Vem här inne har någon gång haft fel?

Jag blev inbjuden till en gymnasieskola i Hässleholm för att föreläsa för 200 elever och lärare om vikten av att lyssna för att förstå. När jag ställde frågan från scenen var det många som blev förvånade – när de såg sig omkring i rummet för att ta del av resultatet.

För ungefär en vecka sedan stod jag i aulan på Jacobsskolan i Hässleholm. Framför mig satt 200 gymnasieelever och deras lärare. Jag hade blivit inbjuden för att prata om vikten av öppenhet, inkludering och samtal med människor som inte tycker eller tänker som du själv. Jag ställde tre frågor och bad dem räcka upp handen.

"Vem här inne har någon gång känt sig missförstådd?"
"Vem här inne har någon gång bytt åsikt?"
"Vem här inne har någon gång haft fel?"

Efter varje fråga räckte majoriteten av personerna i rummet upp handen – både lärare och elever – och sen såg de sig omkring och konstaterade att de inte var ensamma. Jag tror att någonting viktigt skedde där och då.

Det händer något i ett rum när människor ser varandra på riktigt. Bortom etiketter, normer och spelad artighet. När du ser att den som sitter två stolar bort också har haft fel. Att det finns lärare som också känner sig missförstådda. Det tar tio sekunder.

Och det förändrar hela rummet.

Varför är ett hej så viktigt?

Vi pratade om ordet hej. Ett av de kortaste orden vi har, och kanske ett av de viktigaste.

Ett hej kan synliggöra en människa.
Ett hej som uteblir kan göra henne osynlig.

Tänk på korridoren. Fikarasten på jobbet. Promenaden i kvarteret. Du går förbi samma människor varje dag. Några säger du hej till. Andra går du förbi som om de vore luft. Du menar kanske inget illa. Men den som aldrig får ett hej märker det. Varje dag. Och det byggs på över tid. Blir ett avstånd mellan oss.

Vem skulle du vilja prata med, som inte tycker som du?

Sen fick eleverna jobba. De vände sig till den som satt bredvid och pratade om en fråga: vem i ditt liv skulle du vilja prata med, som inte tycker som du?

En förälder kanske. En gammal kompis. Någon i klassen man aldrig riktigt pratat med.

Till lärarna i aulan sa jag: ni behöver inte ha alla svar. Ibland räcker det att ställa en fråga i stället för att ge ett svar. Nyfikenhet är en muskel. Den behöver träning.

Vilka verktyg tar man med sig?

Jag har hållit i samtal mellan människor som tycker olika i över femton år. I klassrum och ledningsgrupper. Tolvtimmarssamtal om Sveriges framtid och tjugominuters TED-talks på fullsatta scener runt om i Sverige och världen. Det här är de tre verktyg jag alltid kommer tillbaka till, och som även eleverna fick:

1. Lyssna för att förstå. Inte för att svara, och inte för att hitta felet. Kanske inte heller alltid för att komma med råd eller lösningar.
2. Skilj på sak och person. Du kan tycka att en åsikt är helt fel och ändå behandla människan som en människa. Åsikter kommer och går. Människor består.
3. Stäng aldrig dörren till människan. Du behöver inte hålla med. Men lämna en springa öppen. Att stänga dörren till en människa kan vara den avgörande stunden då denne tappar hoppet och går till mörker, våld och destruktivitet – på riktigt.

Jag är inte emot debatt. Tvärtom. Debatt behövs, och den är ett bra verktyg när man ska fatta beslut.

Men allt behöver inte bli en debatt. Ibland är det viktigaste vi kan göra att lyssna klart.

Vad händer nu?

Det finaste med Jacobsskolan var att det inte slutade i aulan. Skolan hade förberett eleverna innan, och lärarna ska fortsätta jobba med frågorna efteråt. Jag har i efterhand skickat över övningar, frågor och forskning som de kan använda i klassrummen.

En timme i en aula kan öppna en dörr.
Men det är i klassrummet, i korridoren och i lärarrummet som man går igenom den.
Varje dag.

Så jag lämnar dig med samma fråga som eleverna fick: vem i ditt liv skulle du vilja prata med, som inte tycker som du?

Har du tips på skolor eller människor som jobbar med det här, vill jag gärna höra det också.