Tre poddar på en dag: vad är det egentligen vi bråkar om när vi bråkar om manligt och kvinnligt?

Vad säger de tre samtalen?

1.Den som säger att det inte handlar om kön

I Det sista mysteriet pratar Eric Schüldt och Per Johansson om något Eric burit på under sommaren: som pappa till två små barn har frågan om det genuint manliga börjat gnaga i honom. Per gör då en distinktion som är avsnittets vassaste verktyg. Den handlar inte om män och kvinnor, säger han — den handlar om energi.

Den feminina principen är lyssnande och relationell: ingenting är fast, allt beror på, allt rör sig. Den maskulina principen är deklarerande: den påstår saker, delar upp, drar gränser, störs av mångtydighet, tänker mer än den känner.

Och sen kommer det som fastnade i mig. Per menar att patriarkatet inte springer ur manlighet, utan ur fastnandet i den maskulina principen: kategorisering blir värdering, värdering blir hierarki. Och att det därför skadar män precis lika mycket som kvinnor. Kanske mer i vissa avseenden — för det är männen som förväntas passa in i formen, gå i kriget, bära rustningen.

Eric berättar också om sin egen inlåsta ilska. Att han som barn utvecklade en strategi: att inte reagera. Det är inte kul att reta någon som inte reagerar. Priset var att aggressiviteten aldrig fick något utlopp — och hans tes är att aggressivitet som stängs in blir till ångest.

Jag känner igen det så väl att det svider. Det är exakt den mannen som brukar sitta i cirkeln och säga att han inte känner någonting alls.

2.Den som faktiskt gör det

I Localhero sitter Albin Yngvesson, nitton år, musiker från Trollhättan. Han har startat en mansgrupp. Han beskriver hur den funkar med en detaljnivå som gör mig glad: de går ut i naturen, ofta en bit i tystnad. En landning. En incheckning. Ett rum där det som sägs stannar — han är noga med att avdramatisera ordet safe space, det är bara ett rum där vi är överens. En arbetsrunda kring ett tema. Ett löfte kopplat till det djupa. En utcheckning.

Han kallar det träningsrummet. Man går ut ur matchen, tar en time out, tittar på vad man behöver fokusera på — och går in igen.

Två saker han säger vill jag lyfta fram.

Det första: han vägrar begreppet toxisk manlighet. Inte för att han förnekar fenomenet, utan för att etiketten inte lämnar någon väg ut. Är du giftig är du körd. Han föredrar ordet traumatisk — för trauma kan man faktiskt göra något åt.

Det andra: när han får frågan vad hälsosam maskulinitet är, svarar han "jag vet inte". Han säger att han inte kommer med några svar, att han vill vara på hjältens resa men inte har facit, och att det han gör är att provtänka.

Det är det finaste jag hört från en nittonåring på länge. Och det är också precis vad ett moget rum gör med en människa.

3.Den som ritar kartan

Så Alexander Bard, i ett klipp ur I konversation med. Han målar upp en tvåaxlig modell: jägaren och krigaren på den ena axeln — försörjning och skydd — prästen och hövdingen på den andra — visdom och styrka. Korsar man dem får man fyra patriarker. Jägarprästen, säger han, är han själv personifierad.

Man kan tycka vad man vill om modellen. Men två av hans råd är svåra att avfärda.

Det första: du hittar aldrig din arketyp själv. Sätt dig med andra grabbar. Och: se till att mansgruppen inte består av dina polare — för polarna ställer alltid upp, medan mansgruppen är rakare med dig och inte låter dig komma undan.

Det andra: sök en primär och en sekundär arketyp. Den primära är det du gör med lätthet men som alla andra applåderar. Den sekundära är den du fått jobba för. Och för de flesta män, menar han, är det den sekundära som bär yrket.

Vad ser jag när jag lägger de tre bredvid varandra?

Först det uppenbara: de är inte oense om svaret. De är oense om vad slags fråga det är.

Där sitter jag mitt emellan. För jag tror att Per har rätt i att kartan inte är landskapet.

Och jag tror att Bard har rätt i att en man utan karta ofta går vilse.

Och jag tror att Albin har rätt i att ingen av kartorna spelar någon roll om ingen orkar sitta kvar i rummet när det blir obekvämt.

Det som fick mig att stanna mitt på gångvägen: alla tre landar på samma plats.

Det är, för att vara ärlig,
hela mitt arbete i en mening.

Så vad gör vi med det?

Mina egna reflektioner efter lyssningen låter ungefär så här — utan att vilja komma med förenklingar, rigida svar eller något slags facit.

En man behöver inte välja mellan att vara en mes eller ett as. Det är den falska dikotomin som ligger under hela debatten. Antingen är du "hälsosam" på det sätt som betyder att du inte tar plats — eller så är du "riktig man" på det sätt som betyder att du inte känner något.

Den tredje vägen är inte en kompromiss mittemellan. Den är en annan sorts man: en som kan bli arg utan att bli farlig, och mjuk utan att försvinna.

Det här är inte en fight mellan män och kvinnor. Jag är trött på att behöva säga det, och jag kommer säga det tills jag dör. Jag är för kvinnor. Jag är för män. Jag tror att det som gör pojkar ensamma också gör flickor ensamma, bara i andra rum. Äkta jämställdhet går åt båda hållen.

Det maskulina och det feminina är inte två lag. Det är två rörelser som finns i varje människa. Frågan är inte vilken du är. Frågan är vilken av dem du saknar just nu — och vem du kan sitta ner med i kväll för att få syn på det.

Inbjudan till fler samtal, perspektiv och röster

Jag har inga färdiga svar — men många nyfikna frågor.

Jag har en studio, poddar, en metod jag lärt mig av hundratals män — och en envis tro på att samtalet är själva verktyget. Lyssna för att förstå. Skilj på sak och person. Stäng inte dörren.

Har du lyssnat på något av avsnitten? Eller läst något jag skrivit på ämnet?

Skriv till mig och berätta vad du hörde som jag missade: navid@modiri.se