världens största poddar och har runt 200 miljoner lyssningar i månaden. Att blunda för att gammelmedia ser Joe Rogan som en ostyrbar konkurrent och ett hot medan de kritiserar honom är inte bara naivt, utan farligt för diskussionen. Joe Rogan är inte ond och tidningen Svenska Dagbladet är inte god. Verkligheten är inte konstruerad på det sättet."UR MIN SVD-ARTIKEL, 2 FEBRUARI 2022

Samma dag satt jag i P1 och pratade om samma sak: svårigheten att definiera en ny spelare i medielandskapet när definitionerna sätts av de gamla spelarna. Skillnaden mellan desinformation — som kräver uppsåt att vilseleda — och misinformation, som är att ha fel. Och varför människor som aldrig lyssnat på ett helt avsnitt ändå hade så starka åsikter att de jämförde en komiker med en välkänd tysk diktator.

Dagen efter kom Expressens svar: "Det här är vad Navid Modiris ideal leder till". Institutionaliserad okunnighet, en nidbild av postmodernismen, stor spridning av skit. Så lät februari 2022.

Facit, del 1: vad kritikerna fick rätt i

Låt mig börja där det svider för min sida av debatten, för generositet är billigast när man tror sig ha vunnit.

Sakfelen var verkliga. De kritiserade avsnitten innehöll dokumenterade felaktigheter — bland annat påståendet att Sverige "inte hade några restriktioner", som New York Times falsifierade med hjälp av svenska forskares data. Det står sig 2026.

Malms bästa distinktion höll också: felaktig information kan få desinformationens effekt när räckvidden är 200 miljoner lyssningar i månaden, oavsett uppsåt. Och hans bästa fråga — "Hur många rättelser har Joe Rogan utfärdat?" — är fortfarande obesvarad. Fyra år senare har kreatorekonomin byggt studios, annonsnätverk och miljardavtal, men fortfarande ingen rättelsekultur. Det är en skuld som växer med räntan.

Och den djupaste farhågan besannades: poddarna blev politisk infrastruktur. 2024 kallades det amerikanska valet "the podcast election". Trump gjorde minst tretton poddframträdanden; Rogan-intervjun sågs över fyrtio miljoner gånger på några dagar. Tre dagar före valdagen slutade Rogan låtsas vara neutral och endorsade Trump rakt av. Den som 2022 sa att det här inte bara var underhållning — den personen hade rätt.

Facit, del 2: vad kritikerna fick fel i

Bojkotten misslyckades. Inte lite — spektakulärt. Kvartalet efter stormen växte Spotify med 19 procent; krisen nämndes inte ens i aktieägarbrevet. Rogan fick 2024 ett nytt avtal, uppges vara värt uppåt 250 miljoner dollar, nu utan exklusivitet — och 2025 var The Joe Rogan Experience etta på Spotify, Apple och YouTube samtidigt.

Och Neil Young? Han återvände till Spotify i mars 2024, med en motivering som är hela epokens facit i en mening:

"I cannot just leave Apple and Amazon, like I did Spotify, because my music would have very little streaming outlet."NEIL YOUNG, MARS 2024

Läs den igen. Bojkotten blev meningslös för att det nya medielandskapet inte längre har någon utsida. Det finns inget "annat ställe" att gå till. Rogan är överallt, poddarna är överallt, och den som vill straffa en plattform upptäcker att den själv bor i plattformarnas värld. Ond/god-ramen — den jag skrev emot — åldrades sämst av allt.

Facit, del 3: vad jag fick fel i

Nu till den obekväma delen för egen räkning, för det här inlägget vore värdelöst utan den.

"Joe Rogan är inte ond" var sant. Det är fortfarande sant — jag tror inte på onda människor, det är liksom hela min grej. Men som prognos var meningen ofullständig. 2022 försvarade jag en nyfiken komiker som "bara pratar med folk". 2024 använde samma man sin räckvidd — större än de flesta länders samlade medier — till att peka på en presidentkandidat. Man kan tycka vad man vill om det; poängen är att "jag lyssnar bara"-positionen inte överlevde kontakten med den makt som lyssnandet byggde. Narrens fribrev gäller så länge narren inte själv är kungen. Det skrev jag inte 2022. Det borde jag ha skrivit.

Och rättelsefrågan. Jag viftade inte bort den, men jag lät den vara någon annans problem. Det var bekvämt. Om jag på riktigt tror att det nya medielandskapet är här för att stanna — och det gjorde jag, och det fick jag rätt i — då är frågan hur det landskapet bygger sin egen ansvarskultur inte en detalj. Den är hela nästa kapitel.

Sverige, fyra år senare

Och Sverige? 2022 sågade en SvD-krönikör Framgångspodden som "en rysk docka av tomhet" när den släppte igenom vaccinpåståenden utan motfrågor. 2026 har statsministern gästat samma podd två gånger och startar enligt uppgift en egen. Sveriges Radio ordnade i höstas ett seminarium med rubriken "Blir poddarna viktigare än partiledarutfrågningarna?"

Det är exakt — ordagrant — den fråga vi bråkade om i februari 2022. Skillnaden är att ingen längre frågar om det nya medieklimatet är på riktigt. Alla frågar hur man överlever i det. Gamla medier förlorade aldrig förtroendet, visar mätningarna — förtroendesiffrorna är närmast kusligt stabila. De förlorade något värre: uppmärksamheten.

Vad jag tar med mig

Fyra år senare tror jag så här: alla som gjorde Rogangate till en fråga om onda och goda hade fel, och alla som gjorde den till en fråga om makt hade rätt. Kritikerna såg maktproblemet i den nya världen. Jag såg maktproblemet i den gamla. Ingen av oss ville riktigt se båda samtidigt, för då blir det jobbigt: då finns ingen sida att heja på, bara ett medielandskap som bytte ägare medan vi grälade om vem som var värst.

Samtalet vann. Nu behöver det växa upp: räckvidd utan rättelser är en skuld, lyssnande utan ansvar är en pose, och "jag är bara nyfiken" slutar vara ett svar ungefär vid femtio miljoner lyssnare. Det gäller Rogan. Det gäller svenska poddar. Det gäller, i min egen skala, mig.

Joe Rogan är fortfarande inte ond. Tidningen SvD är fortfarande inte god. Men fyra år senare vill jag lägga till en tredje rad, till mig själv och alla oss som vann: att få rätt är inte samma sak som att ta ansvar för hur det blev.

Var landar du? Har din bild av Rogangate ändrats sedan 2022? Hör av dig på navid@modiri.se. #samtaletfortsätter