Varför ska jag lyssna på någon jag inte håller med?

Om Deeyah Khan, nynazisterna och en golfrunda med Jimmie Åkesson

En muslimsk kvinna, feminist och invandrarbarn från Oslo åker till USA för att träffa nynazister. Hon tar inte med sig argument. Hon tar med sig frågor. Ett par år senare har tre ledare i USA:s största nynazistiska organisation lämnat rörelsen. Alla tre säger att mötena med henne var början. Jag hörde Simon Sinek berätta om henne i en podd, och jag har inte slutat tänka på det sedan. För det handlar inte bara om nynazister. Det handlar om vad som händer när vi lyssnar på någon vi inte håller med.

Vem är Deeyah Khan?

Deeyah Khan är dokumentärfilmare. Hon är född i Oslo 1977, med en pappa från Pakistan och en mamma från Afghanistan. Som tonåring var hon popstjärna i Norge. Hon blev hotad både av konservativa i sin egen grupp och av norska rasister. Till slut gick det inte längre. Hon flyttade till London när hon var sjutton.

Sedan dess har hon gjort filmer om hedersvåld, om jihadister och om män som slår kvinnor. Hon har vunnit två Emmy och en BAFTA.

Filmen jag inte kan släppa heter White Right: Meeting the Enemy. Den kom 2017. I den sitter hon ner med vit makt-ledare i USA. Hon går med dem i Charlottesville, samma dag som en kvinna dödas där.

I början av filmen ställer hon en fråga till dem. Ungefär så här:

Jag är dotter till invandrare. Jag är muslim. Jag är feminist. Jag är vänster. Är jag din fiende?Deeyah Khan, fritt återgivet

Vad gör hon som inte andra gör?

Hon avbryter inte. Hon hånar inte. Hon försöker inte vinna.

Hon frågar om deras pappor. Om deras barndom. Om när de först kände sig utanför. Hon äter med dem. Hon säger emot, men hon går inte.

I podden A Bit of Optimism kallar Simon Sinek det hon gör för extreme listening. Extremt lyssnande. Jag gillar ordet. Det säger att lyssnandet är svårt. Att det kostar något. Att det inte är mesigt.

För det är inte mesigt. Det är modigt.

Och det gav resultat. Tre högt uppsatta personer i National Socialist Movement, ledaren Jeff Schoep inräknad, lämnade rörelsen efter filmen. De har själva sagt att det började med henne.

Hon övertygade dem inte med fakta. Hon såg dem.

Varför påminner hon om Louis Theroux och Daryl Davis?

Hon är inte ensam.

Louis Theroux har i över tjugo år gjort filmer där han sitter i köket hos människor som de flesta av oss skulle gå över gatan för att slippa. Han är artig. Han är nyfiken. Han ställer en enkel fråga till, och en till. Ofta säger människor mer till honom än de själva hade tänkt.

Daryl Davis är en svart bluesmusiker från USA. Han ville förstå hur någon kan hata honom utan att ens känna honom. Så han började bli vän med medlemmar i Ku Klux Klan. Han gick på deras möten. Han bjöd hem dem. Flera av dem har lämnat klanen och gett honom sina kåpor.

Tre människor. Tre olika sätt. Men samma grepp:

Vad lärde jag mig på golfbanan med Jimmie Åkesson?

För drygt tio år sedan budade jag på en golfrunda med Jimmie Åkesson. Flyktingbarnet från Hisingen och partiledaren för Sverigedemokraterna, på samma golfbana.

Jag fick mycket skit för det. Från många håll.

Jag kom inte hem som sverigedemokrat. Jag håller inte med honom. Men jag kom hem med en bild av en människa, inte bara av en etikett.

Och jag lärde mig något om mig själv. Det var lättare att ha en åsikt om honom än att gå bredvid honom i fyra timmar. Det var lättare att vara arg på avstånd.

Jag säger inte att Jimmie Åkesson och nynazister i Charlottesville är samma sak. Det är de inte. Men frågan är samma: vad händer med mig när jag vägrar lyssna på den jag inte håller med?

Betyder lyssna att man håller med?

Nej.

Det här är det viktigaste, och det som oftast blir fel.

Att lyssna är inte att ge upp sin åsikt. Deeyah Khan har inte blivit nynazist. Daryl Davis har inte gått med i klanen. Louis Theroux håller inte med de flesta han filmar.

Att lyssna är inte heller att låta bli att säga emot. Deeyah säger emot hela tiden. Men hon gör det inifrån samtalet, inte från andra sidan gatan.

Och lyssnande betyder inte att man ska ta varje samtal. Hon var rädd. Hon hade säkerhetsfolk. Alla behöver inte göra det hon gjorde, och ingen ska behöva sitta ner med den som hotar en. Det finns gränser, och de är viktiga.

Men de flesta av oss möter inga nynazister. Vi möter en svåger på julafton. En kollega som röstar annorlunda. En gammal kompis som delar saker vi tycker är dumma.

Och där stänger vi ofta dörren mycket tidigare än vi behöver.

Vad kan man lära sig av att lyssna på en meningsmotståndare?

Jag tror man kan lära sig tre saker.

Det första är att människor sällan är sina åsikter. Bakom en hård åsikt finns nästan alltid en mjuk historia. Någon som kände sig sviken. Någon som inte blev sedd. Det ursäktar ingenting. Men det förklarar en del.

Det andra är att man lär sig var man själv står. När jag bara pratar med folk som tycker som jag, behöver jag aldrig tänka igenom varför jag tycker som jag gör. Meningsmotståndaren är min bästa sparringpartner.

Det tredje är att lyssnande är det enda som faktiskt verkar få folk att ändra sig. Ingen av Deeyahs nynazister lämnade rörelsen för att de förlorade en debatt. De lämnade för att någon de var lärda att hata satt kvar vid bordet.

Hur ofta har du själv bytt åsikt för att någon skrek på dig?

Vem i ditt liv skulle du vilja lyssna på?

Jag har hållit i samtal mellan människor som tycker helt olika i många år. Med Hur kan vi?, med Samtalsaktivisterna, med Storebror. Och jag kommer hela tiden tillbaka till samma tre saker:

1. 1
   Lyssna för att förstå. Inte för att svara, och inte för att hitta felet.
2. 2
   Skilj på sak och person. Du kan tycka att en åsikt är helt fel och ändå behandla människan som en människa.
3. 3
   Stäng inte dörren. Du behöver inte hålla med. Men lämna en springa öppen.

Jag är inte emot debatt. Tvärtom. Debatt behövs. Men allt behöver inte bli en debatt. Ibland är det viktigaste vi kan göra att lyssna klart.

Så jag lämnar dig med samma fråga som jag ställer till mig själv: vem i ditt liv har du slutat lyssna på? Och vad skulle hända om du frågade om deras historia i stället för deras åsikt?

/ Navid