Emotionell kompetens: därför är utveckling ingen stege

Kan man vara vuxen i en dimension och sju år i en annan? Om samtalet med ledarskapscoachen Mirjam Johansson i podden Koopla.

Jag satt i en soffa i söndags med mikrofonerna på, och någon gång under den andra timmen slutade jag vara programledare. Mirjam Johansson jobbar med chefer och hjärnor. Hon sa två saker jag inte har kunnat skaka av mig: att hon vägrar använda ett ord som branschen har levt på i trettio år, och att människor bara förändras av kris eller av vision. Aldrig av något däremellan.

Vad är emotionell kompetens?

Emotionell kompetens är förmågan att märka, förstå och hantera känslor — hos sig själv och hos andra. Skillnaden mot emotionell intelligens är inte kosmetisk. Intelligens är något du antas ha i en viss mängd. Kompetens är något du övar upp.

Jag sa ”emotionell intelligens”, som man gör. Hon sa: emotionell kompetens. Jag höll på att gå vidare. Sedan förstod jag vad hon just hade gjort.

Intelligens är inte ett neutralt ord. Det mäter. Det rangordnar. Det sätter människor på en linje från dum till smart och låter dem stå kvar där. Kompetens är något man skaffar sig, något man kan vara usel på i februari och hyfsad på i november. Ingen säger att en snickare har låg snickarintelligens. Man säger att han inte har lärt sig än.

Ordet har fått en hel generation att tro att förmågan att sitta kvar i ett obekvämt samtal är en talang. Det är den inte. Det är en färdighet.

Vilka är de sex dimensionerna?

Kognitiv koherens, emotionell fluiditet, somatisk lyhördhet, relationär självständighet, etisk mognad och existentiell integration. Under de sex ligger tjugofyra förmågor, fyra per dimension. Det viktiga är inte listan utan formen: de är sex separata skalor, inte sex steg.

Hänger dina tankar ihop, eller säger du en sak på måndag och motsatsen på onsdag utan att märka det? Kan känslorna röra sig genom dig, eller fastnar de och blir väder som ligger kvar i veckor? Märker du vad kroppen säger innan den skriker? Kan du vara nära någon utan att försvinna, och ifrån någon utan att stänga? Gör du det du säger att du står för när ingen ser på? Har det du varit med om blivit en del av dig, eller ligger det kvar och skaver?

Varför är utveckling ingen stege?

För att en stege bara har en riktning. Är det sex separata dimensioner är det i stället en mixerbordsrad med sex reglar — och de står aldrig på samma nivå. Ingen är därför ”mer utvecklad” än någon annan. Man är ojämn på olika ställen.

Jag kan känna av stämningen i ett rum med hundra människor på tolv sekunder. Hög regel. Och jag kan gå i sex veckor utan att märka att käkarna är spända som stålvajrar, tills någon lägger en hand på min axel och jag nästan hoppar till. Den regeln står nästan i botten.

Det är inte hyckleri. Det är ojämnt — precis som du kanske lagar mat åt tjugo personer utan att svettas men aldrig har lärt dig säga nej till din svåger. Vi har ett ord för barnet som är dåligt på matte. Vi har inget ord alls för fyrtiofemåringen som aldrig lärt sig märka att axlarna sitter uppe vid öronen.

Och räkna på det: tjugofyra förmågor, en vecka var, bara uppmärksamhet och inget kursintyg. Då är du igenom på ett halvår. Det är inget livsprojekt. Det är en termin.

Varför kommer folk bara i kris eller med en vision?

För att båda dörrarna har ett tryck bakom sig. Kris tvingar dig. Vision drar dig. Däremellan finns ingenting som får dig att gå — och det är där de flesta av oss befinner oss en vanlig onsdag i november.

Mirjams klienter kommer på ett av två sätt. Jag tror det gäller nästan alla rum jag suttit i. Männen jag suttit med i cirklar de senaste femton åren kom av samma två skäl: något hade rasat, eller något brann. Ingen kommer för att det är tisdag och de tänkte att de kanske skulle utvecklas lite.

Problemet är att båda dörrarna är dyra. Kris kostar dig något du inte får tillbaka. Vision kräver att du redan har luft nog att drömma.

Jag tror inte svaret är en tredje motivation. Jag tror det är en tredje struktur. Ett rum som finns på onsdagar oavsett hur du mår. En grupp som märker om du inte kommer. Det är hela poängen med en flock: den bär dig genom veckorna då du själv inte hade orkat ta dig dit.

Vi har byggt ett samhälle där utveckling förutsätter att du mår tillräckligt bra för att vilja utvecklas. Ungefär lika klokt som att bara servera mat till dem som redan ätit.

Kris. Vision. Eller — och det är det här jag tror på — rytm.

Vad är neurofeedback bra för?

Neurofeedback låter dig se din egen hjärnaktivitet i realtid. Poängen är inte apparaten utan återkopplingen: du får information om dig själv medan det händer, i stället för en tolkning i efterhand. Jag är ingen forskare och rekommenderar ingen att byta ut vård mot en skärm.

Men jag har hållit på med samtal i tjugo år och jag vet hur mycket vi ljuger. Inte av ondska — av vana. ”Jodå, det är lugnt.” Vi säger det så snabbt att vi hinner tro på det själva. Kartan är fortfarande inte landskapet, och ingen apparat i världen ringer din bror åt dig. Men den som fått se sig själv utifrån en gång har svårare att gå tillbaka till att låtsas.

Vad tar jag med mig?

Tre saker: byt ordet från intelligens till kompetens, sluta jämföra hela människor och fråga i stället vilken mätare som står lågt just nu, och bygg rum som finns kvar när varken kris eller vision gäller.

Det finns en mening hon sa som är hela hennes yrkesfilosofi hopvikt: de flesta har redan inom sig det de behöver för den förändring de vill se. Tänk på hur ovanlig den meningen är i hennes bransch. Jag är inte ute efter att håna någon — jag har själv gått kurser jag inte behövde, och jag har mött coacher som räddat livet på människor jag känner. Det handlar inte om onda människor. Det handlar om vad marknaden belönar. En marknad kan inte tjäna pengar på att du redan är hel. Bara på gapet.

Och kanske en fjärde, mest till mig själv: kolla axlarna oftare.

Det mesta här är mitt eget tuggande på något någon annan sa. Vill du ha originalet är det två timmar i sällskap med en person som kan sitt ämne och inte behöver imponera på någon.