Är det dags för en ny manlighet? Jag tar med mig dina frågor till Kunskapsfesten i Eskilstuna

Samtal om den nya mansrollen på Kunskapsfesten i Eskilstuna, lördag 26 september kl. 12.15–13.00. Fri entré.

På lördag sätter jag mig på en scen i Eskilstuna för att prata om något som nästan alla har en åsikt om och som väldigt få pratar om på riktigt: vad det innebär att vara man idag. De gamla idealen skaver, nya förebilder växer fram, och mitt emellan står en generation killar med en telefon i handen och en algoritm som gärna svarar åt dem. Samtidigt har regeringen gett Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att undersöka hur sociala medier påverkar pojkar och män. Jag tror inte att svaret är en ny manlighet som ska ersätta den gamla. Jag tror att vi behöver fler vuxna män som vågar sitta kvar i samtalet. Och innan jag går upp på scenen vill jag höra vad du tycker.

Inbjudan kom med tre frågor. Jag har burit dem med mig i ett par veckor nu, och de har inte blivit lättare.

Vad innebär det att vara man idag?

Vad händer när gamla ideal skaver samtidigt som nya förebilder växer fram?

Varför har den så kallade manosfären fått så stort utrymme i sociala medier?

Lördag den 26 september har jag blivit inbjuden till ett samtal om manlighet i förändring tillsammans med Sara Seltsborg, programansvarig för Kunskapsfesten i Eskilstuna. Kunskapsfesten är stadens vetenskapsfestival, tre dagar av föreläsningar, samtal och workshoppar som Eskilstuna kommun gör tillsammans med Mälardalens universitet. Fri entré. Öppet för alla.

Jag vill inte gå dit med färdiga svar. Jag vill gå dit med dina frågor.

Vad innebär det att vara man idag?

I juli skickade regeringen ut ett pressmeddelande som jag har läst om flera gånger. Socialminister Jakob Forssmed skrev att unga män i västvärlden är bland de mest ensamma människor som någonsin har funnits, och att mer än var fjärde ung man saknar någon att anförtro sig åt. Mer än var tredje känner att livet saknar mening.

Var fjärde.

Tänk på ett fotbollslag på en grusplan en tisdagskväll. Elva killar. Nästan tre av dem har ingen att ringa när det brakar.

Samtidigt visar Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor att allt färre unga tycker att jämställdhet är en viktig samhällsfråga. 2018 var det 21 procent. 2024 var det 13. Och när unga mellan 16 och 29 år fick frågan om jämställdheten har gått för långt svarade 23 procent av killarna ja. Bland tjejerna var det 8 procent.

Det går att läsa de siffrorna på två sätt. Det ena är att killar har blivit sämre. Det andra är att många killar inte känner igen sig i hur samtalet förs, och har börjat leta svar någon annanstans.

Jag tror på det andra. Och jag tror att båda sakerna kan vara sanna samtidigt: att det finns killar som dras mot idéer som skadar både dem själva och kvinnorna runt dem, och att de dras dit för att ingen annan tog deras frågor på allvar.

Jag har hållit på med mansarbete sedan 2011, sedan en helg i Newcastle som vände på en hel del i mig. Sedan dess har jag tillsammans med hundratals män samskapat MKP Nordic, suttit i mansgrupper, gjort Storebror och spelat in samtal om manlighet i podd efter podd. Det jag har lärt mig går att säga i en mening:

En man med inre kraft behöver inte utöva makt över någon.

Kraft är inte makt. De flesta män jag har mött som tar sig makt över andra gör det för att de saknar kraften inuti.

Vad händer när gamla ideal skaver samtidigt som nya förebilder växer fram?

Det gamla idealet var ganska tydligt. Försörj. Beskydda. Håll käften om hur du mår.

Det fungerade på sitt sätt, för sin tid, och det kostade. Det kostade män deras hälsa, deras relationer och ibland deras liv. Det kostade kvinnor ännu mer.

Sedan kom ett nytt ideal, och det var också ganska tydligt, men mest om vad en man inte skulle vara. Inte dominant. Inte aggressiv. Inte för mycket.

