Jag känner mig som ett skilsmässobarn mellan debattören Jan Söderqvist och Axel Gordh Humlesjö

I augusti förra året satt jag i Skåne med Jan Söderqvist och pratade om hans bok ”Avrättad”. Sedan dess har Högsta domstolen friat Birgitte Bonnesen helt. Sedan dess har jag också suttit ner med Axel Gordh Humlesjö från Uppdrag granskning, och med mediefilosofen Alexander Bard. Tre samtal, tre versioner, ett rum som aldrig blir fullt. Nu har Jan och jag pratat igen. Och jag sitter kvar med en känsla jag inte blir av med: att det finns ett samtal som borde ha ägt rum för länge sedan, och att ingen verkar tänka ta det.

Jag började skriva för Göteborgs-Posten när jag var femton år. Min pappa var pressfotograf. Jag har sett den svenska journalistiken både inifrån och utifrån, från en tid när redaktionerna nästan var som en tecknad parodi på klassiska murvlar och kultiverade en journalistisk etik som genomsyrade varenda samtal i lokalen.

Jag såg också nedskärningarna. Jag såg vad de gjorde med människorna. Jag såg hur det påverkade innehållet, etiken, stressnivåerna.

Idealet rörde sig mot att varje journalist skulle vara en självständig och självgående enhet — reporter, tekniker, fotograf och redigerare i samma kropp.

Det går inte.

Jag säger inte det för att förklara bort någonting. Jag säger det för att jag tror att man måste förstå trycket innan man dömer människorna som står under det. Men jag säger det också för att det är därifrån mitt intresse och passion kommer. Jag är inte en mediehatare. Tvärtom.

Jag älskar äkta journalistik, maktgranskande media och riktiga journalister.

Vad beslutade Högsta domstolen den 21 april 2026?

Den 21 april 2026 frikände Högsta domstolen Birgitte Bonnesen, tidigare vd för Swedbank, från åtalet i sin helhet. Tingsrätten hade friat henne. Svea hovrätt hade dömt henne till ett år och tre månaders fängelse för grovt svindleri, för uttalanden hon gjort i intervjuer med TT och Svenska Dagbladet i samband med Swedbanks kvartalsrapport hösten 2018.

HD ändrade hovrättens dom i ansvarsdelen och friade henne helt.

Debattören och författaren Jan Söderqvist satt på ett hotellrum i Lissabon när beslutet kom. Han hade rest dit för att träffa tv-producenter, och ställde in varenda möte den dagen. Han var spänd och nervös, säger han, och blev lättad och glad. Sedan satt han i princip hela dagen i intervjuer med svenska medier.

Jag frågade honom om han kände någon form av upprättelse.

”Det är inte jag som har vunnit någonting.”

Är det verkligen så enkelt?

Jag gick in i samtalet med en invändning, och jag tänker vara ärlig med att jag hade den kvar när vi gick därifrån.

Min ingång var: HD har friat, men inte rakt av på alla punkter — det går att läsa domen som att den handlar om formatet, om intervjun, om meddelarfriheten, snarare än om skuldfrågan i sak. Att det, om man vill vara jävlig, går att tolka som att det inte är fastställt att hon är oskyldig — bara att den som faciliterade intervjun gjorde bort sig.

Jan höll inte med. Domen är tjugoen sidor, säger han, och HD:s egna resonemang ryms på knappt en A4. Där står, ungefär ordagrant, att det ingenstans i processen har framkommit någonting som tyder på att Bonnesen försökt vilseleda på någon punkt.

Och där har han en poäng som jag tycker är den viktigaste i hela samtalet, oavsett vad man tycker om resten: Vi vet inte exakt vad hon svarade. Vi vet hur det framställdes.

Du sitter i en intervju. Någon sticker en mikrofon i ansiktet på dig och du svarar så gott du kan. Det är råmaterial. Sedan går journalisten hem till sin redaktion, sätter en rubrik, redigerar, formulerar om sina frågor och gör en journalistisk produkt.

Och sedan är det du som ska hållas straffrättsligt ansvarig för produkten.

Vem vågar ställa upp på en intervju igen?

Det är därför den här domen är större än Bonnesen. Oavsett om hon är skyldig eller ej. Den handlar också om vem som bär ansvaret i mötet mellan en källa och en redaktion.

Det angår varenda människa som någon gång blir uppringd av en journalist.

Vad kostade det, och vem betalade?

Jan pratar om ett ”turboaggregat av missinformation” som går mellan medier, myndigheter och domstolar. Undertiteln på Jans bok är just ”Swedbank, myndigheterna och mediemobben”, och det är den delen jag har svårast att skaka av mig.

För det handlar inte bara om en vd. Det handlar om människorna runt henne. Om en kvinna som pekades ut i offentligheten, och vars anhöriga fått lämna kvalificerade jobb därför att uppgifterna nu skvalpar omkring i evighet. Om företag och anställda i Baltikum. Om en liten nätbank vars tillstånd drogs in efter ett reportage vars uppgifter inte höll.

Jan menar också att Finansinspektionens sanktionsavgift på fyra miljarder är ett myndighetsbeslut fattat under mediatryck, eftersom en svensk tillsynsmyndighet inte har jurisdiktion i Baltikum — och två tredjedelar av beslutet handlar om Baltikum.

Det är hans tolkning, inte ett faktum, och han säger det själv: det är en spekulation.

Men mekanismen är inte spekulation. Den känner alla igen som har jobbat nära en myndighet: när myndigheten känner sig pressad av medierna går man i taket och gör konstiga saker.

Och när jag frågade Jan vad det här har kostat honom personligen svarade han något jag har tänkt på sedan dess:

”En massa sittfläsk och en massa tid att sitta och skriva. Jag är inget offer i den här historien.”

Där jag inte håller med Jan

Jag pressade honom på en sak, flera gånger, och jag tänker göra det här också.

Jan talar om manipulation. Om att Uppdrag granskning visste vad de gjorde. Och jag sa till honom: gör inte du nu precis samma sak som du anklagar dem för — spekulerar i avsikt hos någon annan?

Han svarade: ”Du kan ha rätt i det.”

Sedan sa han att det då är antingen grav inkompetens eller en väldigt sorglös inställning till manipulation, och att han naturligtvis inte kan veta.

Det är där jag landar. Du kan se resultatet. Avsikt är nästan omöjlig att befästa hos en annan människa. Och om vi ger Bonnesen the benefit of the doubt — att det kan ha varit slarv, otur, tidsbrist — så måste vi ge Uppdrag granskning samma sak.

Annars är vi inte principiella. Då är vi bara på ett lag.

Jag är inte beredd att falla dit på en generell illvillighet. Jag tror att den finns ibland. Men allt vi pratade om — den enorma pressen, stressen, en journalistkår som fått alla dörrar och väggar utslagna — det är fullblodspanik lika mycket som ondska.

Marknadskrafterna förklarar mer än elakheten gör. Det gäller media också.

Varför reser sig inte journalistkåren?

Här har Jan ett argument jag inte kan avfärda.

Han jämför med Tyskland. När stjärnreportern Claas Relotius avslöjades med att ha förfalskat material valde Der Spiegel att städa själva: lägga alla kort på bordet, erkänna varje fel, sparka reportern. Inte av godhet, utan för att konkurrenterna annars skulle göra mos av dem.

Den funktionen, säger Jan, är satt ur spel i Sverige. Svensk offentlighet är för trång. Antalet köttgrytor att sleva ur är för få. Alla stora redaktioner har haft ungefär samma linje i Bonnesenfallet — och därför finns det ingen som tjänar på att lyfta fram att den var fel.

Jag vet inte om det är illvilja, ointresse, tidsbrist eller stress. Det vet inte Jan heller. Men effekten är densamma: hur mycket kostar det egentligen att ha fel som svensk journalist?

I Storbritannien blev det skrik i parlamentet, avbön och avgångar när BBC hade klippt Trump missvisande. Vad hände i Sverige när liknande oegentligheter uppdagades?

Och det är inte bara ett problem för Jan Söderqvist eller för Birgitte Bonnesen. Det är ett problem för varenda grävande journalist i det här landet.

För varje gång ett drev visar sig ha haft fel och ingen städar, får nästa makthavare ett gratis försvar: fake news.

Det urholkar granskningen inifrån. Det är därför jag bryr mig.

Hur skulle en granskning av granskarna kunna se ut?

Samma grundval av demokrati som yttrandefrihet vilar på — samma yttrandefrihet som skyddar Bonnesens rätt att svara på en fråga — skyddar Uppdrag granskning rätten att granska banker och vd:ar. Och så bör det vara i en levande demokrati.

Jag vill ha ett vasst, välbudgeterat public service. Jag är inte principiell motståndare — jag är passionerad kravställare för hur mina och våra skattepengar används.

Det jag föreslog för Axel Gordh Humlesjö från SVT:s Uppdrag granskning när vi hade satt oss ner för att podda under hösten 2025, var precis det.

Eller som Jan sa: en stark sak tål kritik och transparens.

Jag skulle vilja gå lite längre. En stark sak ber till och med om att bli granskad. Om du är trygg i din tes så ber du någon peppra sönder den, för att se om den håller.

Det gör man fortfarande i viss mån i akademin. Det borde vara självklart i grävande journalistik.