Men en negation är ingen karta. Du kan inte bygga ett liv på en lista över saker du inte ska vara.

Och där, i glappet mellan det gamla som inte längre håller och det nya som mest säger nej, där står många killar idag. Jag har skrivit om det förut som valet mellan att bli en mes eller ett as. Min poäng var då, och är fortfarande: det valet är påhittat. Det finns en tredje väg. Den är varken mjukare eller hårdare. Den är vuxnare.

Det som saknas är inte ett nytt ideal. Det som saknas är äldre män.

Förr fanns det en farbror på bruket, en tränare, en morbror, någon som var tjugo år äldre och visade hur man bär ansvar utan att bli hård. Någonstans på vägen avskaffade vi de äldre männen och ersatte dem med ingenting.

Eller rättare sagt: vi ersatte dem med ett flöde.

Varför har manosfären fått så stort utrymme i sociala medier?

Manosfären är inte en organisation. Den har ingen ledare, inget medlemskort och inget program. Den är inte ens en sfär.

Den är vad som händer när en ensam kille söker en storebror och får en algoritm.

Algoritmen har inga åsikter om manlighet. Den har bara en uppgift: att få dig att titta en minut till. Och ingenting får en artonåring att titta en minut till som någon som säger att han har rätt att vara arg, och sedan säljer honom en kurs.

Det är inte en konspiration. Det är marknadskrafter.

Forssmed skrev i samma pressmeddelande att aktörerna i manosfären exploaterar ensamheten och isoleringen, och på samma gång gör livet ännu sämre. Jag håller med om diagnosen. Men jag undrar vad vi gör med den.

För om manosfären är ett symptom, vad är det den svarar på?

Den svarar på längtan efter att få höra att man är behövd. Efter en tydlig väg. Efter någon som säger "du duger, och du kan bli mer". Det är inte farliga längtor. De är mänskliga. Det farliga är vem som har monopol på att besvara dem.

Regeringen har nu gett Jämställdhetsmyndigheten i uppdrag att undersöka hur pojkar och unga män påverkas av det de möter i sociala medier: idéer om våld och kvinnoförakt, normer om manlighet, relationer och psykisk hälsa. Uppdraget ska redovisas den 15 december 2027.

Det är bra att någon tittar. Men hur många killar hinner scrolla sig igenom sina tonår innan dess?

Vad kan en ny manlighet vara, om den inte ska vara en ny regelbok?

Här är vad jag är FÖR.

Jag är för en manlighet som inte behöver definieras genom att trycka ner någon annan, varken kvinnor eller andra män.

Jag är för rum där killar, gubbar och män kan säga det de inte säger någon annanstans, och där någon lyssnar för att förstå, inte för att svara.

Jag är för äkta jämställdhet, åt båda hållen. Det betyder att en kille som mår dåligt ska mötas med samma allvar som en tjej som mår dåligt, och att kvinnors trygghet aldrig ska vara priset för mäns frihet.

Jag är inte emot feminismen, och jag är inte emot mansrörelsen. Det finns ingen enda feminism, och det finns ingen enda mansrörelse. Det finns människor som försöker, åt olika håll, ofta med samma längtan under.

Så när jag sitter på scenen på lördag vill jag inte att vi pratar OM män. Jag vill att vi pratar MED dem, och FÖR ett samhälle som blir BÄTTRE för alla som bor i det.

Vilka frågor vill du skicka med mig till samtalet?

Det är därför jag skriver det här.

Vilka frågor, tankar eller perspektiv vill du skicka med mig till samtalet? Du kanske är en pappa som inte vet vad din son tittar på. En lärare som hör vad som sägs i korridoren. En ung kille som tycker att alla vuxna har fel. En kvinna som är trött på att det alltid är hon som ska förklara. Eller en man i min ålder som undrar när det blev så svårt att ha en vän att ringa.

Skriv till mig på navid@modiri.se eller skicka ett direktmeddelande. Alla svar behandlas anonymt. Jag tar med mig det du skriver upp på scenen.

Och kommer du till Eskilstuna: kom fram efteråt. Samtalet slutar inte när klockan slår ett.

Vi ses där!