Och Jan la till den rad jag tycker sammanfattar hela grejen:

”Håller den inte, då ska vi inte sminka grisen och göra ett inslag i alla fall. Då lägger vi ner det här och går vidare.”

Varför jag bjöd in Axel Gordh Humlesjö

Efter mitt första samtal med Jan under hösten 2025 bjöd jag även in Axel Gordh Humlesjö, en av reportrarna bakom Uppdrag granskningens granskning av Swedbank.

Han kom. Vi pratade. Båda samtalen ligger ute för den som vill lyssna på Äkta Medias poddkanal på Spotify — och där poddar finns.

Det jag bar med mig från det samtalet var en känsla av att han faktiskt skulle kunna tänka sig att mötas. Och sedan hände ingenting.

Jan säger att han gärna skulle debattera boken med Uppdrag granskning-människorna på vilken arena som helst — ”jag kan ta på mig en kycklingkostym och stå på lantbruksmässan” — men att det aldrig kommer att hända.

Jag är inte lika jävla säker på det.

Under hösten 2025 och när jag precis hade poddat med både Jan och Axel i Äkta Media, kände jag mig lite som ett skilsmässobarn som sprang med meddelanden mellan mamma och pappa.

Till slut fick jag nog och satte en gräns mot dem båda.

Och nu säger jag det öppet. Igen: jag vill se Jan Söderqvist och Axel Gordh Humlesjö i samma rum. Helst på Publicistklubben. Jag tror inte att jag är den bästa samtalsledaren för det — det finns säkert bättre. Min superkraft är snarare att faktiskt få det till skott.

Jan undrade vilken nivå ett sådant samtal skulle ligga på. Varje litet fel som gjorts, eller det principiella?

Mitt svar: det är upp till er. Man kan göra både och.

Vad händer nu

”Avrättad” kommer i ny utgåva i slutet av augusti, med ett nyskrivet slutkapitel om HD:s beslut och efterspelet. På releasen i Stockholm ska Birgitte Bonnesen själv medverka och samtala med Jan på scenen — hennes första framträdande i Sverige sedan det här började.

Jan bjuder in: den som har en fråga hon borde få, hör av er till honom.

Och jag står kvar med min inbjudan. Den gäller fortfarande.

Lyssna för att förstå.
Skilj på sak och person.
Stäng inte dörren.

Lyssna på båda samtalen med Jan, och på samtalet med Axel, i Äkta Media där poddar finns. Och hör av dig om du har en idé om hur vi får de här två i samma rum. Eller om du vill tipsa om fler ämnen och gäster till samtal i Äkta Media under hösten 2026.

Maila på navid@modiri.se

Vanliga frågor

Vad beslutade Högsta domstolen om Birgitte Bonnesen?

Den 21 april 2026 ändrade HD hovrättens dom i ansvarsdelen och frikände Birgitte Bonnesen från åtalet för grovt svindleri i sin helhet. Tingsrätten hade tidigare friat henne, medan Svea hovrätt dömt henne till ett år och tre månaders fängelse.

Vad handlade åtalet mot Bonnesen om?

Åtalet gällde grovt svindleri och byggde på uttalanden hon gjorde i intervjuer med TT och Svenska Dagbladet hösten 2018, i samband med Swedbanks kvartalsrapport, om bankens exponering mot misstänkt penningtvätt i Baltikum.

Kan man åtalas för det man säger i en intervju?

Det var precis det åtalet prövade. Den intervjuade lämnar råmaterial; redaktionen rubriksätter, klipper och publicerar. Att lägga det straffrättsliga ansvaret för den färdiga produkten hos den intervjuade skulle göra det riskabelt för vem som helst att ställa upp på en intervju. HD gick inte på den linjen.

Vem är Jan Söderqvist?

Jan Söderqvist är författare, kritiker och medförfattare till ”Nätokraterna” (2000) tillsammans med Alexander Bard. Han har skrivit boken ”Avrättad — Swedbank, myndigheterna och mediemobben”, som nu kommer i ny utgåva med ett nyskrivet slutkapitel om HD:s beslut.

Vad är kritiken mot Uppdrag granskning i Swedbankfallet?

Jan Söderqvist hävdar att materialet som låg till grund för granskningen var flera år gammalt utan att det framgick, och att bilden av en pågående penningtvättsverksamhet därmed blev missvisande. Uppdrag granskning har tillbakavisat kritiken. Frågan om vad som är slarv och vad som är avsiktlig vinkling är inte avgjord — och det är precis därför den behöver granskas öppet.

Var kan jag lyssna på samtalen?

Båda samtalen med Jan Söderqvist och samtalet med Axel Gordh Humlesjö finns i podden Äkta Media, där poddar finns.